På slagfältet vid Axtorna öster om Varberg, där en dansk och svensk här drabbade samman år 1565 i Nordiska sjuårskrigets enda verkliga fältslag, skall 8 000 soldater ligga begravda, 5 000 svenska och 3 000 danska. Slaget slutade med dansk seger trots att den svenska hären var överlägsen den danska. Det sägs att den danske överbefälhavaren Daniel Rantzau först höll ett eldande tal till sitt folk och därpå föll på knä i bön jämte hären. De anryckande svenskarna lär då ropat: "Se, jutarna faller på knä och tigger om nåd, de ger sig redan fångna!", men det dröjde inte länge förrän det överlägset ledda danska rytteriet avgjorde striden. Den svenska hären revs upp fullständigt och flydde i oordnade hopar. Förvirringen var så total, att man inte förrän fem mil uppåt landet kunde samlas igen. En samtida 108 verser lång visa om slaget skryter om danskarnas ädelmod efter slaget:
Vi blev der på det samme sted,
vore døde vi skulle jorde,
de svenske vi også lod samle med
og dem det samme gjorde,
selv om de sjældent som kristne mænd
vil danske lig begrave.
Ett nytt krig blossar upp mellan Danmark och Sverige. Skåneland drabbas av ett nytt svenskt mordbrännartåg. Åke Hansson Natt och Dag, som lär ha sagt att han "hatade skåningarna av hela sitt hjärta" bryter in i Skåne och härjar. Vä plundras och bränns.
Blekinge härjas av svenskarna. Staden Lykkeby (utanför nuvarande Karlskrona) med sitt slott plundras på allt av värde och bränns.
Svenskarna drabbar Skåne med nya härjningståg. Återigen plundras och bränns medeltidsstaden Vä
Svenske härföraren Åke Hansson Natt och Dag härjar ännu en gång i Skåne, men nu lyckas danskar och skåningar hejda råskinnet som stupar i slaget vid Fantehålet i Örkelljunga (Ørkellyng). Svenskarna ingår ett förbund med Hansan för att krossa Danmark.
Fred sluts mellan Danmark och Sverige i Malmö.
Christian II blir ny kung i Danmark, och blir senare känd i Sverige under tillnamnet Tyrann, men i dansk och skånsk historia omtalas han med tillnamnet den Gode eller Bondekär. En dansk folkvisa från denna tid talar om den gamle örnen (Christian) som skyddar småfåglarna (småfolket) mot hökarna (adeln). Han står på småfolkets sida och försöker förbättra skolundervisningen i Danmark. Hans nya förordning till skydd för småfolket mot den mäktiga adeln, borde ställa honom i ett förklarat ljus. "Bønderne maa ikke sælges. Slig ond ukristelig Vane, som hidtil haver været i Sjælland, Laaland, Falster og Møen med at sælge og bortgive stakkels Bønder og Kristenmennesker som andre uskælige Kreatur, skal ej ydermere efter denne Dag skee." Christians fiendeskap mot adel och aristokrati blir också den verkliga anledningen till hans fall. Han avsätts från den svenska och danska tronen 1521 respektive 1523.
Christian II lyckas i Sverige tillsammans med unionspartiet besegra självständighetspartiets och Sten Sture den yngres här vid Bogesund (nuv Ulricehamn). Christian erövrar Sverige helt och kröns som unionskung i Stockholms Storkyrka. Christian låter sedan i Stockholm avrätta ett åttiotal stormän som varit Sten Stures anhängare, en händelse som gått till eftervärlden som "Stockholms blodbad".
Danska adeln gör uppror mot Christian II i ohelig allians med Gustav Eriksson (Vasa) i Sverige. Christian tvingas till landsflykt. Gustav Eriksson härjar i Blekinge och östra Skåne. Med hjälp av svenska trupper kan danska adeln lägga under sig hela Danmark utom København och Malmö, där mynt- och borgmästaren Jörgen Kock vägrar att ge upp sin kamp för Christian. De skåneländska adelsmännen hyllar Christians farbror hertig Frederik av Holstein som kung på Sankt Libers hög vid Lund. Först i januari 1524 ger malmöborna och Jörgen Kock upp kampen sedan København fallit i kung Frederiks händer föregående månad.
Reformationen i Danmark påbörjas, och här har Malmö och Skåne en ledande kulturroll. En dansk översättning av Nya Testamentet utges av Malmös borgmästare Hans Mikkelsen och lundakaniken Christian Pedersen.
Danske ståthållaren på Gotland Søren Norrby landstiger i Blekinge med en här i ett desperat försök att återinsätta Christian II på Danmarks tron. Under hans ledning utbryter ett folkuppror i Skåneland för Christian den Godes sak, det sägs att han lyckats samla en bondehär på 8 000 man. Norrby lyckas bemäktiga sig hela Skåneland med undantag för de starkaste fästningarna. I två slag vid Lund och Bunketofta besegras Norrbys oövade bondehärar av Frederik I:s kungatrogna adelshär, f ö förstärkt med svenska trupper då Gustav Eriksson (Vasa) och Sverige står på den danska adelns sida mot Christian. Bondehärens förlust i döda var stor; det beräknas att mer än 3 000 man har stupat.
Första danska psalmboken "Malmø-Salmebogen" utges av Claus Mortensen Tøndebinder i Malmö.
Christian II gör ett försök att återtaga sin tron och avseglar med en flotta från Holland till Norge där han intar Akershus.
Vid fredsförhandlingar lyckas kung Frederik genom svek få Christian i sitt våld och sätter honom som fånge på Sønderborgs slott.
Ett inbördeskrig, den s k grevefejden, inleds. Kung Frederik dör och adeln och biskoparna motsätter sig valet av hans son hertig Christian av Holstein som ny kung, eftersom denne är lutheran. Borgarna och bönderna vill å sin sida ha tillbaka den fängslade Christian II, och en herredag som samlats i København beslutar att uppskjuta valet. Malmös borgmästare Jörgen Kock föreslår i samråd med borgmästaren i København, Ambrosius Bogbinder, och representanter för Hansan och Lübeck, en plan som går ut på att få Christian II ut ur fängelset och tillbaka på Danmarks tron. Danska riksrådet ingår ett förbund med Gustav Vasa i Sverige i avsikt att hindra Hansan att återinsätta Christian II på Danmarks tron. Lübeckarna under överbefälhavaren greve Christoffer av Oldenburg sätter sig i besittning av hela Skåneland och de danska öarna. På bägge sidor av Sundet sluter bönder och borgare med glädje upp för Christian II:s sak.
Lybska trupper och skånsk-danska borgar- och bondestyrkor under greve Christoffers ledning besegras av en svensk här vid Helsingborg, i ett blodigt slag där omkring 2 000 man stupar.
Malmö och København kapitulerar. Hertig Christian av Holstein låter hylla sig som kung av Danmark på Sankt Libers hög vid Lund, under namn av Christian III. Fred sluts mellan Christian III och Lübeck. Efter Christian III:s makttillträde införs reformationen fullt ut. Kyrkogodsen indras till kronan och på den gamla ärkebiskopsstolen i Lund sätts en maktlös protestantisk superintendent Frans Vormodsen.
Christian III dör, och efterträds av sonen Frederik II.
Nordiska Sjuårskriget utbryter. Svenske vasakungen Erik XIV ödelägger systematiskt Blekinge, "för det är bättre att ha ett öde land än ett fientligt", menar han. Hans målsättning är att utrota de ursprungliga invånarna i Blekinge för att ge plats åt en rent svensk befolkning. Eventuellt överlevande blekingar tänker han deportera till Uppland.
Staden Ronneby (Rønneby) intags av svenskarna. Alla dess invånare - 2 000 barn, kvinnor och män - slaktas skoningslöst. Erik XIV skryter själv i ett brev till sitt riksråd om sin bravad om att vattnet "i älven var rött som blod", och att man stack i "fienderna", dvs den värnlösa civilbefolkningen, "som i en hop vildsvin och skonades ingen man, utan slog ihjäl alla vapenföra, så att staden blevo mer än 2 000 man om halsen utom några kvinnor och barn dem finnarna slog ihjäl". Efter massakern beger sig Erik XIV tillbaka till Sverige, sedan han beordrat de svenska befälhavarna Klas Kristersson Horn och Charles de Mornay att "röva, bränna och ihjälslå för fäfot från Åhus till Ronneby upp mot svenska gränsen allt levande, män, kvinnor och barn". Alla Blekinges städer läggs i aska. Elleholm, Sölvesborg, Avaskær och Lykkeby plundras och bränns, liksom Åhus i Skåne. Enligt en allmogebeskrivning till kung Frederik II i København, är större delen av den manliga befolkningen i Blekinge och nordöstra Skåne ihjälslagna och de överlevande hemlösa och fullständigt utblottade.
Svenskarna fortsätter sitt mordbrännartåg under Klas Kristersson Horns ledning i västra Skåneland. Ängelholm (Engelholm), Båstad (Bådsted), Laholm och Varberg plundras och bränns, liksom flera herrgårdar och byar.
Erik XIV tränger på nytt in i Skåneland, och ödelägger stora delar av Göinge (Gønge). Befolkningen tar till vapen för att försvara sina liv, sina hem och sitt land. För första gången uppträder en organiserad motståndsrörelse i Skåneland. Ledaren för den första kända hembygdsgerillan i Skåneland är Mikkel Pedersen. Efter att svenskarna bränt ned Sölvesborg, som nyss blivit uppbyggt efter katastrofen 1564, stoppas de av ett allmogeuppbåd vid Mörrumsån och tvingas dra sig tillbaka till Sverige. För första gången nämns ordet "snapphanar", ett inlånat tyskt ord för allsköns slödder, vilket svenskarna använder som en förnedrande beteckning på Mikkel Pedersens hakeskyttar. Hädanefter kallar svenskarna, nedsättande, allt motstånd de möter i form av bondeskaror för "snapphanar".
Året före freden drabbas Skåneland av ännu ett svenskt mordbrännartåg, då hertig Karl (senare Karl IX) och Pontus de la Gardie rycker in i Skåne med sex fanor ryttare och elva fännikor fotfolk. Hela nordöstra Skåne ödeläggs. Vä, Ystad och Åhus går upp i lågor, och efter detta hemsöks Blekinge ännu en gång. Sölvesborg och byarna omkring bränns ned.
Nordiska Sjuårskriget slutar "oavgjort" och fred sluts i Stettin.
På Herrevadskloster upptäcker Tyge Brahe en ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeia.
Med fjolårets observationer som underlag utger Tyge Brahe boken "De nova stella", som snabbt gör honom nästan världsberömd.
Kung Frederik II förlänar Tyge Brahe ön Hven på livstid, så att han där kan inrätta ett astronomiskt observatorium - Uranienborg som står klart 1580.
Frederik II dör och efterträds av sonen Christian IV.
KÄLLOR:
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien"
Folke Hellberg "Skånes Historia"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Jonny Ambrius "Skånes Historia i Årtal"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333 årsboken"
Skånska Akademien "Skånska galningar"
K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken"
Kjeld B Nilsson "Skåne - Vort glemte land"
Sällskapet Skånsk Samling "Säasä 1996"