[På svenska] [På dansk]

Den 80-årige bonden Lars Dyrskjøt blev hjälte då han under en strid med svenskarna vid Nørresundby sköt tre fiender innan han själv stupade för en svensk kula.

"HORNS KRIG" I SKÅNELAND -
och Torstenssonkrigen i Jylland

Efter Gustav II Adolfs härjningar i Skåneland under "Kalmarkriget" 1611-1613 fick människorna i Skåneland ett kort andrum medan blodsutgutelserna flyttade till Tyskland under 30-åriga kriget. Men 1643 beslöt riksrådet i Sverige att ta Danmark på sängen. Genom en kniptångsmanöver försökte man rikta ett dråpslag mot Danmark, och utan krigsförklaring trängde den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson in i Jylland söderifrån, och fältmarskalk Gustav Horn in i Skåneland norrifrån. Såväl Jylland som Skåneland blir fruktansvärt ödelagt av svenskarna och Danmarks befälhavare i Skåneland, kommentanten i Kristianstad Ebbe Ulfeld har inga större svårigheter att värva frivilliga från allmogen till hembygdens försvar. Särskilt blir Bent Mogensen från Fagerhult fruktad av Horns svenskar.

"Horns krig" 1644-45 är kanske ett av de värsta svenska skövlingskrigen i Skåneland. Det fins en hel del att välja på då Skåneland mellan 1200-talet och 1600-talet drabbades av 37 olika skövlingar! Och nästan uteslutande var det angrepp norrifrån. Ännu hundra år efter detta svenska skövlingskrig, som man kallat "Horns krig" räknade man i Skåneland sedan alla viktigare tilldragelser med "si och så" många år efter Horns krig. M a o en ny tideräkning med utgångspunkt från detta krig!

Den svenska krigsplanen bakom Horns krig var att genom en kniptångsmanöver rikta ett dråpslag mot Danmark. Utan krigsförklaring angrep svenskarna Danmark. På samma gång riktades anfall mot Jylland söderifrån och mot Skåneland norrifrån. Medan den svenske fältmarskalken Gustav Horn, varifrån detta krig blivit känt som "Horns krig", tränger in i Skåneland med en här på omkring 11 000 man, går fältmarskalken Lennart Torstensson in i Jylland som blir fruktansvärt ödelagt. En dansk krönikör skriver att svenskarna "har dem berøvet og utplyndret, fattige uskyldige Folk myrdet og ihielslaaet. Befæstninger indtaget, Huse og Byer afbrændt, og saaledes holdt Hus, at ingen Tyrker eller Tartarer kunde gjort det værre, og det imod sin egen Religionsforvandte, ---; og endnu saaledes fremfarer, at det fattige Folk ikke veed naar det haver Livet og naar det er slagtet som andet Fæ, ikke ved naar det haver Noget og naar det haver Intet; og vi leve med Døden paa alle Sider omgivne." Tusentals människor dräptes eller dog i sjukdomar som följd av "Torstenssonkrigen" i Jylland. Relationerna berättar om att hela landsändar lades öde; spåren markerades av nedrivna eller brända hus, gårdar och byar.

I Skåneland var svenskarnas framfart minst lika förödande, människorna led här helvetets kval av nöd, uppbrända och plundrade byar, torterade och mördade människor och våldtagna och skymfade kvinnor. Hela norra och västra Skåne, södra Halland och västra Blekinge, lades i grus och aska.

Svenskarna erövrade Lund, Landskrona, Helsingborg, Laholm och Ängelholm, där det blott fanns ett fåtal reguljära försvarare, men däremot en stor skara friskyttar under befäl av Bengt Monsen, vilka bjöd hårt motstånd. De starka fästningarna Malmö och Kristianstad lyckades dock hålla stånd.

Svenskarna blev ofta överfallna av organiserade skånska bondeförband. Gustav Horn klagar i en rapport till den svenska regeringen över "de sammanrotade bönderna" som gör alla vägar osäkra. En svensk ryttare som befann sig i Vittsjö för att "furagera" dvs tilltvinga sig mat eler något annat blev ihjälskjuten av de uppretade bönderna. Vedergällningen kom genom Horns order att "några bönder" skulle skjutas och deras gårdar brännas ned. Generalmajor Wachtmeister berättar att han överfallit 300 soldater och bönder som haft till upgift att riva Getinge bro, och att han "högg ned" de flesta. En annan generalmajor, Lars Kagg, omtalar att han huggit ned 300 bönder, då han stött på ett "bondeläger" vid Sösdala. Horn själv skriver om att "snapphanar" satt sig i en by i lundatrakten där de vägrade ge sig. Då satte generalmajor Wachtmeister med 340 man helt enkelt fyr på byn, så endast "ett par gamla kärringar och ett barn" överlevde.

En tid av förlamning i motståndsrörelsen inträdde sedan Bengt Monsen stupat i strid för sitt land vid Markaryd, men efter honom kom andra som Bent Mogensen m fl. Mogensens friskytteförband var ett gott stöd för Danmarks befälhavare i Skåneland Ebbe Ulfeld, när denne gjorde utfall från Kristianstads fästning. Under 1645 gjorde en svensk styrka ett infall i Göinge under befäl av Måns Isaksson, men denne och många av hans soldater skjöts vid Glimåkra av göingska friskyttar, som mycket väl kan ha varit ur Mogensens förband.

Svenskarnas plundringståg gick härs och tvärs över Skåneland, under ständiga strider med mindre skånsk-danska reguljära trupper och beväpnade skåneländska bönder. Svenskarna kom över rika byten som togs hos befolkningen och i de skåneländska kyrkorna. Prästerna i Kristianstadstrakten skriver i juni 1645 och beklagar sig över "de grumme og umilde Suenske" och berättar om skymfliga plundringar i kyrkorna, där svenskarna stulit allt vad de kunnat lösgöra av inventarier som mässkärl, mässkläder, biblar och altarböcker.

Svenske chefen för Kronobergs regemente under "Horns krig" i Skånland Håkan Nilsson Skytte som var ägare till Sävsjö säteri i småländska Lenhovda, förärade t ex senare Lenhovda kyrka stora "donationer" av kulturhistoriska föremål och pengar, bl a en silverkanna och en ljuskrona och ett dopfat, allt bortrövat från Strövelstorps kyrka i Skåne. Fatet bär den danska inskriptionen "Anno 1637 den 10 Ivlij gaf erlig og welbørdige froe Aedele Grobbe dette becken til fvnten i Strøstrup kirke". Trots att det är stulet av Skytte har man inte funit anledning att lämna tillbaka det, utan i Strövelstorp har man sedan 1926 fått nöja sig med en kopia av fatet. Men om man tror att den svenska nationen skäms över sådant tjuveri tar man fel. På världsutställningen i Paris 1867 ställdes fatet fram för att visa svensk konstindustris höga status genom tiderna. Dessvärre tänkte man inte på Interpol den gången när föremålet fanns utanför svenskt rättsväsendes säregna beskydd :-)

Horn fick order om att "tillvarataga" alla arkiv och bibliotek han kom över i Skåneland. Följdaktligen rövade svenskarna bort bl a domkyrkobiblioteket i Lund och biskop Vinstrups privata boksamlingar. Vinstrup lyckades efter fredsslutet med konststycket att få tillbaka en del av sina bokskatter, men resten "som vaare mange fleere og meget Dyrere" hade svenska "krigsöverstar" redan lyckats föra i säkerhet till Sverige. Lunds domkyrka och kapitel ägde en av de äldsta boksamlingarna, inte bara i Skåneland, utan i hela Danmark. T ex skänkte lundakanikern Bernhard, död 1176, "mange gode bøger" till kyrkan. Bokgåvor kom också från en annan kanik vid namn Amund, som gav kyrkan många religiösa verk. Andra donatorer var ärkebiskoparna Absalon död 1201, och Andreas Sunesen, död 1228, som förutom mycket gods också skänkte stora boksamlingar. Vinstrup berättar om bortförandet att svenskarna "ligesom Jackthunde, lucktedeog opsnappete dennem, toge de skadelige Folck mange og skønne Bøger bort, alligevel havde ingen Lyst til at Studere i dennem".

Horns och Torstenssons svenska trupper fick Danmark på knä, men i Danmark och Skåneland var under denna tid den mycket populäre Christian IV kung. Tack vare hans personliga energi och danska flottans insats räddades Danmark från ett hotande sammanbrott. "Kong Christian stod ved højen Mast i Røg og Damp" i den danska kungssången minner om det modiga och eldande uppträdande Christian IV visade, och hans insatser ombord på skeppet "Trefoldighed" under denna ödestid.

Fred slöts i Brömsebro. Skåneland delades, då Halland avstods på 30 år till Sverige. Det såg stormakterna till, vilka ogillade att betala Öresundstull, och hoppades på lättnader. Åtta dagar före freden i Brömsebro bemyndigade svenska regeringen Gustav Horn att "nyttia Landet" eftersom "Wih thet qvittera (lämna) måste". M a o skövla allt, tiden är knapp! I Rönneberga härad vid Öresund låg många gårdar fortfarande öde 25 år efter kriget "og intet Hus eller Bygninger på Stedet og ej heller været siden Anno 1644, da det i Krigens tid blef ganske nedbrundt og ødelagt".

Pga Malmös totala utarmning under "Horns krig" beviljade Christian IV stadens borgerskap frihet från all skatt, tull och accis under tio års tid. I Lund där Horn hade sitt huvudkvarter en tid synes tillståndet ha varit katastrofalt. En svensk officer skrev: "Wi hafwa här litet funnit till bästa, ty folket har alleredo för en rund tid allt sedan jul bortflyttat deras gods till Seland, och äre alltså de förnämste och förmögne sin kos, så att ock ingen predikant är blefwen wid staden". Och i staden huserade knektarna efter behag eller med orden "nu blefwo flera av kapitelhusen nedbrutne och domen, som 1636 undergått en ej obetydlig reparation, led mycken skada." Tingsskrivaren i Göinge Peder Larsen skrev i ett protokoll "det er dennem i ald guds sandhed witterligt, at det suensche krigsfolck sloge deris Leiger der udj Byenn, (Bjärnum) Naar de Reiste Imod Lauholm og Laae der i Thou Netter og paa 3 dagh og diss Imidler Røffuede og gandsche fraa toge de dennem deris goeds og formuffue, saa at de offr sligh wmild medfart i armod og schade er geraaden".

"Horns krig" i Skåneland har lämnat ett minimalt eko efter sig i de svenska historieböckerna. Men i Skånelands historia måste "Horns krig" ha en given plats.

Öresundstullen, som infördes av Erik av Pommern på 1400-talet, visade sig bli Danmarks och i synnerhet Skånelands stora olycka. Den blev landets viktigaste inkomstkälla, men skaffade också Danmark många fiender och kostade mycket lidande och många människoliv. Ovan en satirisk holländsk bild från 1640-talet. Svenske riksföreståndaren Axel Oxenstierna (till vänster), vilken ledde den svenska förmyndarregeringen, och danske kungen Christian IV spelar tärning om Öresundstullen på den skånska kusten vid Helsingborg. Pengakistorna är fyllda till randen, men det är hål i bottnen. Vid Brömsebrofreden 1645 efter Oxenstiernas blixtkrig mot Danmark, var det just holländarna som aktivt biträdde till den för Sverige förmånliga freden, för att tilltvinga sig tullättnader i Öresund. I det slutliga svenska erövrandet av Skåneland genom fredssluten 1658, 1660 och 1679 ser vi också hur stormakterna, främst dåtida supermakten Frankrike men också England och Holland, med fördel såg till att Skåneland blev svenskt, så att Öresund var ett internationellt farvatten.

[Tillbaka till huvudsidan]