Skånska befrielsekriget 1676

"När augustis tända måne
Åter lyste över Skåne,
rådde jubel över landet.
Åter var det gamla bandet
knutet, - bandet, som i nöden,
som i glädje, ja, i döden
genom goda, hårda öden
hållit Danmarks folk tillsamman.
Lemmen, som så våldsamt rycktes
loss från kroppen, åter trycktes
fast. Det troddes, såret lycktes
nu med ens. Så rådde gamman
från Sissebäck långt bort till
Kullen.
Christianstad re'n var taget.
Krigsfolk var från Malmö draget.
Allt som var av svenska ullen
fick nu i sin ordning svida
för vad skåningen fått lida".

Ur "Bålet vid vägen" av Aug Zach Collin

Skånska kriget

Ingen dansk kung i Danmarks historia har varit så välförberedd på ett krig som Christian V, när han 29 juni 1676 landstiger i Råå med hela den danska hären på 15 000 man. Invasionen skall bringa Skåneland hem till Danmark, vartill det alltid har hört. Man möts av en vänligt sinnad befolkning som med hopp om befrielse från den svenska ockupationen ställer sig på danska arméns sida med folk och förnödenheter, vägvisare och allt annat man kan hjälpa till med. Christian V sätter också upp "Det skaanske Rytteriregement" där överstelöjtnant Hans Dittler Steensen är chef, och skåneländare som Svend Povlsen, Jens Andersen, Casper Due, Simen Andersen Aage Monsen m fl får i uppdrag att värva ryttare till friskyttekompanierna.

1676

Christian V och danska hären landstiger i Råå, efter att man tidigare intagit Hven och danske sjöhjälten Niels Juel besegrat svenska flottan vid Ölands södra udde. Några dagar tidigare har dessutom danska flottan ankrat utanför Ystad och med en mindre landstigningstyrka har man intagit staden med dess fästningar. Förmodligen en avledande manöver inför landstigningen i Råå. Dessutom hade man återerövrat Gotland där man hälsades som befriare av befolkningen, då Gotland i 300 år var gammalt danskt land som nu varit under hård ockupation av svenskarna. Även i Råå möts danska armén av en vänskaplig befolkning, som sägs ha ropat till skeppen före landstigningen "Här finner ni inget motstånd, hela fiendemakten har gått till Ystad!". Samma dag bryter Karl XI upp med sin här från Skåne, men när han påföljande dag passerat gränsen till Sverige och hunnit till Markaryd ger han sin här ändrad marschorder, mot Kristianstad. Ett ögonvittne, franske ambassadören Feuquieres skriver "Jag har aldrig sett en sådan förvirring och oordning som vid detta tillbakatåg, som fullständigt hade utseendet av flykt".

Helsingborgs fästning kapitulerar utan motstånd. Med avsikt att visa för "sjötrafikanterna" i Sundet och omvärlden att Skåneland kommit tillbaka till sitt fädernesland reser man genast en enorm mast på det gamla tornet Kärnan där man hissar en gigantisk Dannebrog (17 meter lång och 7 meter bred!).

I Göingebygden ryktas det om att en svensk transportgrupp med hela den svenska krigskassan på 50 000 riksdaler fördelad på 250 hästkärror är stående i Loshult (Løsholt). Trots eller kanske därför att svenskarna här hotat att slå ihjäl både kvinnor och barn om man griper till vapen för Danmark, samlar man en större skara bönder beväpnade med allt från hötjugor till hemmagjorda bössor. Några danska soldater kommer till undsättning liksom stridsvana friskyttar. Även kvinnor och barn sluter upp när hela skaran samlas vid en bro över Lerum å, och allmogeuppbådet sägs ha uppgått till 300-400 personer när man i närheten av Loshults kyrka överrumplar den svenska ryttarbevakningen. De överlevande svenska soldaterna, legoknektar från Lübeck, flyr fältet och bytet fördelas och stannar tills vidare i uppbådens händer.

Christian V ger order om att upprätta friskyttekårer. Sannolikt ett försök från danske kungens sida att disciplinera upprorsrörelsen, då han samtidigt förbjuder all plundring "hvem det og tilhøre kunde". Men då friskyttarna själva får skaffa all utrustning inklusive hästarna, finns det de som av ekonomiska skäl inte kan låta sig värvas som "Kongens Frijschøtter". Svenskarna erkänner inte friskyttarna som stridande reguljära förband. För deras del är de skåneländska friskyttarna och partisanerna bara simpla landsförrädare och kriminaliserar dem som rövare och banditer, s k snapphanar.

Bönderna runt om i Skåneland låter sända trohetsförsäkringar till det danska högkvarteret. T ex står det i brevet från folket i Stoby: "The Eders M; tjener vi med liv og blod, med gods og alt det vi ejer."

Efter en tids belägring erövras Landskrona av danskarna. Efter det låter den svenske befälhavaren på Malmöhus fästning Fabian von Fersen trycka upp en förordning avsedd att läsas upp i predikstolarna där man hotar att hemsöka Skånelands befolkning med svärd och brand ifall man hjälper danskarna, och varken ung eller gammal, män, kvinnor eller barn skall skonas till livet. Biskopen och quislingen Vinstrup har emellertid börjat bli rädd att mista den hals han hänger svenske kungens guldkedja om, och vägrar att verkställa utskicket.

Kristianstad stormas och erövras av danskarna. Kung Christian V tillåter därefter tre timmars plundring i staden. Det uppges att befälet sörjt för att plundringen enbart drabbade stadens svenskar och deras sympatisörer.

När svenske kungen Karl XI som flytt tillbaka till Sverige med sin armé och i Småland samlat förstärkningar, får budskap om att en mindre dansk här gått in i Halland, bryter han in i Skåneland med sin här på 10 000 man mot danskarnas 3 400 utanför Halmstad. Där leder för första gången den unge svenske kungen sina trupper i strid och det hela kan rubriceras som en bra övning utan egentligt risktagande. Endast 600 danskar lyckas undkomma död eller fångenskap. Därefter avtågar svenskarna tillbaka till Smålands skyddande skogar innan den danska huvudhären når Halmstad.

Kristianopel överlämnas till danska armén, vilket av svenskarna betraktas som ett trolöst avfall, och befolkningen skall därför straffas som rikets fiender. På listor över efterspanade "menedare, förrädare, anstiftare och snaphaners anförare" förtecknar svenskarna efterhand hela Kristianopels befolkning med förklaringen "fågelfria".

Danskarna erövrar Karlshamns skans, som svenskarna anlagt på den gamla handelsplatsen Bodekul i Blekinge. Skansens nya besättning utgöres därefter av 100 man danskt infanteri och 100 blekingska bönder.

Dagen före inmarschen i Skåne utfärdar Karl XI sitt första pardonsbrev i Markaryd som avser pardon för de skåneländare som allierat sig med "fienden" dvs danska armén. I den långa episteln riktar man bl a hotelsen till befolkningen: "Men skulde nogen wiidere udi sin motvillighed och trolöshed fremherde, erviisendis det samme « dermed, at hand paa denne vor naadigste kaldelse sig iche indstiller udi sit huss och hiem och i saa maade sig vor lydighed underdrager, den samme skal som en meeneedere, trolöss undersaattere och aabenbare fiende baade til liff och eijendom uden ald naade bliffue straffet."

Svenskarna återvänder till Skåne, nu med en armé på 16-17 000 man. Det enda motstånd de stöter på är de fåtaliga bondevakter man låtit sätta upp längs hela gränsen mot Sverige. Marschen går sakta eftersom bönderna lagt försåt längs hela härvägen. Den stora hären har inte medfört några livsmedel och därför befaller svenske kungen Fagerhults bönder att släppa ut sina fäkreatur, får och svin. De förbittrade bönderna griper då till vapen och skjuter ner ett antal svenskar.

Samma dag skjuter ett lokalt partisanförband under ledning av Roluf Hansen och Jørgen Thygesen ner svenske ryttmästaren Hammarskjöld och ett antal ryttare i hans trupp.

Pontus de la Gardies svenska avdelning blir tillbakaslagen vid Galleryda bro, vid passen i Pukavik av ett uppbåd blekingebönder. Efter flera försök och till priset av stora förluster i människoliv lyckas dock svenskarna till sist taga sig igenom passen.

Skånska och halländska partisaner på Hallandsås intar den svenske landshövdingen Augustin Leijonschölds fäste Rössjöholm och slår sig ner där.

Ebbe Ulfelds svenska styrkor stöter samman med blekingebönder förstärkta med 50 musketerare från Kristianopel, vid Olsänge och Aspenåsa broar. Bondehärens anförare är lensmanden Jon Monsen och bönderna Peder och Lange Haakon. Svenskarna går segrande ur bataljen men båda sidor lider stora förluster i stupade och fångar.

Samma dag berättar svenska tidningen Mercurius i en notis daterad i Jönköping 8 november: "- i går berättades från vår armé - - att 300 finska dragoner voro utgångna på parti, vilka råkade i strid med 200 snapphanar. Några mena att det var fiendens förtrupper, som så mycket troligare, emedan finnarna dem fått kringränna och alla caputera att ingen undkommen". Platsen för blodbadet är inte närmare angiven, men det lär ha utspelat sig i Örkelljungatrakten.

Pontus de la Gardie skriver i ett brev till riksrådet att han och hans svenska trupper haft "åthskillige reconter med Snaphanerne" i Blekinge. Han skriver också "Dhet är till at beklaga at uthi dhette heela landet icke een trogen menniska, hwarken ibland prästerskapet eller allmogen är tillfinnandes, så at iagh, dhen ringaste kundskap hafwer kunnat bekomma. Mästedelen hafwer iagh lijkwist bracht till lydno, och hoppas ännu bättre at ränsa denna privintz, förn iagh skillies ifrån dhem."

Skånska partisaner plundrar prästgården i Glimåkra (Glimager), och för prästen Paul Enertsen vilken kommit på kant med sina sockenbor pga sin svenskvänlighet, som fånge till Kristianstad.

Trots förstärkningar utgör nu den svenska hären i Skåneland endast omkring 8 500 man. Tillförseln till armén saboteras av de många skåneländska partisanförbanden vilket leder till brist på livsmedel och foder till hästarna, och till detta kommer också den blöta höstkylan förenad med sjukdomar och stor dödlighet.

De båda härarna möts på de frusna fälten norr om Lund, där det blodigaste fältslaget i Nordens historia kommer stå. Slaget kommer kräva mer än 8 300 liv, där den svenska armén svarar för 3 200 man, där det även ingår finnar, tyska legotrupper, polacker och andra folkslag. Resten är danska, skånska, blekingska och halländska soldater i danska regementen , värvade trupper och skåneländska friskytteavdelningar. Svenskarna går segrande ur striden, och därefter rannsakar de gårdar och hus vida omkring i jakten på sårade danska soldater eller friskyttar, vilka kallblodigt mördas när de påträffas. Trots den svenska segern vid Lund är emellertid ställningen i kriget fortfarande oavgjord.

Efter segern vid Lund beordrar den svenska regimen tacksägelser i Skånelands kyrkor. En samtida relation berättar att det då "i många kyrkor blev det ett sådant gråtande och skrikande av allmogen, att prästernas ord från predikstolarna inte kunde höras".

Vid samma tid beskriver prosten i Färs härad Hans Jakobsen Beverlin stämningen i Skåneland med följande ord: "landet er endnu ganske godt dansk, som endnu med grædende tårer dageligen ønskes og forlænges, at deres kære nådige arvekonge, e. kgl. mt., måtte snart glædeligen og lyksaligen komme over med kongelig hjælp og undsætning og forløse dem af den ægyptiske trældom".

Under den svenska marschen norrut mot Helsingborg lägger svenskarna hela Landskronatrakten öde, genom hemsökelser, skövling och mordbrand.

Karl XI utfärdar ett nytt pardonsplakat, där han hotar de skåneländare som trots "Wårt stränga förbudh" tar kontakt med de danska fästningarna Kristianstad eller på annat sätt går fienden tillhanda "så williom Wij straxt den sammes huus och egendomb till skiöfling gifwa, gården i brand sättia låta och den till lifwet straffa låta och den som brotzlig finnes uthan all nåde såsom en meenedere och förrädare till lifwet straffa låta, androm till sky och warnagell." Den som å andra sidan vill gå svenskarnas ärenden "williom Wij medt all konungzlig Nåde möta, dem hägna och beskydda och hwar och en efter wärde och förtiänst belöna".

På nyårsafton kapitulerar Helsingborg efter underhandlingar, med villkoren att besättningsstyrkan på 300 man skall få överföras till Sjælland. Besättningen marscherar följdriktigt ned till hamnen för att överföras till Helsingør. Men där blir det stopp ty svenskarna påvisar att det inte står i kapitulationsurkunden vilken väg till Sjælland de skall ta. Svenske kungen Karl XI bestämmer att besättningen istället skall marschera genom Sverige till norska gränsen, och sedan därifrån ta sig till Sjælland. Mitt i vintern, utan förråd och vapen, konvojerade av en svensk bevakningsstyrka marscherar de således norrut under fruktansvärda umbäranden med svält och hård bevakning. På en natt dör inte mindre än 23 man till följd av hunger, fotskador, sjukdomar och umbäranden. Efter ca ett halvårs vandring når man den norska gränsen, och då uppgår resterna av besättningen till 154 man av vilka många blivit märkta för resten av sitt liv.

Partisaner erövrar och bränner ned svenske landshövdingen Magnus Durells herregård Vallen vid Våxtorp i Halland. Troligen är det Niels Tidemans partisanförband på Hallandsås.

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien", "Skåneland ur det fördolda"

Danska hären landstiger i Råå 1676

Skånska kriget

1676