[På dansk]
[På svenska] [På dansk]
Lunds domkyrka, Skandinaviens viktigaste romanska byggnadsverk, är bl a Jakob Erlandsens domkyrka. Trots att den är mycket ombyggd, bevarar den vissa partier från 1100-talet.
Lund och Skåne blev på medeltiden hela Nordens kyrkliga och kulturella centrum. Den danske ärkebiskopen i Lund på sitt befästa Lundagård räknades som en verklig kyrkofurste jämbördig med de nordiska kungarna. Han var påvens legat och för en period hela Nordens metropolitan, primas över den norska och svenska kyrkan. Även efter Norge 1153 och Sverige 1164 fått egna ärkebiskopar intog hans nåde i Lund en särställning bland Nordens kyrkofurstar. Men det gnisslade hela tiden mellan kungamakten i Roskilde och kyrkomakten i Lund, speciellt på 1200-talets senare hälft.
Efter kung Valdemar Sejrs död 1241 uppstod spänningar mellan maktfaktorerna i landet. "Der er så mange i Danmark, som alle vil herrer være", som det heter i folkvisan från denna tid. Enligt sägnen greps kung Valdemar på sin ålders höst av svårmod och dystra, dunkla tankar. Han sände då bud till en vis man på Kullaberg, den s k Kullamannen, för att få en förklaring. Kullamannen svarade:
"Din Herre og Konning tænkte på,
hvorlunde det skulde hans Sønner gå,
når han var gangen af Live.
Men sig ham for sandingen så,
at Ørlog og Tvedragt skulde de få,
dog skulde de alle Konger blive."
Kullamannens dystra profetia gick helt i uppfyllelse, alla Valdemar Sejrs söner; Erik, Abel och Christoffer, blev kungar, och alla tre fick sin regeringstid uppfylld av krig och laglöshet. Den siste av sönerna, Christoffer, som kröntes till kung av Danmark juldagen 1252 i Lunds domkyrka, fick sin tid präglad av maktstriden med ärkebiskopen Jakob Erlandsen i Lund. Erlandsen som utsågs till ärkebiskop 1253 och höll sitt högtidliga intåg i Lund Palmsöndagen 1254, menade att kyrkans rätt stod över kungamakten: "Ligesom der er to Sværd, et legemligt og et aandeligt, saaledes er der to Slags Fyrster, Dommere og Domstole. Ligesom det aandelige har Forrang for det verdslige, saaledes staar Kirkens Lov over den verdslige, og er der Uenighed mellem dem, maa det mindre vige for det større, det timelige for det aandelige."
Kungen och ärkebiskopen kom att tvista om många ting: om kungen kunde ta ut biskoparnas män till krigstjänst, om ärkebiskopen hade rätt till att grundlägga städer och borgar, om kungen överhuvud taget fick ha inflytande på biskopsval, osv. Den ena provokationen gav den andra, och Jakob Erlandsen lät bl a ta bort kungens och drottningens stolar i domkyrkan. När kung Christoffer sammankallade till ett riksmöte, ett s k Danehof i Nyborg 1256, lät ärkebiskopen samtidigt kalla till ett kyrkomöte i Vejle, där församlingen tog trotsiga beslut i skarpa ordalag mot kungen: "Da den danske Kirke forfølges af Voldsmænd, besluttes det, at om nogen Biskop i Danmark fanges, lemlæstes eller paa anden Maade lider Vold efter Kongens Bud eller med hans Samtykke eller saaledes, at der er Grund til at tro, det sker med Kongens Vilje, da skal al Gudstjeneste i Riget ophøre." Stick i stäv med kungens vilja beslutades också att endast biskoparna i Danmark fortsättningsvis skulle ha rätten att kröna tronföljaren.
Kung Christoffer svarade 1257 med ett öppet brev till det skånska landstinget i Lund, där han fråntog ärkebiskopen alla de rättigheter, som hans föregångare hade givits tidigare. Konflikten hade nu brutit ut i öppen låga, och Erlandsen rotade sig samman med Christoffers fiender. En strid anstiftad av ärkebiskopen, uppstod mellan Christoffer och kung Håkon av Norge, men till Jakob Erlandsens besvikelse slutade det med förlikning och t o m förbund. Christoffer hade emellertid också andra fiender i grevarna av Holstein, furst Jaromar av Rügen och den bortgångne kung Abels son Erik Abelsen, vilka ingick ett förbund tillsammans med Jakob Erlandsen i avsikt att störta Christoffer och sätta Abels släkt på tronen. Holsteinarna angrep Sønderjylland och Jaromar landsteg på Sjælland, men kung Christoffer försvarade sig framgångsrikt, och lyckades slå tillbaka anfallen.
Christoffer ville nu passa på att säkra tronföljden för sin son Erik och kallade till ett Danehof i Odense för att få honom krönt. Men Jakob Erlandsen vägrade att kröna den lille Erik, och förbjöd alla andra biskopar att göra det. Detta blev för mycket för kungen, som beslöt att kuva ärkebiskopen, oavsett vad följden skulle bli. En februarinatt 1259 överrumplades och fängslades Jakob Erlandsen på kunglig order av sin egen bror (!) gælkeren, dvs kungens ställföreträdare i Skåneland, Niels Erlandsen, på sin gård Gislebjerg vid Teckomatorp. Bunden och iförd en narrhuva försedd med rävsvansar, tvingades ärkebiskopen upp på en häst och fördes ända till kungsgården Hagenskov (Frederiksgave) på Fyn där han sattes i fängsligt förvar.
Med detta lyckades kungen inte knäcka kyrkans motstånd, tvärtom! Hittills hade denna sparat sitt kraftigaste vapen, nämligen interdikt, dvs gudstjänstförbud över hela landet, vilket nu pålystes. Trots beslutet från kyrkomötet i Vejle 1256, vågade dock endast biskopen i Roskilde, Peder Bang, sätta sig upp mot kungen och bannlysa dem som deltagit i fängslandet av ärkebiskopen, och stänga alla kyrkor i Skåneland och på Sjælland. Kung Christoffer svarade med att beordra att kyrkorna skulle öppnas, och på många ställen genomfördes det med våld.
Roskildebiskopen vågade inte längre stanna kvar i landet, utan flydde till Rügen. Där samlade ärkebiskopens bundsförvanter krigsfolk, och snart landade biskop Peder Bang, furst Jaromar och Erik Abelsen på Sjælland, som härjades grymt. Kung Christoffer, som inte vågade sig på strid, flydde till Jylland, medan furst Jaromar intog København, som han trängde in i på det ställe där den s k "Jarmers skans" ännu ligger. Inom ett par månader hade Jaromar och hans vänner makten över hela Sjælland, efter att en bondehär uppbådad av det kungliga partiet lidit ett förkrossande nederlag vid Næstved. Ett par veckor tidigare hade kung Christoffer också plötsligt dött i Ribe, enligt rykten sedan han druckit ett förgiftat nattvardsvin serverat av abboten Arnfast från Rydkloster.
Änkedrottningen, som hette Margrete och hade tillnamnet Sprænghest, tvingades nu förhandla om fred, och i samband med detta frigav hon ärkebiskop Jakob Erlandsen och förlänade Erik Abelsen Sønderjylland. Men hon knäppte sedan ärkebiskopen på näsan genom att låta de jylländska biskoparna kröna sin 10-årige son Erik till kung av Danmark i Viborg domkyrka. Jakob Erlandsen bannlyste då alla de biskopar som varit med vid kröningen, och Jaromar återupptog fientligheterna. Han föll in i Skåne och härjade, tills han vid plundringen av en by dräptes av en arg bondkvinna som stötte en kniv i bröstet på honom. Erik Abelsen grep också pånytt till vapen, stöttad av grevarna i Holstein. Margrete Sprænghest drog in med en armé i Sønderjylland för att kuva honom, men besegrades fullständigt den 28 juli 1261 av Erik Abelsens här på Lohede söder om Dannevirke. Både änkedrottningen och hennes son kung Erik hamnade i fångenskap och Margrete kunde först friges efter att hertig Albrecht av Braunschweig intervenerat till hennes förmån, och som tack för det utnämndes han till dansk riksföreståndare. Kung Erik fick dock sitta kvar fängslad till år 1264.
Den nye riksföreståndaren, hertig Albrecht, for sedan så våldsamt fram mot alla motståndare till kungahuset, att ärkebiskop Jakob Erlandsen måste fly ur landet. Under hans frånvaro lät änkedrottningen sin riksföreståndare Albrecht lägga beslag på domkapitlets gods för kronans räkning, bl a Helsingborg och borgen vid Åhus, och lundakapitlets årsbok förtäljer att "alla Lunds och Roskilde kyrkors gods blev plundrade och kanikernas egendom konfiskerad; präster blev nesligt fängslade och berövade alla sina ägodelar; men allt det onda, som Gud tillät hertigen och hans medhjälpare att uträtta, är för mycket att uppräkna".
Skåningarna, som stod på ärkebiskopens sida, gjorde då uppror. Man återerövrade Helsingborg och skövlade Åhus slott, och den allmänt hatade riksföreståndaren Albrecht flydde från Danmark. 1266 bannlyste påven kung Erik och änkedrottningen samt lyste interdikt över hela landet, eftersom Jakob Erlandsen förjagats. 1272 ingick kung Erik och ärkebiskopen förlikning, vilket innebar att Jakob Erlandsen kunde återvända till sitt fosterland. Han kom emellertid inte längre än till Rügen, där han mördades den 18 februari 1274, sannolikt på order av kung Erik. Efter detta slöts äntligen fred mellan « kyrkan och kronan, och påven upphävde därmed interdiktet. Jakob Erlandsens kranium kan beses på Kulturen i Lund, och man kan helt tydligt se hålet där en pil från ett armborst trängt in i ärkebiskopens skalle och ändat hans liv.
Jakob Erlandsens sigill.
KÄLLOR:
Folke Hellberg "Skånes historia"
Jonny Ambrius "Vem är vem i skånsk historia",
"Skånes historia i årtal"
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning",
"Skåneland II - på jakt efter historien",
"Skåneland ur det fördolda"
Lars Lindeberg "Arvfjenden"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Johan Ottosen "Vor historie"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333årsboken"