Efter kriget

Som ett led i försvenskningen sattes Karl XI:s vapen och namnchiffer upp på många ställen i det erövrade Skåneland, som t ex på denna magasinsbyggnad på Varbergs fästning, så man skulle tro, att det var "svenskekongen" som var byggmästaren - och inte Christian IV, vars C4-monogram plockades ned vid samma tillfälle.

"Den skoningslösa, fruktansvärda freden
i Roskilde beseglades i Lund,
och trist och tröstlös ligger åter leden
för Skånes folk i denna ödesstund.
Det hjälpte icke, att dess bästa söner
sig offrade i kampen för sin mor,
och vartill båtade väl alle böner
om hjälp från honom, som i höjden bor,
och fastän freden nu är underskriven,
är det, som om man levnadsmodet mist,
man känner sig helt övergiven
av både Gud och människor till sist.
Och visst och sant är också, att man lider
omåttligt men av ofredstidens år,
ty skrämmande som dödens skugga skrider
nu hungerns spöke fram i deras spår,
ja, till den grad har Skåne blivit härjat
i dess hatfulla och hårda år,
att tegarna, där bonden förut bärgat
en riklig skörd, se ut som ogrässnår.
Och runtomkring i bygderna begråter
man därtill dem, som ej mer hördes av,
som till sin hemtrakt icke vände åter
och kanske vila i en vildmarksgrav.
Men det, som sorgekalken rikast rågar,
är känslan av, att hoppet stängt sin dörr
för Skånes folk, som nu ej längre vågar
att tro på framtiden så tryggt som förr.
Det känns precis, som om man skulle kvävas
i främlingsfolkets fräna atmosfär,
och varje ärlig skåning genombävas
av fruktan, då han frågar, vart det bär.
- Så gjorde ock herr Hans i herdetjället,
då han vid läsningen av prostens brev
med stor bestörtning stannade vid stället,
där han om uniformiteten skrev.
Det var ett ord, som lät betänkligt illa,
ett vådligt varsel om försvenskningen,
och skadad skrev herr Hans i sin postilla:
Qvo vadis, Scania? - Det står där än."

från Anders Hedwalls "Törnekransen".

Efter Skånska kriget

Fredstraktaterna från Fontainebleau och Lund 1679 garanterar människorna i Skåneland för tredje resp. fjärde gången att "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter" osv. Men Sverige fortsätter fördragsvidrigt att försvenska Skåneland. Man sitter dessutom nu på de hemliga riksdagsbesluten i Halmstad 1678, vilka totalt utraderar fri- och rättigheterna för Skånelands folk. Efter kriget fortsätter också den intensiva människojakten på Skånelands motståndsmän, trots att fredstraktaten föreskriver att "Wndersaatterne skulde och niude denne forskreffne amnestie, saa at det dennem til ingen sværighed skal komme, at de sig paa den ene eller anden siide haffuer begiffuet, eij heller skal nogen aff dennem hereffter nogen forfang eller skade aff samme aarsage specie juris aut via facti, under huad prætext det och være kand, paaföris, eller der offuer nogen undersögning eller randsagning till nogenss præjuditz foretagiss." En beräkning har gjorts på flyktingströmmen från Skåneland till Sjælland efter krigets slut 1679 - 1680, som hamnat på runt 20 000 människor, av en dåtida befolkning i Skåneland på ca 200 000 invånare.

1679

Riksrådet Johan Gyllenstjerna utnämns till generalguvernör i Skåneland. Han avlider redan åtta månader efter sin utnämning, men hinner under denna korta tid sätta sin och kungens stämpel på den fortsatta utvecklingen av försvenskningen i sådan grad, att den kommer bli ett rättesnöre för efterträdaren Rutger von Ascheberg under hans långa tid som generalguvernör i Skåneland. De kungliga instruktionerna till honom , vilka baserar sig på de hemliga riksdagsbesluten i Halmstad 1678, är att han skall vinnlägga sig om försvenskning av kyrk-, skol- och rättsväsendet på sådant sätt "at indbyggerne selv får lyst til en lighed heri med kongelig majestäts undersåtter i Sverige". Det framgår också att man ser fredstraktatens bestämmelser om skåneländska självstyret och andra fri- och rättigheter som ett hinder för att kunna genomföra den totala försvenskningen.

I ett brev till länets präster vill landshövdingen veta "vilka bönder eller änkekvinnor som hava sina barn, ett eller flere, bland snapphanehopen, de vare sig döda eller än levande, var desamme för tiden vistas, så ock alle andre, som med en eller annan snapphane äro i släkt och svågerlag, varest de pläga ha tillhåll och öva sin förtrolighet". Det framgår också att de som härbärgerar någon s k snapphane skall få samma straff "som snapphanarne själva". Om någon "snapphane" visar sig någonstans krävs att "allmogen sig samlar och dem fastgriper". De som vägrar skall straffas, och om några anträffas i sällskap med någon s k snapphane skall de själva straffas som "snapphanar, även om de vore med snapphanen i släkt".

Biskopen Peder Vinstrup avlider. Ny biskop blir svensken Canutus Hahn. Vägen är nu vidöppen för försvenskning i kyrka och skola, när den siste motståndaren inte finns längre. Svenskarna kan dock inte ge order om att det svenska språket skall klinga i kyrkorna. För att kringgå fredstraktatens bestämmelser om att människorna i Skåneland skall få behålla lagar och privilegier av danskt ursprung, måste man förmå prästerna att själva ansöka om svenskt kyrkoskick. Pålitliga redskap har också Hahn här i Hällestadsprosten Sven Knutsson och prästerna Anders Schartov i Andrarum, Lars Stobæus i Ivetofta och Henrik Nissenius (som t o m adlats 1679 för sin lydnad och anpassningsförmåga till von der Wettering!), vilka agiterar för införandet av svensk kyrkoordning.

1680

Blekinge, där svenskarna anlagt sin örlogsbas, avskiljs helt fördragsvidrigt från Skåneland, för att skånsk lag inte skall gälla där.

I Kungsör skriver biskop Canutus Hahn sitt första "memorial om uniformiteten" till Karl XI. Han ber inledningsvis kungen att "meddela migh resolutioner" enligt tio olika punker. Hahn vill i första hand ha besked om han skall "administrera stiftet effter dhett vanliga danska sättet eller effter vårt svänska maner". Han vill också ha besked om han kan "angrijpa dhe öfverluppne prästerne" och vad gäller huvudfrågan tror han sig kunna "medh någon gewalt introducera våra ceremonier, hällst effter iagh understår migh medh godhe kunna disponera prästerskapet, att dhett i framtijden af sig siälff skall både begära straf öfver dhe bortrömde, såsom och att blifva genom uniformiteten uti ceremonierna med os incorporerade". Karl XI som sannolikt egentligen själv är upphovsmannen till memorialet, finns också i Kungsör, och redan påföljande dag kommer hans resolution om försvenskningens genomförande enligt biskop Canutus Hahns tio punkter. Detta naturligtvis helt i strid med fredstraktaternas bestämmelser, vilka tillförsäkrar Skåneland rätten till självstyre inom Sveriges politiska gränser, vilket också inkluderar rätten till egen kyrklig och världslig lag.

Rutger von Ascheberg, generalguvernör i Skåneland 1680-1693, föreslog bl a att deportera hela befolkningen till Finland och Baltikum, och tog i sin ämbetsberättelse upp en "etnisk rensning" av Skåneland som ett framtidsperspektiv för den slutliga försvenskningen, bl a:

"- att det vore rådligast det man de gamla inbyggarna på varjehanda sätt utrotade och hellre äga ett öde land än med så många tusen malcontanter (missnöjda) uppfyllt, till dess man det efter handen med nya inbyggare uppe ifrån landet igen populera (befolka) kunde".

Rutger von Ascheberg med rötter i en tysk adelsfamilj i Kurland (Litauen), och en av karolinska arméns största fältherrar, blir ny svensk generalguvernör i det erövrade Skåneland. De kungliga instruktionerna till honom , vilka baserar sig på de hemliga riksdagsbesluten i Halmstad 1678, blir liksom till hans företrädare Johan Gyllenstjerna, att han skall vinnlägga sig om försvenskning av kyrk-, skol- och rättsväsendet på sådant sätt "at indbyggerne selv får lyst til en lighed heri med kongelig majestäts undersåtter i Sverige".

Biskop Canutus Hahn sammankallar representanter för prästerskapet i Malmö, där han och generalguvernören Rutger von Ascheberg till slut lyckas med "operation övertalning" med lagom portioner av list, hot och löften om belöningar. I en underdåning framställning till kung Karl XI ansöker det skåneländska prästerskapet om uniformitet med svenska rikets kyrka, och att de präster som svikit sin trohet mot svenske kungen under kriget skall bestraffas. I övertalningen ingår bl a en sjusärdeles mutmiddag, där notan går på 300 daler silvermynt. Rutger von Ascheberg prisar i ett brev till kungen, den villighet de visat "särdeles när jag dem vid slutet av detta möte med en måltid fägnade och trakterade." Hahn utger därefter en altarbok som skall användas som rättersnöre av de skåneländska prästerna när de skall delge skåneländarna Guds ord - på ren och oblandad svenska. Denna kyrkliga uniformitet stöter på häftigt motstånd bland befolkningen. Ibland gör församlingarna prästernas svenska ord i kyrkorna ohörbara genom att stampa i golvet eller föra annat oväsen. I Gessie församling förklarar sockenborna för den svenske pastorn Wulff, att "Vi ere inge tydske eller hedninger, at I skal præke svensk for os."

Turen är nu kommen till städernas ombud att samlas i Malmö, och även dessa faller för svenskarnas locktoner och ansöker om uniformitet i kyrkoordningen och den världsliga lagen.

1681

Under det s k Karlshamnsmötet som kungen sammankallat till, ogiltigförklarar Karl XI, som 1680 blivit envåldskung i Sverige, ensidigt den skåneländska självbestämmanderätten. Med upplösandet av den skåneländska lantdagen förklarar han att han inte kan "antaga och erkänna 1662 års Malmöiske recess för någon regel och rättesnöre, eftersom den i minoriteten är gjord och däruti några friheter och förmåner efterlåtna, som strida emot Kungl. Maj:ts rätt, emot landets välstånd och undersåtarnas säkerhet."!

Detta helt i strid med fredstraktatens bestämmelser om Skånelands självstyrerätt inom Sveriges politiska gränser. Han förbjuder också "utlänningar" att bedriva undervisning eller att bli präster i Skåneland. Klockarna, som spelar en central roll i undervisningen, får nu enbart tillsättas av den svenske biskopen Canutus Hahn eller av någon präst på Hahns förordnande. I varje församling skall det finnas två svenska biblar och psalmböcker, vilka i fr o m nu skall användas i de kyrkliga sammanhangen. En särskild kommission skall rannsaka präster, studenter och klockare som under kriget visat olydnad mot den svenska överhögheten. Kungen beordrar också befallningsmännen i Skåneland att i första hand sätta "infödda svenskar" på ödegårdarna. Samtidigt skall "svenska drängar" på de skåneländska gårdarna befrias från utskrivningar så att istället skåneländare kan utskrivas till krigstjänst på andra sidan Östersjön. I städernas magistrat skall enbart infödda svenskar tillsättas, med mönster från de nya städerna Karlshamn och Karlskrona i Blekinge, vilka när de fått sina stadsrättigheter 1668 resp 1680, fått särskilda regler om att borgmästare och råd skall bestå av "svenska män" och lyda under "svensk lag". Biskop Hahn kräver edliga förpliktelser av nyutnämnda kyrkomän att de skall främja försvenskningen, och kyrkoväsendet skall nu vara helt svenskt. Episteln, evangeliet, bönerna och välsignelsen skall vara på svenska. Barnen skall läsa svenskt ABC och den svenska katekesen. De skall dessutom vid högmässans slut sjunga propaganda-psalmen "Gud gifve Konungh Carl och vår nådiga övferhet Frijd och gått regimente...". Karl XI inför dessutom en veritabel järnridå i Öresund. Den som fr o m nu försöker taga kontakt med Danmark sätter livet på spel. Förbud mot danska (skåneländska) böcker och skrifter införs också. "Järnridån" och förbudet mot dansk litteratur kommer hållas i kraft ända till mitten av 1800-talet.

1682

För att för ytterligare understryka att det nu är nya herrar som regerar i Skåneland, och för varje församlingsbo förkunna vem Skånelands människor har att lyda och rätta sig efter, sätts Karl XI:s namnchiffer upp på väl synliga platser i de skåneländska kyrkorna.

Kungen meddelar Rutger von Ascheberg att skåneländarna skall utestängas även från nästa riksdag. Där kommer man taga beslut om att svenska lagen skall införas även på landet under 1683.

Den 430-åriga stadsrätten upphävs i Skåneland, och och har helt ersatts med svensk lag.

1683

Alla viktiga skånska brev och handlingar, inklusive Lunds domkyrkas arkiv, forslas till Stockholm.

von Ascheberg lyckas äntligen förmå adeln att ansöka om svensk lag och rättsväsende. Därefter upphävs under året den urgamla vid början av 1200-talet kodifierade Skånelagen (Den Skånske Lov) mot 99% av befolkningen. Dessa 99% är bönderna som inte blivit tillfrågade om varken det ena eller det andra.

Den mer än 500-åriga Skånske kirkelov (kyrkorätten) upphävs och ersätts med svensk kyrkolag.

Karl XI förklarar sig missnöjd över att det i Lunds stift finns många "som intet willia låta lära sijna barn den swänska catechismum". Han inför strax på biskop Hahns uppmaning ett bötessystem för dem som inte vill lära sig svenskt ABC och den svenska katekesen. Man tvingas betala 6 öre silvermynt första gången och därefter blir det fördubblade summor för varje uteblivelse. Valet står alltså till sist mellan att lära sig svenska eller gå från hus och hem.

1684

Karl XI tillsätter en rannsakningskommission för att utröna omständigheterna kring den stulna krigskassan vid Loshult och ställa göingebönderna till svars. Resultatet blir nedslående för svenskarna, och ordföranden i kommissionen konstaterar "Dessa göingar är en samling förhärdade lögnare."

Generalguvernören von Ascheberg beklagar sig inför kungen att tempelsången i Skånelands kyrkor tystnat och att prästen ensam får sjunga psalmerna medan församlingen sitter stel och stum. Många bönder vägrar också betala prästtionde, vilket von Ascheberg besvarar med att sätta de olydiga i tvångsarbete i smedjorna.

1693

I generalguvernör Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse tar han upp en "etnisk rensning" av Skåneland som ett framtidsperspektiv för den slutliga försvenskningen i paragraf 5: "- att det vore rådligast det man de gamla inbyggarna på varjehanda sätt utrotade och hellre äga ett öde land än med så många tusen malcontanter (missnöjda) uppfyllt, till dess man det efter handen med nya inbyggare uppe ifrån landet igen populera (befolka) kunde".

Karl XI förklarar generalguvernementsförfattningen för Skåneland upphävd. Redan 1680 har Blekinge avskiljts från Skåneland för att skånsk lag inte skall gälla där, och nu avskiljs även Halland. Skåne utgör fortsättningsvis ett guvernement, under en guvernör (överståthållare), utan den vice- kungsställning som självbestämmanderätten föreskrivit.

1697

Prästen i Kågeröd Sthen Jacobsen skriver boken "Den Nordiske Kriigs Krønicke", om det nordiska kriget 1675-79. Han är den siste författaren som skriver på danska i Skåneland. Eftersom dansk- skånska böcker och skrifter är förbjudna i Skåneland publiceras boken först 1897. Som en följd av förbudet kommer det f ö dröja mer än 200 år innan en ny författare dyker upp i Skåneland efter honom.

Slottet Tre Kronor i Stockholm brinner, och därmed går också de flesta viktiga skånska medeltidsdokumenten, som svenskarna stulit 1683, upp i rök. Resten av de viktiga skånska historiska dokumenten ruttnar sedan bort, efter att man glömt bort dem i en låda under en trappa.

1699

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning",
"Skåneland II - på jakt efter historien",
Knud Fabricius "Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige, band III-IV"

Jonny Ambrius "Skånes Historia i Årtal",
Stiftelsen Skånsk Framtid "333 årsboken"