Christian II som han ser ut på vaxmuseum. I Skåne är staden Ängelholm än idag ett av de synliga bevisen över denne kung. Staden grundlades 1516 av Christian, som flyttade bebyggelsen från Luntertun ute vid kusten, eftersom den var svår att försvara både mot sandflykt och svenskar. Grundaren kung Christian drog egenhändigt upp den nya stadens gränser med en plogfåra. Av Luntertun finns idag bara en kyrkoruin kvar.

"Småfolkets talesman och beskyddare"

De flesta skånska, halländska och blekingska skolbarn har fått lära sig att den s k "Kalmarunionen" slutligen gick under i blod och hat med "Kristian Tyranns" stockholmska blodbad. Men bilden vi fått av kung Christian II har oftast blivit högst ensidig genom Stockholms blodbad. I skånsk-dansk historia omtalas han med tillnamnet den Gode eller Bondekjær, eftersom han stod på "småfolkets" sida mot den mäktiga adeln.

Christians sinnelag var sannolikt frukten av den borgerliga och anspråkslösa uppfostran hans far kung Hans lät honom få. Unionskungen Hans dog 1513 och redan i början av sin regeringstid bedrev Christian II ett ivrigt reformarbete i Danmark på flera samhällsområden, som gick ut på att höja de lägre ståndens materiella och andliga villkor. För att få detta till stånd, beskar han adelns orättvisa förmåner och kyrkans makt. Lagarna och reformerna utarbetades till stor del av Malmös borgmästare Hans Mikkelsen.

Renässansfurste långt före sin tid
Christian II var flera hundra år före sin tid, och hans reformer var lysande undantag från vad som vanligtvis praktiserades av den här tidens despoter. Märklig var hans förordning som avskaffade "vornedskabet", dvs livegenskapen. "- - Bønderne maa ikke sælges. Slig ond ukristelig Vane, som hidtil haver været i Sjælland, Laaland, Falster og Møen med at sælge og bortgive stakkels Bønder og Kristenmennesker som andre uskælige Kreatur, skal ej ydermere efter denne Dag skee."

Christian II blev obestridligen genom sina reformer mycket populär bland borgare och bönder. Christian II eftersträvade ett slags demokrati, trots att detta ord var okänt, och han var småfolkets talesman och beskyddare. En populär folkvisa från tiden uttrycker det i form av den gamle örnen som skyddade småfåglarna mot hökarna.

Ville förbättra skolundervisningen
Christian II försökte också med stor iver främja folkupplysningen. Han försökte rycka upp de högre skolorna ur deras usla tillstånd genom en ny skolstadga, som förbättrade lärarnas lön, avskaffade barbariska skolstraff och han lät också ge ut nya läroböcker. På Københavns universitet skulle man inte längre endast undervisa i teologi, utan också i juridik och medicin, så att ett nytt lärdomsstånd med tiden skulle kunna växa fram utanför kyrkan. Viktigast var dock hans befallning om allmogens undervisning. Denna hade dittills försummats helt och hållet, men nu skulle prästerna och klockarna undervisa barnen, så de kunde läsa och skriva danska.

Christian II utfärdade också ett påbud om vrak, till skydd för de skeppsbrutna, vilka tidigare varit helt rättslösa gentemot strandägarna, som hade rätt att taga allt strandat gods i besittning, och det förekom oftaatt råa kustbor mördade de skeppsbrutna för att lättare komma över deras ägodelar. Christian II bestämde att de skeppsbrutna inte bara skulle få rätt att rädda sitt strandade gods utan också kräva hjälp av strandägaren mot en bestämd lön. Herrelöst gods skulle förvaras i närmste kyrka i ett år, och om inte ägaren anmälde sig skulle det tillfalla staten. En biskop vilken tjänat stora pengar på vrakplundring, uppmärksammade då kung Christian II på, att det inte stod något i Bibeln om strandat gods. En bister Christian frågade då biskopen, om han aldrig läst det sjunde budet "Du skall inte stjäla" (2 Mos 20:15).

Den svenska upprorsadeln
Christian II:s fiendeskap mot adel och aristokrati blev också den verkliga anledningen till hans fall. I Sverige som var en del av den Nordiska unionen, var man inrikespolitiskt åtminstone delat i två läger - unionspartiet under ärkebiskop Gustaf Trolle och det nationella självständighetspartiet under svenskt adelsvälde (även kallat Sturepartiet). Sten Sture den yngre lyckades 1517 få ett riksmöte att gå med på att Gustaf Trolle skulle avsättas från sitt ärkebiskopsämbete och hans slott Stäket skulle jämnas med marken, inklusive kapellet och alla dess reliker. Trolle misshandlades med en järnklubba och han sattes under häftiga protester i fängsligt förvar på Västerås slott. Christian II sände en här till unionspartiets hjälp men denna slogs tillbaka på Ladugårdsgärde vid Stockholm. Följande år gick det lika illa då Christian II förlorade slaget vid Brännkyrka utanför Stockholm.

Stockholms blodbad
På nyåret 1520 återkom Christian II till Sverige med en ny här. Påven hade dessförinnan bannlyst riksföreståndaren Sten Sture och lagt hela Sverige under interdikt, och Christian II förenade sin hjälp till unionspartiet med att uppträda som verkställande av den påvliga bullan. Christian II lyckades tillsammans med det svenska unionspartiet besegra unionsmotståndarna i Sverige. Efter att Sten Sture stupat på Åsundens is under slaget vid staden Bogesund (nuvarande Ulricehamn), övergav stormännen Sturepartiet och underkastade sig Christian, som den 4 november högtidligen kröntes som unionskung i Stockholms Storkyrka.

Tre dagar efter kröningen framträdde ärkebiskopen Gustaf Trolle med graverande anklagelser mot Sturepartiet om de oförrätter och orättvisor som drabbat honom och ärkebiskopsstolen. Nästa dag började en summarisk process som slutade med att det åttiotal personer som varit Sten Stures anhängare anklagades för kätteri och avrättades. Vem som bar det största ansvaret för denna händelse, som i svensk historia är väl bekant som "Stockholms blodbad", Gustaf Trolle, Christian II eller de upproriska svenska stormännen själva, vet man ej. Därom tvista de lärde.

Christians farbror gjorde uppror
Christian II fick emellertid inte sitta kvar länge på Sveriges tron; redan påföljande år blossade ett folkuppror upp under Gustav Eriksson Vasas ledning, och denne korades till svensk riksföreståndare i Vadstena den 23 augusti. Men Gustav Vasa var likväl inte herre i Sverige eftersom han ännu inte lyckats erövra Stockholm, som under Henrik Slaghæck försvarade sig tappert. Inte heller hade han lyckats bemäktiga sig Kalmar (då näststörsta staden i Sverige) eller Finland. 1522 inträdde Hansan i striden och hjälpte Gustav Vasa med belägringen av Stockholm. Christian II hade nämligen planer på en nordisk handelsblockad mot Hansan och i Lübeck sågs detta som rena dödshotet. Allt som var illa för Christian II var bra för Hansan, och lübeckarna slöt ett anfallsförbund med Christians farbror hertigen Frederik av Holstein i februari 1523, och började härja Danmarks kuster. Samtidigt trängde Gustav Vasa in med svenska trupper i Skåneland via Halland och Blekinge, och den danska adeln som var vred över alla Christian II:s nyordningar och ville försvara sina feodala privilegier, reste upprorsfanan under ledning av Christian II:s farbror Frederik. Skånelands befolkning drabbades av mord, brand, plundring och förödelse, medan den skåneländska adeln med hjälp av Gustav Vasas svenska trupper kunde lägga hela Danmark under sig, utom de två största städerna København och Malmö.

Landsflykten till Lier
Den 13 april lämnade Christian II och hans drottning Elisabeth huvudstaden København ombord i örlogsskeppet Løven och flydde till Lier, en stad i det nuvarande Belgien, inte långt från Antwerpen. Denna dag var en sorgens dag för Københavns invånare och hela Danmarks allmoge och borgerskap. Vallarna och stranden sägs ha varit fulla av människor som med sorgsna ögon följde sin avseglande kung så länge de kunde skymta hans skepp. De skåneländska adelsmännen hyllade Christians farbror Frederik I som kung av Danmark på S:t Libers hög vid Lund, och Christian II:s lagar förklarades fördärvliga och hans lagböcker brändes högtidligen på bål.

Men många förblev Christian II trogna trots största fara för eget liv och egendom; t ex Malmös borgmästare och myntmästare Jørgen Kock och malmöfödde lundakaniken Christian Pedersen som översatte Bibeln till danska. Framstående borgare som t ex Hans Mikkelsen deklarerade stolt att man i København och Malmö ämnade försvara städerna åt Christian II i åtminstone tre månader. Först i januari 1524 gav malmöborna och Jørgen Kock upp kampen sedan København kapitulerat föregående månad.

Christian II flyr från København den 13 april 1523.

[Tillbaka till menyn]