[På svenska] [På danska]

Om den s k snapphane-eken i Sölvesborg berättas, att svenskarna en gång infångat 20 snapphanar som skulle hängas. Men då man inte hade någon bödel tillgänglig för detta smutsiga "hantverk", erbjöd man en av snapphanarna att slippa undan med livet, om han ville hänga sina kamrater. Det gjorde han också. Det är dock den haken med historien att svenskarna som regel bara hängde upp döda snapphanar i träden - efter att de var spetsade. Trots att hängning var en vanärande död, var den för hedersam för snapphanar, ansåg svenskarna.

Snapphanars grymma hädanfärd

- hämtat ur Jonny Ambrius' bok "Att dömas till döden"

Skåne, Halland och Blekinge hade 1658, som någon illvillig svensk historiker sagt, "upphört att ligga som en tappad gördel vid Sveriges fot." Från detta år skulle landskapen med brutala metoder med eller emot invånarnas vilja införlivas med det svenska riket. Kampen mellan speciellt skåningar och svenskar var skoningslös. Snapphanarna, de skåneländska friskyttarna, förde gerillakrig mot ockupationsmakten från den skånska sydkusten ända upp i de småländska obygderna, och de svenska krigsknektarna mördade, brände och våldtog varhelst de trodde att snapphanar blev hjälpta av befolkningen. Ingen pardon gavs av någon part. Infångade snapphanar hängdes tjogvis i bastanta ekar längs allfarvägarna, och snapphanarna svarade med att skjuta eller skära halsen av de flesta svenskar som föll i deras händer.

Under det skånska kriget 1675-79 utgjorde snapphanarna ett ständigt och svårt gissel för Sveriges krigsmakt. De svenska soldaterna hade svårt att värja sig mot snapphanarnas gerillakrigföring, och Karl XI försökte, med till slut rent barbariska metoder, kväsa dessa "upprorsmän." I början försökte han att med lock och pock bl a utlova amnesti åt dem som kämpat på danskarnas sida, förutsatt att de återgick till fredligt arbete. Det var emellertid inte många, som litade på den svenske kungens löften, och snart skärpte Karl tonen. År 1677 hotades snapphanarna med "gruvliga repressalier." I ett av de kungliga plakaten stadgades då bl a, att om någon svensk i kungens eller rikets tjänst dödades, skulle den socken, där detta skett, böta 1000 riksdaler för varje dödad, och dessutom skulle var tionde man i socknen hängas. Till slut skärptes det till att var tredje vuxen man skulle hängas. I en socken med 600 män skulle då i givet fall 200 avrättas! Vem som skulle lida döden, fick avgöras genom lottdragning.

Riksrådet Johan Gyllenstierna skickades av kungen ut på en edkrävarfärd genom Skåneland. Ett tragikomiskt inslag i denna utgörs av ett öppet brev, som Gyllenstierna lät skicka ut till allmogen. Brevet inleds med ett krav om total underkastelse, att man skall ställa sig till den svenska arméns förfogande, överlämna sina vapen och avslutas med: "Men skulle någon drista sig att gå mig emot och visa sig motsträvig, kommer den svenska militären dessa bönder att alldeles utrota och fördärva med eld och brand." Det komiska ligger i undertecknandet: "Eder samptelige til all vänskap benägen Johannes Gyldenstierna."

Uno Röndahl skriver i Skåneland utan förskoning (1993) bl a om en händelse, som inträffade i Osby i september 1678, när femton infångade snapphanar ställdes inför svensk krigsrätt. Samtliga dömdes omgående till döden och straffet verkställdes genom att deras lemmar, armar och ben, led för led slogs sönder, varefter bröstkorgen slutligen slogs in. Därefter tog bödlarna fram yxorna och skilde snapphanarnas huvuden från kropparna. Dessa sattes sedan, i avskräckande syfte, upp på störar runt om i trakten på väl synliga platser.

Charles Sørensen berättar i Den lille krig (1880) om "att ett av den svenske kungens mest barbariska straff utgjordes av spetsning på glödande järn." Med dylika straff i utsikt är det förståeligt att snapphanar ibland hellre begick självmord än att falla levande i svenskarnas händer. I Färs härad, skriver Röndahl, infångades en handfull snapphanar av svenskarna. Fyra av dessa lades på stegel och hjul, medan den femte, anföraren, fick underlivet uppskuret så att tarmarna föll ut - "at snaphanen fik benene i dem." Röndahl hänvisar vidare till andra källor, som omtalar att magen klämdes upp i bröstet mot halsen, tills den olycklige kvävdes. Andra snapphanar slog man hål i sidan på och lät dem "löpa tarmen ur livet."

Sthen Jacobsen berättar i Den Nordiske Kriigs Krønicke om vilka bestialiska straff, som drabbade infångade snapphanar, eller andra som satte sig upp mot det svenska herraväldet. "När svenskarna denna vinter (1678-79) fick tag i några snapphanar, plågade de dessa på ett fruktansvärt sätt. Först brände man fotsulorna på dem med glödande järn. Därefter körde man upp en spetsad stör i ändtarmen på dem, ända upp så att den kom ut vid näsan. Nu spikade man fast dem vid ett träd och lät dem hänga där tills de dog."

I augusti 1678 avrättades en snapphane, Jon, vid Getinge skans i Skåne. Av handlingarna framgår, att han blev utsatt för tortyr, och att han därvid angivit två personer från Gårdstånga, nämligen bonden Pehr Månsson och skomakaren Oluf Michelsen. Det heter vidare i handlingarna att Jon från Aska blev fastnaglad vid en påle, vilket betyder att han spetsades. Delikventen snittades, likt en gris, upp vid svanskotan och därefter kördes en spetsig påle upp mellan skinnet och ryggraden för att sedan åter tränga ut genom skinnet vid nacken.

I februari 1679 greps friskyttekaptenen Hans Severin. Han bekände under svår tortyr, att han dödat tio och sårat elva personer. Svenskarna nämner med fasa och avsky: "Det är icke till att beskriva hur hårdnackade dessa äro, de akta varken präster eller andra" Enligt svenskarna ansågs Severin för att vara en sällsynt hänsynslös snapphane och när han då slutligen infångades, var det inte fråga om att han skulle avrättas, utan på vilket sätt avlivningen skulle ske. Den svenska krigsrätten dömde följdriktigt Hans Severin till döden, men i domen underströks särskilt att avrättningsmetoden skulle verkställas genom "att han spetsas levande, inte invärtes utan mellan rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge med rep om halsen, inte tilldraget. Hans namn slås på galgen." Detta effektuerades den 15 februari 1679 utanför det svenska lägret i Trolle-Ljungby. Förutom Severin blev ytterligare sjutton andra snapphanar samtidigt avrättade, därav en blott tretton år gammal pojke, som under tortyr erkänt att han dödat två människor. Samtliga spetsades och lades levande på stegel. Två snapphanar lyckades emellertid lura sina svenska bödlar. En sköt sig själv för pannan och, en annan, Nils Geting, skar halsen av sig istället för att levande falla i fiendens händer.

Denna dystra period i Skånelands historia har även återgetts av flera skönlitterära författare, från C. A. Cederborghs romantiska Göingehövdingen till Sven Edvin Saljes Man ur huse , och inte minst Artur Lundkvists Snapphanens liv och död (1968) där han ger ett kusligt och verklighetsnära exempel på hur den svenska rätten praktiserades i Skåneland under denna tid: "En påle av ek ligger färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid. Trumman börjar dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken, vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken skall tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen igenom huden. Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna, så hårt att han hör dem krasas sönder. /---/ Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen, hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna agrepp, han har munnen full av blod."

Märkligt nog har svenskarnas framfart i Skåne, Halland och Blekinge under senare delen av 1600-talet systematiskt förtigits i svenska historieböcker. Om det är av skam eller om det rör sig om historieförfalskning är okänt, men de danska historikerna har aldrig förtigit vad som hände under denna blodiga tid, när svenskarna med onödigt hårda medel lade dessa tre landskap under sig.

© 1996 Jonny Ambrius & Strömbergs Bokförlag AB

[Tillbaka till huvudsidan]