Absalons förgyllda bild ovanför huvudingången till Københavns rådhus.

"Så ofta allmogen i Skåne funnit skatter och tungor odrägliga, har den med samlad styrka mött orätten. När oket syntes den för tungt, har den samfällt med vapen krävt sin frihet."

Saxo Grammaticus 1150-1220

ABSALON OCH SKÅNINGARNA

Många skåningar som tagit över till København har säkert någon gång beundrat stadens vackra rådhus. Men få känner till att den förgyllda bilden ovanför huvudingången föreställer en av de mest namnkunniga kyrkofurstarna på Lunds ärkebiskopsstol. Ännu färre torde veta att det är samme man som förärats en ryttarstaty i folkvimlet på Højbro Plads. Han är den danska huvudstadens grundläggare och var ärkebiskop i Lund åren 1177-1201. Hans namn var Absalon.

Absalon tillhörde den mäktiga själländska Hvide-ätten, och var fosterbror till Valdemar, som blev dansk kung med tillnamnet "den store". Efter dennes trontillträde utnämndes han till biskop i Roskilde 1158. Absalon blev Valdemars rådgivare och ledde själv de framgångsrika korstågen mot de hedniska venderna och gjorde Rügen och delar av Pommern till danska besittningar. Vid ett fiskeläge som hette Havn anlade han år 1167 en borg, vilket blev grundstenen till det som kom att bli Danmarks huvudstad København.

När den gamle ärkebiskopen Eskil, trött av år och vedermödor, 1178 fattade beslutet att avgå från sitt höga ämbete och tillbringa den sista delen av sitt liv i ett franskt kloster, fick han påvens tillåtelse att själv föreslå vem som skulle efterträda honom. I Lunds domkyrka hölls ett stort möte, där kung Valdemar och alla rikets biskopar var närvarande, och när Eskil föreslog Absalon till sin efterträdare, vägrade roskildebiskopen på det bestämdaste att åta sig uppdraget. Men när Eskil frågade de närvarande vem de ville nämna, ropade alla Absalon. Saxo, Absalons egen historiker, skriver: "Och de nöjde sig icke med att ropa, utan de grepo honom och försökte med våld draga honom till ärkebiskopsstolen; först lade nämligen Eskil hand på honom, och det gav de andra mod att göra likaledes. Klerkerna begynte nu också, som sed var, att sjunga och uppstämde som ytterligare vittnesbörd om det högtidliga valets enhällighet en skön hymn, och allmogen, som hoppade och sprang av glädje, ville icke låta klerkerna vara ensamma om att sjunga den fromma lovsången men uppstämde också en sång, ty den kunde icke låta bli att sjunga med, så gott den förmådde, och höll det för en skam att tiga, medan klerkerna sjöngo; till den grad var allt det närvarande folket stämt för att Absalon skulle väljas. Men han spjärnade av alla krafter emot mängden, som drog i honom, och han tog så kraftiga tag, att åtskilliga föllo på näsan i golvet därvid. De revo kläderna av honom, och det blev ett sådant slagsmål och buller, att man icke kunde höra sången." Inte förrän påven befallde honom att mottaga ärkesätet i Lund och tillät honom att därjämte behålla Roskilde stift, gav Absalon med sig.

Den nye kyrkofursten kom snart i öppen konfrontation med folket i det östansundska Danmark. Grunderna till det uppror som 1180 slog ut i full låga, är i viss mån osäkra. Men man kan ana sig till att samarbetet mellan kunga- och kyrkomakten ledde till att folkmakten sattes på undantag.

Man vet i vart fall att han på kyrkans egendomar i Skåneland satte själländska stormän som länsherrar, av vilka många dessutom var hans egna släktingar och detta retade de skåneländska stormännen. Av allmogen krävde han biskopstionde, en sur skatt på tio procent av all gröda, och av prästerna fordrade han att de skulle leva i celibat, dvs vara ogifta. I det övriga Danmark hade detta i stort accepterats, men i Skåneland rasade prästerna mot celibatet och bönderna och borgarna mot biskopstiondet.

Vid hemkomsten efter ett krigståg fick Absalon veta att det rådde ett stort missnöje i Skåneland, och en av kungens fogdar hade blivit så hårt ansatt på landstinget vid Lund, att han blivit ihjälslagen om han inte lyckats rädda sitt liv genom att söka söka sin tillflykt i domkyrkan. Absalon försökte utan framgång tala skåneländarna tillrätta på ting, och det höll på att sluta riktigt illa när bönderna anföll honom på hans fasta borg i Sövdesjön. Han kom visserligen själv undan oskadd, men bönderna plundrade och förstörde borgen. Till slut tvingades Absalon fly från sitt ärkebiskopssäte.

För att straffa de obstinata skåneländarna sände Absalon en skrivelse till prästmötet i Lund där han lyste hela Skåneland i interdikt, vilket innebar att de heliga sakramenterna inte fick utdelas och att ingen skåneländare skulle få begravas i vigd jord. Men de två präster som skickades ut för att delge allmogen ärkebiskopens budskap, återvände med svaret att det var minsann var skåneländarna som betalade prästernas löner och inte ärkebiskopen. Ifall prästerna inte förrättade sin kyrkotjänst kunde de lämna landet för gott, och gjorde de inte det skulle bönderna för egen hand se till att de miste sina egendomar och prygla ut dem ur Skåneland. Inför det hotet föll Absalon till föga och interdiktet genomfördes aldrig.

Vid fastlagstiden 1181 landsteg Absalon tillsammans med kung Valdemar i spetsen för en stor här vid Helsingborg. De skånska och halländska bönderna lät budkavlen gå från gård till gård och en stor bondehär samlades och ryckte fram för att möta kungens och ärkebiskopens styrkor i öppen strid. Vid Dösjebro (som då hette Dysie bro) över Saxån möttes kungens ryttarhär och de skåneländska stormännens bondestyrkor. Absalon sägs ha menat att det räckte med käppar för att tvinga bönderna till lydnad, men kung Valdemar svarade honom att de faktiskt slogs mot människor och inte mot hundar. Absalons historieskrivare Saxo berättar i sin krönika att bönderna stred tappert och att striden länge var oviss, men Absalons ryttare hittade ett vadställe, gick över ån och angrep bönderna i ryggen, och "sålunda blev detta sammanrafsade pack slaget av Guds dom och måste böta svåreligen för sitt fruktansvärda helgerån." Det beräknas att omkring 1000 bönder stupade i detta slag, som levde kvar i minnet medeltiden ut som det ödesdigra, förbannade "Dysie fall".

När kungen och ärkebiskopen efter det segerrika slaget anlände till Lund fick de veta, att även allmogen i den östliga delen av Skåneland hade samlat en här för att möta inkräktarna. Vid Getinge bro, som gick över Kävlingeån en mil nordost om Lund, hade bönderna spärrat vägen med stenrösen, och här skedde konfrontationen. Enligt Saxo vågade bönderna inte ta upp strid, utan gav sig på nåd och onåd åt kungen. Men i själva verket mötte Valdemars och Absalons trupper på oväntat hårt motstånd och efter ett stort manfall på den kungliga sidan tvingades man förhandla med allmogen. Skåneländarna vägrade fortfarande betala biskopstionde och när Absalon insåg att man inte ens med vapenmakt kunde tvinga skåneländarna lät han kravet vila för Skånelands del, eller tvingades han härtill av Valdemar.

I maj månad 1182 avled kung Valdemar och efterträddes av sin unge son Knud IV på den danska tronen. Samma år flammade det skåneländska upproret upp på nytt. Skåneländarna var enligt Saxo "glada över Valdemars död och började åter ge sin fräckhet fria tyglar och krävde böter av stormännen för nederlaget vid Dösjebro, där många mist kära fränder och vänner". För första gången i Skånelands historia uppträder en bondeledare ur det skåneländska folkdjupet, Aage Tubbesen, vars namn och ursprung är okänt, men som tycks ha haft en förmåga att samla folket i protest mot den nye kungen och Absalon. De hatade länsherrarna Esbern Snares och Thord gælkeres (gælkere = kungens ställföreträdare i Skåneland) och andra stormäns gods och gårdar plundrades och brändes. I Skåneland ville man nu gå sin egen väg med en egen skåneländsk kung, och därför kallades en dansk ädling "med kungablod i ådrorna" Harald Olufsen Skreng till Skåneland av upprorsledarna. Denne hade tidigare flytt till Sverige, men ställde nu vid skåneländarnas förfrågan välvilligt upp på deras sida, understödd av svenske kungen Knut Eriksson och jarlen Birger Brosa. Den skåneländska bondehären, förstärkt med svenska knektar, stod snart utanför Lunds portar. Det avgörande slaget stod vid Höje å mellan Lund och Lomma, där kungens knektar, skåneländska stormän och ärkebiskopens eget rytteri i ett kort men blodigt slag besegrade Harald Skrengs bondehär. Det finns inga säkra uppgifter om folkförlusterna, men vissa källor pekar mot att inte mindre än 3 000 bönder stupade, i så fall den största förlust Skånelands folk dittills lidit i människoliv. Harald Skreng och Aage Tubbesen lyckades enligt Saxo rädda livhanken och fly norrut till Sverige. Men om Haralds öde tvistar de lärde. Den danske historikern Arild Huitfeldt skrev 1604 i sin krönika att "Udi dette Aar 1183 døde Harrild Skreng, begraffuen til Dalby, uden nogen Graffskrifft, som en Privat Person."

Trots nederlaget vägrade emellertid den skåneländska allmogen att ge upp och påbörjade en sammansvärjning för att störta hela stormannaklassen, och de förmögna skåneländska bönderna mötte åter upp på landstinget vid Lund. Men Absalon lyckades i skydd av sitt själländska rytteri spränga tinget, och därefter kunde han och kung Knud fälla sina hårda domar över upprorsmännen. Knud lät avrätta bondeledarna och nöjde sig med att döma ut dryga böter som straff till de skåneländska bönderna istället för att som han först beslutat, lägga hela Frosta härad under eld och svärd. Enligt Saxo ändrades detta beslut sedan Absalon i ett sällsynt fall av barmhärtighet intervenerat till skåneländarnas förmån. Saxo summerade den långa skåneländska frihetskampens slut med orden:

"Så slutade med detta ting det fruktansvärda och långvariga upproret, och sedan har folket aldrig vågat ställa till ofred och trotsa de store."

Målning i Knislinge kyrka norr om Kristianstad från sent 1100-tal, som anses föreställa ärkebiskop Absalon.

KÄLLOR:
Jonny Ambrius "Skånelands historia i fickformat", "Vem är vem i skånsk historia", "Skånes historia i årtal"
Gottfrid Björkelund "Färs härads historia"
Uno Röndahl "Skåneland II - På jakt efter historien" "Skåneland ur det fördolda"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333årsboken"
Folke Hellberg "Skånes historia"
Johan Ottosen "Vor historie"
Saxo Grammaticus
Arbetet "Skånes goda sidor"

[Tillbaka till huvudsidan]