Karl X Gustav går över Lilla Bält. Vädergudarna stod på svenskarnas sida vintern 1658. Isen ändrade Danmarks geografi då frosten slog bro mellan de danska landsdelarna, så svenskarna kunde genomföra sitt fantastiska blixtkrig, som ledde fram till Roskildefreden den 26 februari där den danska nationalstaten amputerades, och hundratusentals danskar eller skåneländare hamnade under svensk överhöghet. Egentligen frukten av rent romanlika förlopp som sannolikt försatte stora delar av Europa i förundran över hur något sådant kunde hända. Befolkningen i Skåneland å andra sidan, behövde tid för att sansa sig efter ett sådant egendomligt och fullständigt oväntat regeringsskifte, som för vanligt folk måste ha upplevts som uppvaknandet efter en ond dröm.
Kalmarkriget utbryter, och midsommarnatten spränger svenskarna, under ledning av kronprinsen Gustav Adolf, sedermera kung Gustav II Adolf, porten till fästningsstaden Kristianopel (Christianopel) i Blekinge, och två fanor svenska ryttare rider obehindrat in. I Kristianopel blir man helt överrumplade, kommendanten Jens Bjørnsen och många av hans män stupar redan i inledningen. Sedan är det fritt fram för svenskarna att plundra och härja i staden. Det blir en oerhörd massaker, de flesta invånarna, såväl män som kvinnor och barn dödas. Därefter lägger svenskarna staden i aska.
Den nyblivne svenske kungen Gustav II Adolf bryter in över gränsen vid Loshult med en här på omkring 2 000 ryttare och dragoner. Med mord, skändning och brand ödelägger han på några februaridagar inte mindre än 24 socknar samt staden Vä. Svenskarna sätter eld på Glimåkra, Broby, Emmitslöv, Hjärsås, Knislinge, Kviinge, Gryt, Färlöv, Fjälkestad, Araslöv, Åsum. De lägger Vä i aska liksom Skepparslöv och Önnestad. De fortsätter sitt härjningståg över Vinslöv, Sörby, Gumlösa, Stoby, Ignaberga, Brönnestad, Hässleholms gård, Finja, Vankiva, Röke, Hörja, Norra Åkarp och Vittsjö. Gustav II Adolf skryter själv i ett brev om hur han och hans soldater "grasserat, skövlat och bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja." Vid Vittsjö överraskas svenskarna av skånsk-danska trupper, och svenskarna flyr ut över den isbelagda sjön. Gustav II Adolf och hans häst går genom isen, men han räddas i sista stund av ryttaren Thomas Larsson. Ställd ännu en gång inför rapporter om rykande ruiner, lemlästade män och våldtagna kvinnor uppmanar kung Christian IV de överlevande människorna i Vä att flytta till den nya fästningsstaden Kristianstad (Christiansstad).
Utan krigsförklaring angriper svenskarna Danmark. På samma gång riktas anfall mot Jylland söderifrån och mot Skåneland norrifrån. Medan svenske fältmarskalken Gustav Horn tränger in i Skåneland med en här på omkring 11 000 man, går fältmarskalken Lennart Torstensson in i Jylland som blir fruktansvärt ödelagt. I Skåneland är svenskarnas framfart minst lika förödande - hela norra och västra Skåne läggs i grus och aska. Svenskarna erövrar Lund, Landskrona, Helsingborg, Laholm och Ängelholm, där det bara finns ett fåtal reguljära försvarare, men däremot en stor skara friskyttar under befäl av Bengt Monsen, vilka bjuder hårt motstånd. De starka fästningarna Malmö och Kristianstad lyckas dock hålla stånd. Svenskarna blir ofta överfallna av organiserade skånska bondeförband. Gustav Horn klagar i en rapport till den svenska regeringen över "de sammanrotade bönderna" som gör alla vägar osäkra. Generalmajor Wachtmeister berättar att han överfallit 300 soldater och bönder som haft till upgift att riva Getinge bro, och att han "högg ned" de flesta. En annan generalmajor, Lars Kagg, omtalar att han huggit ned 300 bönder, då han stött på ett "bondeläger" vid Sösdala. Horn själv skriver om att "snapphanar" satt sig i en by i lundatrakten där de vägrade ge sig. Då satte generalmajor Wachtmeister med 340 man helt enkelt fyr på byn, så endast "ett par gamla kärringar och ett barn" överlevde. Ännu hundra år efter detta svenska skövlingskrig, som man kallar "Horns krig" räknar man i Skåneland sedan alla viktigare tilldragelser med "si och så" många år efter Horns krig. M a o en ny tideräkning med utgångspunkt från detta krig!
Fred sluts i Brömsebro. Skåneland delas, då Halland avstås på 30 år till Sverige. Åtta dagar före freden i Brömsebro bemyndigar svenska regeringen Gustav Horn att "nyttia Landet" eftersom "Wih thet qvittera (lämna) måste". M a o skövla allt, tiden är knapp!
Christian IV dör och efterträds av sonen Frederik III.
Danmark förklarar krig mot Sverige när svenske kungen Karl X Gustav har händerna fulla med ett brinnande krig i Polen. Detta trots att man inte har någon egentlig krigsplan. Förmodligen gör man detta i preventivt syfte eftersom det ryktas om att Karl X Gustav ämnar att vända sig mot Danmark efter polska krigets slut. Men Karl X Gustav som håller på att komma till korta mot en rysk här i Polen drar sig med glädje ur den knipa han hamnat i, och flyttar sin krigsvana här i ilmarsch genom Tyskland och upp i Jylland. Folket som ännu inte har glömt Torstenssons härjningar, reser sig mot den hatade fienden och bl a utkämpas ett slag i norra Jylland mellan svenskarna och 2 000 beväpnade bönder, där inte mindre än 800 bönder mister livet. Svenskarna stormar den halvfärdiga fästningen Fredriksodde, och kommer över rikt byte eftersom folket i den kringliggande bygden har deponerat sina väredesaker där. Svenskarna har därefter hela Jylland och Fyn i sina händer.
I Skåneland går det däremot bättre för de skånsk-danska vapnen. En svensk här på 3 000 man rycker in i Skåne från Halland i juli, och möts genast av ett skånsk-halländskt friskytteuppbåd, lett av den legendariske "Gøngehøvdingen" Svend Povlsen. Svenskarna besegrar visserligen enkelt de numerärt underlägsna friskyttarna, men stoppas snart av 3 000 dansk-skånska ryttare vid Ängelholm och tvingas lämna Skåne. En utökad svenskhär på omkring 4 400 man tränger sedan in i Skåne i augusti, men också den tvingas snart återvända. Bidragande orsak till detta kan vara de starka skånska bondeuppbåden under Knud Ulfelds ledning. En dansk-skånsk här förstärkt med skånska friskytteförband avancerar sedan över Hallandsåsen i september, och lider nederlag mot en svensk här vid Genevadsbro, men då förlusterna i döda bara är ett åttiotal på vardera sidan, är slaget inte avgörande. Efter att en ny svensk här, ständigt oroad av skånska friskytteförband, en vecka senare trängt in i Skåne över Markaryd, tvingas svenskarna fly Skåne för gott, efter att de överraskats vid Kattarp av den danska armén under befäl av kung Frederik III.
Medan den dansk-skånska ställningen är gynnsam i Skåneland är den minst sagt bedrövlig västansunds. Svenskarna tågar över isen på Lilla Bält sedan också vädergudarna lämnat Danmark i sticket. Efter att svenskarna plundrat Odense och Nyborg fortsätter färden över Stora Bält. Nakskov, Roskilde, Næstved och Nykøbing plundras. Karl X Gustav står snart utanför Københavns portar. Vid fredsförhandlingarna kräver Sverige bl a att Skåneland, Møn, Saltholm, Hven, en del av Jylland, Island, och hela Norge skall avträdas. Svenskarna får emellertid lämna dessa kraven därhän. Vad svenskarna vet, men däremot danskarna svävar i okunnighet om, är att man i Brandenburg och Österrike beslutat att sända 23 000 man till Danmark som hjälp mot det svenska strupgreppet. Svenskarna ingår därför en mycket slarvig fred, under tidspress. När freden stadfästes i Roskilde, erhåller Sverige den urgamla danska landsdelen Skåneland samt Bohuslän och Tronhjems län i Norge. En av de danska förhandlarna, Joachim Gersdorff, lär ha sagt när han skall underteckna traktaten: "Jeg ønsker at jeg hverken kunde læse eller skrive!" Men svenskarna tvingas, som en följd av den kapplöpning med tiden förhandlingarna genomfördes i, också i fördragets 9:e arikel garantera Skåneland inre självstyre inom Sveriges politiska gränser. Folket i Skåneland skall förbli vid sina gamla privilegier samt dansk lag och kyrkoordning. Bläcket hinner emellertid knappt att torka innan de nyaherrarna i Skåneland grovt kränker fredstraktatens fri- och rättigheter för Skåneland. Prästen i Sösdala Ebbe Hansen skriver spontant i sin kyrkobok, sedan han fått kännedom om fredsslutets följder: "Anno 1658 blev fred sluttet mellem Danmark og Sverige. Gud må sig forbarme over os arme syndere." Prästmannens farhågor kommer också snart besannas.
Skånelands viktigaste dokument, det s k "Cessionsbrevet" på Skåneland av den 24 februari 1658. En detalj i Roskildefreden, den hårdaste fred Danmark någonsin slutit och en tragedi för otaliga människor i Skåneland.
"Deremoth är det på Kon.Mat.s och Sveriges cronos vägnar låfvat och tillsagdt, att alle ständer, adell och oadell, andelige och verldzlige, borgare och bönder, uthi the vidh desse tractater cederade länder och lähn i Danmarck och Nårie skola behålla deres godz och egendomb, som dem anten genom arff, kiöp, bythe eller pant för krigedh, antingen aff cronan eller privatis sigh emillan, medh rätta tillkommer, och här effter mechtige vara, dem att besittia, nyttia, bruka och behålla, jemväl dem att försällia och sigh affsända som tillförne, så som och blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke löpa eller strida contra leges fundamentales aff Sveriges crono, medh hvilcke desse cederade landh och lähn till evärdelig tidh här effter incorporeras skole. Och på dedh man må förnimma Kon.Mat.s i Sverige nådigste benägenheet, snarare dess vilckor att förbättra än förringa, är tillsagdt, att alle, så adell som oadell, hvilcke sigh under Kon. Mat.s och crones Sveriges jurisdiction alldeles begifve, må åthniuta medh de infödde Svenske lijka tillträde till beneficia och honores."
[Den inledande ockupationen av Skåneland]
KÄLLOR:
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien"
Folke Hellberg "Skånes Historia"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Jonny Ambrius "Skånes Historia i Årtal"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333 årsboken"
Skånska Akademien "Skånska galningar"
K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken"
Kjeld B Nilsson "Skåne - Vort glemte land"
Sällskapet Skånsk Samling "Säasä 1996"