[På svenska] [På dansk]

Även sommarfesten i Malmö 1908 gick i Roskildefirandets tecken. Tidningen Hvar 8 Dag skrev bl a att "Minnet af den för ett fjärdedels århundrade [skall vara årtusende, anm] sedan inträffade Roskildefreden hade i Malmö samlat allt Skånes befolkning till en storslagen sommarfest den 1 Juni. En stark känsla af hvad Skånes förening med dest svenska fosterlandet hade att betyda bar upp de stora högtidligheterna". På de suddiga bilderna ovan lägger kronprinsessan Margareta ned en krans vid Karl X Gustavs staty.

När man firade erövringen av Skåneland

För att skona ömma, svenska tår hade man i Danmark redan 1766 avskaffat de årliga gudstjänsterna till minne av den tillbakaslagna svenska stormningen av København 1659 och segern vid Nyborg samma år. Från svensk sida visade man inte samma finkänsla år 1908, när 250-årsminnet av Roskildefreden firades med militärparader, tacksägelsegudstjänster och allmän flaggning.

Dessförinnan hade Norge 1905 slutligen frigjort sig från den påtvingade unionen med Sverige, något som slog undan grunden för varje form av politisk skandinavism. Från svensk sida kände man sig mycket förnärmade, flera nordiska föreningar upplöstes och svenskar vägrade ofta deltaga i nordiska högskolemöten. År 1906 hade majoriteten av studenterna i Lund vägrat medverka i "Nordisk fest till fädernas minne" som hade firats i lärdomsstaden ända sedan 1845. Istället anordnade de konservativa studenterna med Fredrik Böök i spetsen en "Svensk fest" utan deltagare från København och Kristiania. Med blågula fanor, en nordsvensk vinterbild och högtidliga granar förvandlade man Stora salen till en "nationell" symbol (Lundaslätt och pilevallar dög uppenbarligen inte). Vid Roskildejubileet 1908 var det således många besvikna och sårade svenska känslor i luften. Rektorn vid katedralskolan i Lund som nekade att ge barnen ledigt av dagens anledning, beskylldes för brist på nationellt sinnelag. I Malmö, Helsingborg och Landskrona arrangerades det fackeltåg på kvällen, vars sken inte kunde undgå att sticka danskarna i ögonen. De storsvenska bragderna ägnades stor uppmärksamhet i den skånska pressen med långa och svulstiga artiklar och dikter i tidens stil. Minnessången vid firandet på Helsingborgs högre allmänna läroverk, som dagen efter återgavs i Helsingborgs Dagblad, inleddes med följande:

"Allt Sveriges folk stått upp i dag att fira
En dubbel högtid, fredens och bedriftens.
Två sekel svunnit re'n och femti år
Se'n i vår odlings häfd sin skönsta runa
De svenska vapnen ristade en gång.
Ty ingen glänsande teaterkupp
Den var, Karl Gustavs bragd och Erik Dahlbergs
Beräknad blott på dånande applåd
Och bravorop. De djärfva bataljoner,
Som ryckte fram en gång i vågsamt tåg
Med vinden spelande i svenska dukar,
På Bältens sköra, flyktigt byggda bryggor,
Af ödet korats att ett värf fullkomna,
Som varit många, långa seklers dröm.
Förvägen svärdsudd, som drog nya gränser,
Gaf mandoms form åt gammal helhetstanke,
Och nya söner Svea fick, som troget
Sig slöto till dess öppna modersfamn.
På svenska häfdens djupblå himmelsgrund,
När andra stjärnebilders skimmer bleknat,
Än genom sekler skola stråla klart
Roskildes fred och Bältens Vintergata.
Så fylle tacksam glädje hvarje bröst"

Några rader i slutklämmen kan också vara värda att återge:

"Så blef vår fest ej firad för att glädjas
Åt sår, som broder en gång slog en broder,
Men för att ära våra fäders verk,
Som, Danas folk, du dina fäder ärar."

Vad avsågs här med "våra fäder" månntro? Bland de mer underdåniga tidningsskriverierna var också regementspastor Sam Stadeners predikan som ordagrant återgavs i Sydsvenska Dagbladet, där han gjorde en biblisk jämförelse beträffande spörsmålet Skåneland contra Sverige:

"Långt tillbaka i gammal tid, då gränsen mellan Moab och Israel ännu fanns, stodo en dag på denna gräns tvenne kvinnor, den ena från Moab, den andra från Israel. Och hon från Moab lade sin hand i den andras hand och sade: 'Dit du går, vill också jag gå; där du stannar, vill också jag stanna. Ditt folk skall vara mitt folk och din Gud min Gud. Där du dör, där vill jag ock dö och där vill jag blifva begrafven. Herren straffe mig, om något utom döden skiljer mig från dig'. Så gick Rut med Naemi in i hennes land. Detta är vårt svar på det gamla Sveriges omsagda fråga. Vi, de senast komna, stå som dottern inför den vördnadsvärda gamla, vi lägga handen i hennes hand och kalla henne moder och säga: Sverige, fosterland, dit du går, dit gå ock vi, där du dör, där dö ock vi, intet utom döden skall skilja oss åt; ditt vapen, Sverige, ha vi fästat här uppe på vår predikstol, så att alla skola se dig och innesluta dig i dina böner; dina färger, Sverige, bäras av vår skånska jord, hvar gång dess breda sädesfält gulna under den blå himmelen; säg, moder, är du nöjd med din dotter? Känner du, hur hon älskar dig? Vill du i dag höra det än en gång: intet, utom döden skall skilja oss åt. Sverige är ett och odelbart. Dess historia är vår, dess minnen liksom dess framtid räkna vi oss till. Med hela Sverige ära vi idag Carl Gustaf och hans tappra här. Med svenska hjärtan känna vi inför deras underbara bragder."

Sydsvenska Dagbladet hade också en del danska pressklipp om de svenska festligheterna, och skrev att "man kan icke ... förvåna sig öfver att erinringen sker under mer eller mindre vemod". Tidningen spydde bl a galla över konservativa Vort Land som hade haft mage att kalla Roskildeminnets firande för ett "barbariskt påfund" och att "Idag står hela Sverige i fest från Ystad till Haparanda, från Kattegat till Bottenhafvet. Öfverallt i skolorna, i kyrkorna, i teatrarne skall dagen firas och man resp. föreläser, deklamerar och predikar om Roskildefredens betydelse för Sverige, eller rättare för Storsverige, hvarmed man förstår det egentliga Sverige plus eröfringarne från Danmark och Norge, de enda eröfringar som svenskarne ha förmått till dato hålla kvar. Om vi danskar gåfve oss till att fira Stockholms blodbad, så skulle det i alla fall icke bli en så svår utmaning till Sverige, som när Sverige firar Danmarks lemlästning genom Roskildefreden. Ty Stockholms blodbad betydde nog höjdpunkten af svensk ödmjukelse gentemot Danmark, men det har ingen nutidsbrodd så som den sorgliga Roskildefreden har."

Roskildefirandet fick naturligtvis störst omfattning i Stockholm, där man bl a plockade upp Karl X Gustavs likkista ur det karolinska gravkoret och placerade den på hederplatsen i Riddarholmskyrkans högkor under en baldakin, prydd av kronor och vita plymer. En kopia av erövrarstatyn i Malmö hade placerats framför det nybyggda Nordiska museet och blev firandets samlingspunkt där kungen och hans hov, "samtliga i stor uniform", mottog högtidståget. Soldater i 1600-talsuniformer paraderade på Skansen och festföreställningar arrangerades på operan och kungliga teatern. Det sägs att den danske ministern i Stockholm lämnade staden under firandet.

Borgmästaren i Malmö som mottog telegrafiska hälsningar från olika möten i Stockholm, skickade sin "hjärtliga återhälsning med önskan att Skånelanden måtte hädanefter som under de gångna 250 åren blifva allt fastare förenade med gamla Sverige." Formuleringen är intressant, och kan vara ett uttryck av samma fenomen som när skåningarna vid samma tid satte puts över korsvirket för att dölja att man hade den typen av hus (Bra Böckers lexikon, 2:a uppl). Skämttidningen Söndags-Nisse satte 18/7 1909 fingret på en öm punkt hos skåningen när man skrev: "Att skåningarna inte äro svenskar hör man ju på talet. De böra skiljas från oss." I åtskilliga skåningars försök att göra Skåne till "the best pupil in the class" i punschpatriotismens Sverige, har sannolikt strävan att överbrygga de skillnader som faktiskt fanns mellan Skåneland och "gamla Sverige", spelat stor roll. Skåningen var minsann ingen "halvdansk"!

"Se morsk ut min gosse, så springer dansken för dig!" Stor bild i Helsingborgspostens Stenbocksnummer 1910.

Stenbocksfesterna 1910

Övertydliga markeringar av skåningarnas tillhörighet och lojalitet gentemot Sverige var det också år 1910 när minnet av slaget vid Helsingborg firades med chauvinistiska Stenbocksfester både i städerna och på landsbygden i Skåneland, som utvecklade sig till danskfientliga demonstrationer. Stenbocksminnet ägnades naturligtvis stor uppmärksamhet i den skånska pressen, och den gamla fiendeskapen mellan Sverige och Danmark ventilerades i storsvenska artiklar och dikter. Sydsvenska Dagbladet hade en stor artikel med rubriken "Magnus Stenbock. Den store karolinen, hjälten med talets gåfva och det skarpa svärdet" och i en annan artikel hette det att "Genom sin bedrift den 28 februari 1710 blef Magnus Stenbock den skånske nationalhjälte, som aldrig skall förgätas, så länge den blågula flaggan i Skåneland svajar öfver slott och koja." Daniel Fallströms dikt till avtäckningen av Stenbocksstatyn i Helsingborg 1901 återgavs också, där det bl a hette:

"Fram han dem till seger kallar:
'se blott morsk ut, dansken flyr!
Helsingborg med torn och vallar
taga vi när dagen gryr.'
Evigt skall hans stolta stordåd brinna
strålande med Karlavagnens glans -
hjältens, hvilken kunde seger vinna,
när ej något hopp för Sverige fanns."

Helsingborgsposten publicerade "En wacker wisa om de danske räfwars anfall i Skåne anno 1710" vilken påstods vara samtida, och bl a innehöll så sköna ord som:

"År sjuttonhundra och tio därtill,
Den siste i Göje månad,
Wid Helsingborg, om man weta will;
Fick jutens hjärta en blånad.

Måns Stenbock förde sina männer i fält,
Som bockar begynte de stångas,
De slogo tolftusende jutar ihjäl
Och fångade grufligen många.

De öfriga flydde öfwer en sjö,
I kalla wattnet de blödde.
De fingo sin wäl förtjänta lön,
Och mesta delen de dödde.

Den Räfwen, som förr war stor i sin trut,
Han teg som muren så stilla.
'Jag reser med kungen til Seland förut,
Ty här luktar det illa.'"

I Lund firade man i Universitetets aula en kombinerad Karl X Gustavs och Magnus Stenbocksfest, där prologen var "Dåne liksom åskan bröder" och professor Arthur Stille höll högtidstalet över Skånelands båda erövrare Karl X Gustav och Magnus Stenbock. Huvudfestligheterna ägde rum i Helsingborg, där firandet inleddes med klockringning i stadens kyrkor och salut med 21 skott från terrassen vid Kärnan. Dagen till ära var eleverna vid Helsingborgs skolor lediga, och mötte upp vid Ringstorp på det gamla slagfältet där Stenbock besegrat den danska armén, där det hölls militärparader som följdes med högtidstal av generalmajor von Matern och bön av regementspastor Gierow. Alla kontor och fabriker var också stängda efter kl 11. Staden och butiksfönstren var dekorerade till Stenbocksminnet och på kvällen när tacksägelsegudstjänster hölls i stadens kyrkor, var Stortorget och kvarteren närmast Stenbocksstatyn illuminerade. En av stadens präster utnyttjade tillfället till att angripa danska språket. Han talade om "att försvara svenska språkets renhet emot dess fiender" och fortsatte "hur lätt glömmes icke den kampen, i synnerhet här vid gränsen". Helsingborgarna fick en förmaning mot att blanda sitt tal med danska ord. Förmodligen avsåg prästen ord som finns i det gemensamma skånsk-danska ordförrådet. På Hotell Mollberg var det stor festmiddag där det skålades för de svenska vapnen. Även på andra ställen i staden åts och dracks det i stora mängder.

Alla helsingborgare deltog dock inte i Stenbocksfesten. Stadens godtemplarloge valde att istället ta över till Helsingør och tillbringa kvällen hos dess godtemplarloge, men de fick skarp tillrättavisning i Helsingborgsposten för sin utflykt, vilken betraktades som "det smutsiga förslaget till demonstration emot den fosterländska festen på Stenbocksdagen". Avisan fortsätter vidare att tala om lumpen nihilism och ljusskygga individer.

Fest 1926 till minne av svenska segern i slaget vid Lund

1926 var det dags igen för militärhistoriska manifestationer i Skåneland, när den svenska segern i slaget vid Lund 1676 firades med festliga orgier i den gamla lärdomsstaden. I Lunds domkyrka höll general Tingsten ett tal över devisen "segra eller dö", som avslutades med orden: "Vid det tvåhundrafemtioårs minne, vilket vi idag begå, stämmas våra hjärtan och värmas våra känslor till den djupaste tacksamhet och den mest oförställda beundran till en ur vårt innersta gående hyllning för konung Carl XI och hans armé: för konungen som vågade slaget, för armén, vilken på Löddeåns norra strand frös och svalt, men segrade på 'höjden av Lund'". Studentsångarna sjöng därfter under sänkta standar och fanor "Hör oss, Svea". I kungens närvaro hölls sedan militärparader och fler storsvenska tal. Den radikala delen av studentkåren höll dock samtidigt en fest för Nordens enhet i Akademiska föreningen, och på kvällen organiserades ett medborgartåg ut till monumentet över slaget vid Lund, där historikern Lauritz Weibull i ett tal anknöt till sin fader Martins förhoppningar om monumentet som försoningsminne. Lunds Dagblad fördömde studenternas tilltag, vilket man betraktade som en "illojal socialistisk demonstration" mot en "opolitisk fosterländsk fest". Avisan menade också att "När monumentet på sin tid restes av danskar och svenskar gemensamt på en annan jubileumsdag, var det en helt annan sak. Då gällde det att gemensamt hylla de fallnes minne. I lördags var det en segerfest som firades".

Från omkring 1950-talet skedde en viss förändring vad gäller firandet av svensknationella minnesdagar. Man började alltmer ta avstånd från massfirandet av nationella svenska hjältar som Karl X Gustav och Magnus Stenbock. Det intensiva Gustav Adolfsfirandet i kyrkans och skolans hägn upphörde, och när Roskildefredens nästa runda år inträffade 1958, varnade man även från svenskt håll mot att återupprepa skandalen från 1908. Efter en het debatt beslöt statsminister Tage Erlander att jubileet åtminstone inte skulle vara en festdag. 1960 höjdes det röster för att högtidlighålla Stenbocksminnet med militärevenemang och allmän flaggning, men önskemålen hade nu ingen förankring hos en bredare allmänhet. I Lund engagerade sig inflytelserika kulturpersoner 1976 mot ett eventuellt upprepande av jubelfesten 1926 och lyckades, med hjälp av Föreningen Norden, att avstyra en redan gjord planering för detta "svenska jubileum".

Samtidigt började den svenska historieundervisningen tas upp till revision efter 1945. Men barnen kom fortfarande att hållas i okunskap om Skånelands historia före 1658, och försvenskningen av Skåneland kom alltjämt att omtalas i många historieböcker som en naturlig och problemfri process. I "Allmän Och Nordisk Historia För Gymnasiet" av P-E Brolin, L Dannert och Å Holmberg som utkom 1963, men har använts i skolorna ända in på 1990-talet, heter det t ex att det forna östansundska Danmark var "att betrakta som gamla svenska landskap, vilka efter lång tids förlopp återkommit till sitt rätta fädernesland". Den tid när skåningar, hallänningar och blekingar firade de storsvenska, krigiska "bravader" som i själva verket var sorgebud för folket i de forna östdanska landskapen, är ett viktigt kapitel i Skånelands historia. Det är ett exempel på hur det kan gå, när segerherrarna dikterar historien. Som det hette i prologen på Malmö teater på Roskildedagen 1908:

"Svensk är hvarje skåning blifven,
ärlig svensk till hug och blod,
... nu vårt Skåneland är vordet
Sveaväldets riksklenod.
Rikare stå våra skördar,
mera stark är nu vår sång.
Men vi blygas ej för fädren
och för hvad som blef en gång."

Inte det?

Källor:

Ulf Zander "Historia i brons och granit: Nationella monument och regionala identiteter i Öresundsområdet"
Kjell Å Modéer "Carl X Gustafstatyn på Stortorget. Om ett monuments tillkomsthistoria" i Malmö Fornminnesförening 1971
Claes Wahlöö och Göran Larsson "Sextonhundrasjuttiosex"
Birgitta Odén "Ärestoder och minnesfester i Skåne" i Ale 1976:2
Elbogen Malmö Fornminnesförening "Allt ljus på Malmö"
Helge Andersson "Stenbocksminnet 1910 och 1960" i Säasä 1961
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II"
Kjeld B Nilsson "Vort glemte land"
Lars Lindeberg "Arvefjenden"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333årsboken"
Helsingborgs Dagblad 1901, 1908, 1910, 1926, 1932
Skånska Dagbladet 1896, 1926, 1932, 1998
Korrespondenten 1932
Landskronaposten 1932
Lunds Dagblad 1926
Sydsvenska Dagbladet 1896, 1908, 1910, 1926, 1932
Helsingborgsposten 1908, 1910
Öresunds-Posten 1901, 1908, 1910
Politiken 1998

Tillbaka till huvudsidan