Ärkebiskopens borg Hammershus på Bornholm. Skåneland blev 1103 Nordens enda ärkebiskopsdöme med ärkebiskopen såsom andlig furste över inte bara städer och borgar, utan hela härader och över hela landskapet Bornholm. Denna ö var Lundabiskopens säkra tillflyktsort under orostider. På Bornholm erinrar inte bara Hammershus ruiner om striden mellan kyrkomakt och kungamakt, ty mitt inne på ön ligger ruinen av fästet Lilleborg som var en kunglig borg, men redan 1259 under stor blodsutgjutelse stormades och ödelades av ärkebiskopens folk.

KUNG ERIK MENVEDS STRIDER MOT TVÅ ÄRKEBISKOPAR

Kung Erik, som fick tillnamnet Klipping, blev ingen avhållen furste. Hans våldsregemente med förtryckande fogdar och skatteindrivare ledde i Skåneland till öppet uppror. Erik slutade sitt jordeliv natten mellan den 21 och 22 november 1286 när han mördades i en lada i Finderup, några kilometer sydväst om Viborg, sannolikt av någon motståndare i de danska stormännens krets. Sonen Erik, kallad Menved, som efterträdde honom på tronen skulle ärva de gamla stridigheterna med ärkebiskopsstolen i Lund. Den här gången med Jens Grand och senare Esger Juel, som motpart.

Exakt hur Erik Klipping togs av daga i Finderup och vem som gjorde vad i ladan vet man inte. Troligtvis mördades han av en grupp sammansvurna män under riksmarsken Stig Andersens ledning. Enligt sägnen hade kung Erik gjort sig skyldig till en grov förlöpning mot marsk Stig Andersens hustru. När marsken återkommit efter ett besök i Sverige skall hon ha suttit tyst och förgråten och sedan berättat att kungen kränkt henne. Stig Andersen blev rasande och uppsade kung Erik tro och lydnad. När Erik Klipping en kort tid senare var på jakt i Viborgstrakten sökte han och hans följe, bestående av adelsmannen Rane Jonsen och två småsvenner nattly i ladan. Plötsligt stöttes laduporten upp och in rusade en stor skara förklädda män med ljus, svärd och spjut. Enligt folkvisan pekade Rane Jonsen ut platsen där kungen låg, och alla kastade sig över Erik och genomborrade honom. Oavsett hur mycket sanning som ligger i sägnen, verkar mordet ha gått mycket brutalt tillväga, ty efteråt uppvisade kroppen sår efter inte mindre än 56 svärdstick!

Den blott tolvårige Erik Menved efterträdde sin mördade fader på tronen och kröntes i Lunds domkyrka julen 1287 av ärkebiskopen Jens Dros. Redan under kröningsåret togs kungamordet upp på Danehoffet. Nio ledande män i stormännens parti, däribland marsken Stig Andersen, Rane Jonsen och greve Jacob av Halland, anklagades för mordet. Samtliga dömdes till landsflykt och fredlöshet. I folkvisan svarar marsk Stig den nye danske kungen Erik Menved med hånfullt trots:

"Skal jeg ud af Landet rømme
og ligge i Skygge og Skjul,
alt skal jeg min føde af Danmark hente
baade Vinter og Sommer og Jul."

Och så gick det också. De fredlösa flydde till Norge där den norske kungen Erik Prästhatare gav dem Kongahälla vid Bohus som fristad. Kring Götaälvens mynning skapade de fredlösa en ny liten stat som fick avgörande inflytande på nordisk politik. Härifrån förde de krig mot sitt gamla fädernesland. De brände Helsingør och Skanör, härjade på Falster, Lolland och Amager, och satte sig fast på de danska kusterna. Bl a byggde marsk Stig en borg på ön Hjelm vid Jyllands östkust och greve Jacob av Halland byggde Varbergs fästning, som blev huvudhörnstenen i de fredlösas kamp mot Danmark. Det vanliga folkets lidanden framträder i folkvisan:

"Gud naade os arme bønder graa,
at Glipping skulde regere,
at han til Verden uføder var,
da havde det gaaet os bedre."

Den unge kung Erik Menved var dock seg och tålmodig, och lyckades oskadliggöra de fredlösa en efter en. Men när kriget pågick som värst, valde kapitlet i Lund Jens Grand, som var systerdotterson till Jakob Erlandsen, till ny ärkebiskop. Liksom Erlandsen hävdade Jens Grand kyrkans överhöghet över kungamakten. 1294 kulminerade striden efter att Jens Grand beskyllts för samröre med de fredlösa i Kongahälla i form av gemensamma konspirationer med landets fiender. I gryningen dagen före palmsöndagen lyckades prins Christoffer, kung Eriks yngre bror, med lögnaktigt tal lura ut ärkebiskopen i borggården på Lundagård. Christoffer sade att kungen önskade tala med Grand. När ärkebiskopen hade följt med prinsen ut, syntes ingen kung till, och innan han hunnit tillkalla hjälp var han prinsens fånge.

Den myndige ärkebiskopen surrades fast under buken på en häst och därefter anträddes en skakig färd till Helsingborg, som ådrog honom ett svårartat brock. Sedan kastades Grand ner bakom hästarna, vilka under sjöresan över till Sjælland ogenerat kissade och bajsade på honom. Ärkebiskopen spärrades in i ett uselt, kallt, fuktigt och smutsigt fånghål på Søborgs slott, där han fick försmäkta i över ett halvår, fjättrad vid väggen. Grand blev nästan invalid genom värk och dålig föda, men trots det vägrade han svära kungen sin trohet. Efter att ärkebiskopen suttit fången i 27 veckor trodde man att han skulle dö, och flyttade honom därför upp i ett tornrum, men han hölls fortfarande fjättrad.

Påven hotade lysa Danmark i bann om inte ärkebiskopen frigavs, men räddningen kom som hämtad ur den bästa Hollywoodfilm! En kökspojke på slottet skaffade honom en fil och rep och fick från Bornholm (hela detta landskap innehade nämligen ärkebiskopen som län) hämtat ett skepp som lade sig vid kusten norr om Søborg. Jens Grand övade upp sina domnade lemmar i konsten att krypa och gå, och en avtalad kväll filade han av sina järnbojor och firade sig ned från fångtornet med repet. Med kökspojkens hjälp kom ärkebiskopen över den låga slottsmuren och ut till skeppet som förde honom till Bornholm, och hans ointagliga borg Hammershus.

Från Bornholm tog han sig sedan till Rom varifrån han krävde 49 000 mark silver i skadestånd och att få bli återinsatt i sitt ämbete. Erik Menved vägrade emellertid betala skadeståndet, så påven lyste Danmark i interdikt. Jens Grand tog sig därefter tillbaka till Bornholm och Hammershus varifrån han fortsatte driva saken mot kungen.

Till sist lyckades dock Erik Menved nå en förlikning med påven och förmå honom att förflytta Jens Grand från Danmark. Striderna mellan kronan och kräklan kunde då biläggas för tillfället, men i slutet av Erik Menveds regeringstid skulle de blossa upp på nytt, och ärkebiskopen hette då Esger Juel. Kungens bror Christoffer ställde sig den här gången på ärkebiskopens sida.

Vid den här tidpunkten var dessutom Birger Magnusson kung i Sverige och han hade kommit i strid med sina två bröder, hertigarna Erik och Valdemar, vilka stödde Erik Klippings fredlösa mördare i Kongahälla. Julen 1317 hade Birger svekfullt inbjudit dem till gästabud i Nyköping, och kastat dem i Nyköpingshus fånghålor där de gick en kvalfull hungersdöd till mötes. Hertigarnas anhängare reste sig mot Birger, som flydde till sin danske svåger och bundsförvant Erik Menved. Ärkebiskopen Esger Juel och Eriks bror Christoffer förband sig med hertigarnas anhängare.

Hösten 1318 trängde en dansk-svensk biskopstrogen här in i Skåneland vid Örkelljunga och besegrade Erik Menveds här vid Mjölkalånga, varvid 300 danska och tyska riddare ur kung Eriks armé tillfångatogs. Därefter betedde sig svenskarna som om de vore i fiendeland. De belägrade Helsingborg och intog Falsterbo, de brände och plundrade i åtta skånska härader och krävde brandskatter i Malmö, Skanör och Lund. En bevarad latinsk minnesvers talar om vad som drabbade landet, i översatt skick: "Skåne trampades av göterna och brändes med eld". Av texten i den svenska Erikskrönikan, som berättar om kriget, kan man också få en aning om vad som drabbade människorna i Skåneland denna blodiga höst:

"Skåningar hade då mycken oro,
för dem gick åt oxe och ko,
hästar, foder, öl och mat,
vad de hade gick allt åt."

Oenighet uppstod mellan Juel/Christoffer på ena sidan och svenskarna på den andra, vilket resulterade i att sistnämnda drog hem till Sverige och lämnade prelaten och junkern i sticket. Dessa tvingades då gå i landsflykt och vågade först återvända när Erik Menved dog påföljande år.

Striderna mellan kungamakten i Roskilde och kyrkomakten i Lund i förening med Erik Menveds expansiva utrikespolitik ledde till att stora delar av Danmark pantsattes till holsteinska grevar. När Erik Menved dog 1319 lämnade han ett rike på väg mot den totala ruinen i arv till sin upproriske bror Christoffer II, som efterträdde honom på tronen. När denne i sin tur dog 1332 valdes ingen ny kung i Danmark - riket hade helt enkelt upphört existera! Christoffers son Valdemar Atterdag skulle dock sedan lyckas med konststycket att återupprätta ett totalt upplöst rike i Norden när omvärlden var full av maktfulla motkrafter, men det är en annan historia!

Jens Grands sigill

KÄLLOR:
Folke Hellberg "Skånes historia"
Jonny Ambrius "Vem är vem i skånsk historia", "Skånes historia i årtal"
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien", "Skåneland ur det fördolda"
Lars Lindeberg "Arvfjenden"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Johan Ottosen "Vor historie"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333årsboken"

[Tillbaka till menyn]