Den döende rikskanslern Niels Kaas överlämnar nyckeln till rikets skattkammare till en sjuttonårig Christian IV. Man kan inte påstå, att Christian förvaltade den nyckeln väl.
Av Skånelands kungar under den danska tiden är Christian IV den i särklass populäraste.
Det märkliga med honom är, att han utrikespolitiskt var en ren katastrof, men ändå lyckades vinna folkets hjärta. Han efterlämnade riket både mindre och svagare, men framförallt fattigare, än han en gång mottagit det.
Han efterträdde sin far, kung Frederik II, på Danmarks tron vid elva års ålder. Hans regeringstid varade inte mindre än sextio år, och därmed är han den kung som regerat längst över Skåneland.
En av förklaringarna till Christians stora popularitet kan vara, att han personifierade den allmänna bild man vid denna tid hade av hur en kung skulle se ut: han var stor, stark och vital.
En annan förklaring kan vara att han var folklig; någon demokrat i nutida mening eller en ny Christian II var han ej, men han var folklig på så vis att människor kunde finna sig själva i honom, de egenskaper man hade eller gärna ville ha.
Han var känd för sin skämtsamhet. När han på gatan en dag stötte på sin kansler som älskade att utfärda regler, påbud och förbud om allt mellan himmel och jord hälsade han honom med orden: "- Nå Christen Friis, har du i natt igen drömt om någon förordning?" Om en svärson, greve Christian Pentz som var glad för starka drycker, skriver han: "Greve Pentz dricker numera ingenting mellan måltiderna. Men han håller måltid mellan tio på förmiddagen och sju på kvällen."
En annan viktig sak var att han hela tiden stävade efter rättvisa. Kung Christian utövade sträng uppsyn över ämbetsmän och vakade över att domar var kunniga och opartiska och att inga mutor förekom. Det sägs att när han var kronprins fick han tillträde till en rannsakning där två adelsmän stod till svars för att ha misshandlat och bl a huggit ena handen av en ståndskollega. Det hävdades från deras sida att man inte kunde åberopa "Den Skånske Lov" där det stod att om någon högg av handen på en träl, skulle den skyldige böta tre mark. Den unge Christian lär då ha rest sig upp och ropat: "Skall då en träl i Skåne åtnjuta större rätt än en adelsman i Jylland. Det dömer jag, att de skyldiga skall böta sina tre mark och ha sin ära förbruten!"
Hans djärvhet och pojkaktighet tilltalade säkert också fantasin. Han var en mycket våghalsig ryttare och hans ilresor genom landet var berömda. En gång red han från Bredsted i västra Slesvig till København på 36 timmar. Ibland uppvisade han en dristighet, som kanske inte vittnade så mycket om klokhet, men ändå gjorde ett oförglömligt intryck på åskådarna. När spiran på Vor Frue Kirke höll på att lossna och behövde restaureras klättrade han själv upp på tornspetsen för att ge anvisningar till hur den skulle sättas fast igen. Under Kalmarkriget anföll han på Skällinge hed i Halland en mångdubbelt överlägsen svensk armé trots kunniga befälhavares avrådan, och det höll också på att sluta illa. Det sägs att kung Christians häst spetsades vid ett språng över en gärdesgård på en stör och kungen hade säkert dödats eller tillfångatagits om inte adelsmannen Christian Barnekow som bl a ägde Vittskövle i Skåne, givit honom sin häst med orden: "Min hæst giver jeg til Deres Majestæt og til fjenden mit liv." Barnekow blev också skoningslöst nedhuggen i närheten av en sten vilken ännu på 1800-talets slut visades upp av bönderna i trakten som "stenen med Christian Barnekows blod".
Det var också otroligt vad kung Christian kunde konsumera i form av alkoholdrycker. Bland den tidens s k ståndspersoner var måttlösheten i öl- och vindrickandet vanlig och överhuvudtaget såg man blidare på dryckenskapen då än man gör idag, men han förfärade t o m sin samtid genom sin förmåga att förtära starka drycker.
Om man vill tro legenden, stod Christian redan vid födseln under högre makters beskydd. En gammal bonde från Samsø infann sig hos fadern kung Frederik II och berättade att en sjöjungfru visat sig för honom och sagt till honom att meddela kungen att denne skulle få en tronarvinge som skulle bli "en ypperig herre bland alla kungar och furstar i denna nordanvärlden".
Men hans bristande kunskaper i utrikespolitisk strategi ledde till att han blev den kung som var största orsaken till att Skåneland så småningom kom att hamna under främmande herradöme. Visserligen klarade han sig ur Kalmarkriget 1611-13 med äran i behåll, men sedan kom katastroferna. Christian begick sitt livs dumhet när han trots motstånd från det danska riksrådet blandade sig i det tyska religionskriget mellan katoliker och protestanter, det s k Trettioåriga kriget, och ryckte in på den europeiska slagmarken, där han redan 1626 led ett förödmjukande nederlag vid Lutter am Barenberg. Av kung Christians här på 20 000 man återstod blott 80 ryttare, och katolikerna kunde förfölja honom ända upp i Jylland. Den beryktade kejserlige fältherren Wallenstein kunde nästan utan motstånd besätta hela den jylländska halvön, som blev fullständigt utplundrad och ödelagd av hans knektar.
Därefter kom det Hornska och Torstenssonska kriget i Skåneland och på Jylland 1643-45, som slutade med den hårda freden i Brömsebro, där inte bara Jämtland och Härjedalen i Norge och östersjööarna Gotland och Ösel måste avträdas till fienden, utan även ett så gammaldanskt landskap som Halland.
Christians enda militära framgång var sjöslaget mot svenskarna på Kolberger Heide vid Kiel 1644, där han som det heter i den danska kungssången "stod ved højen mast i røg og damp" ombord på sitt amiralsskepp Trefoldigheden, och även miste sitt högra öga. En svensk kanonkula träffade alldeles intill kungen, järnbitar och krossat trävirke yrde omkring och Christian föll illa sårad i däcket. De omkringstående trodde han var död, men med en näsduk ovanpå det blödande såret reste han sig och tog åter ledningen av slaget.
Kung Christians stora passion låg annars på det arkitektoriska planet. Under hans regeringsperiod sattes stora byggnationer igång. Byggnadsstilen var starkt influerad av den nederländska renässansen, men hade danska inslag och fick senare eget namn: Christian IV-renässans. Kända byggnadsverk såsom Regensen, Børsen, Runde Tårn, Nyboder, Holmens kyrka, Rosenborg och Frederiksborgs slott uppfördes under Christian IV:s tid. Men han nöjde sig inte med att uppföra slott, kyrkor, skolor etc på statskassans bekostnad. Tio nya städer anlades också under perioden; bl a Christianshavn, Kristiania, Kristianopel, Kristianstad och Kristiansand. Frågan är om allt detta var värt sitt höga pris: en tom statskassa och ett förminskat land.
KÄLLOR:
Folke Hellberg "Skånes historia"
Jonny Ambrius "Vem är vem i skånsk historia",
"Skånes historia i årtal"
Lars Lindeberg "Arvefjenden"