Andra krigsåret 1677

Resterna av Kristianopel, som en gång var en stark fästningsstad. År 1677 var den skådeplats för en blodig massaker på 141 skånska och blekingska frihetskämpar efter svek mot fästningens garnioson.

1677

En svensk trupp som försöker erövra två två fartyg vid Karlshamn besegras av danskarna.

Karl XI dikterar sitt tredje pardonsplakat som skall kungöras från alla predikstolar, i det svenska fältlägret vid Vä. Han erinrar återigen om de besvärligheter "indbyggerne" i Skåneland vållat den svenska armén och försöker återigen med lock och pock utlova bl a amnesti åt dem som kämpat på danskarnas sida om de återgår till fredligt arbete. De skåneländare som ändå väljer sida mot svenskarna skall man "iche aleeniste uden ald naade ville lade affstraffe, men endoch hanss gaard och eijendom confisqvere och iblandt andre, som sig troe och redelige bewiisse, lade uddeele." I de socknar där bönderna underlåter att fasttaga och överlämna s k snapphanar, skall alla i socknen "som förrädare bli ansedda och icke allenast böta för var man 1000 d:r utan och var tionde man efter lottning vara förfallen att hängas." Att de s k pardonsbreven inte utlovar någon pardon för de motståndsmän som vägrar ge upp kampen visas med all önskvärd tydlighet. Samtidigt som svenske kungen dikterar sitt plakat i Vä plågar svenskarna livet ur infångade skåningar i det svenska fältlägret. Efter att skåningarna förnedrats på olika sätt genom att flå döda hästar och rensa avträden utan verktyg osv och "fått lära sig detta hantverk" överlämnas de till bödeln, som krossar armar och ben medan de ännu är i livet. Sedan styckas de och läggs på stegel och hjul.

En svensk styrka under överste Cronhjort, major Ollongren och löjtnant Creutz, blir överfallen av ett skånskt partisanförband (vars data dessvärre inte förmedlats till eftervärlden). Partisanerna dödar de svenska soldaterna och för de tre befälen som fångar till den danska garnisonen i Landskrona.

Svenske tidningen Mercurius meddelar att "En snapphanekapten Bendix med dess 12 underhavande, som av de våra är i lägret inbragta, hava först måst utdraga alla döda hästar, som i lägret funnits och därefter skola steglas. Desamma hava bekänt både präster och adelsmän, som varit i beråd med dem." De skånska motståndsmännen fördes troligen till det svenska fältlägret vid Vä, då professor Johan Winslows dagbok över kriget meddelar att en partisananförare Bendix Clausen avrättats "wid Lyngsiö".

En svensk styrka på 800 man under överstelöjtnant Karl Gustav Skytte gör under natten en misslyckad attack mot Karlshamn.

Svenska riksrådet Johan Gyllenstjerna som gått över riksgränsen i öster med en styrka på 1 700 man inleder en belägring av Kristianopel. Efter Karl Gustav Skyttes misslyckade attack mot Karlshamn förenar han och resterna av hans styrka sig med Johan Gyllenstjernas styrkor.

Nicolaus Hermansens friskyttekompani understött av bondeuppbåd försöker anfalla en svensk avdelning vid Ronneby. Försöket misslyckas, mest p g a böndernas rädsla för reguljära trupper. Men under striden visar Hermansen och hans fänrik Hans Bentsen prov på sådan tapperhet att blekingarna lovar att gå man ur huse för att ställa sig under deras befäl.

Efter förhandlingar överlåter danske befälhavaren Lütsow Kristianopels fästning till svenskarna mot avtal om fritt avtåg. Men knappt har svenskarna kommit innanför Kristianopels murar förrän de genast urskiljer fästningens friskytteuppbåd. Gyllenstjerna uttalar i svenske kungens namn att rövarpacket - 141 skånska och blekingska frihetskämpar - mangrant förverkat sina liv. Samtliga förs ut från fästningen till "Stejlelykken" där svenskarna utsätter dem för fruktansvärd tortyr. Med störar, järnstänger och andra tillhyggen krossas de fjättrade friskyttarnas armar, ben och bröstkorgar. Därefter hängs de blodiga kropparna upp i Blekingeekarnas grenar. De tyska soldaterna i Kristianopel får heller inte fritt avtåg; de uttages genast till svensk krigstjänst. De återstående danska soldaterna i fästningen tvingas mitt i den kalla vintern under bevakning och vapenhot marschera till den norska gränsen. Inte många kommer överleva den promenaden.

Efter Kristianopels fall ligger hela östra Blekinge i svenskarnas våld. Människorna tvingas under vapenhot sätta sina bomärken på ett av Gyllenstjerna presenterat "trohetsbrev". De skall från och med nu lyda svenske kungen och heller inte "tåla någon snapphane hos sig". Om man bryter mot denna försäkran blir domen hård. Det kommer att bestraffas med 1 000 riksdaler i böter och var tionde man i socknen skall hängas.

Johan Gyllenstjerna påbörjar en belägring av Karlshamn som han försöker betvinga genom artilleribeskjutning.

200 danska dragoner från Kristianstad och ett bondeuppbåd på 600-700 man under Nicolaus Hermansens ledning sänds till Karlshamns undsättning. Under natten går man till attack mot den svenska belägringshären. Vad man dock inte vet på den dansk-skånska sidan är att svenskarna fått förstärkning i form av småländska bönder. Dessutom syns det som om någon "Judas" röjt den dansk-skånska planeringen. Uppbådet möter svenska trupper vid Asarums bro. De oövade bönderna är trots sin tapperhet chanslösa i den öppna terrängen. Överfallet slutar i ett misslyckande. En svensk relation omtalar att många skåneländare blivit ihjälskjutna och ett stort antal tillfångatagna och "Några av de tagna snapphanarna blevo upphängda".

Karlshamns skans faller i svenskarnas händer. Danske kommendanten, kapten Krumsee, kapitulerar på liknande villkor som förekommit i Kristianopel. Besättningen utlovas fritt avtåg till Helsingør via Helsingborg. Om Krumsee känt till svenskarnas svek i Kristianopel och Helsingborg hade han nog föredragit att kämpa till det bittra slutet. När väl besättningen är ute ur skansen hittar svenskarna på allehanda förevändningar för att slippa sina åtaganden till följd av avtalet. Istället tvingas Karlshamns besättning, precis som besättningarna i Helsingborg och Kristianopel, under bevakning marschera till norska gränsen. För omväxlings skull gör svenskarna marschvägen lite längre den här gången genom att man skall marschera genom hela svenska riket till norska gränsen i Jämtland! När resterna av garnisonen efter svåra umbäranden når Trondheim i juni månad är av den ursprungliga styrkan om cirka 150 man endast 56 man fortfarande i livet.

Efter att Karlshamns skans fallit tvingas invånarna i Medelsta och Bräkne härader samt Ronneby att underteckna edsbrev till svenske kungen med liknande innehåll som Östra härad fått underteckna.

Johan Gyllenstjerna har sänt en kallelse till folket i upproriska socknarna Gammalstorp (Gammelstrup), Jämshög (Gemsø) och Näsum (Nesum) att möta vid prästgården i Mörrum, men istället reser bönderna ett nytt uppbåd och vid Asarum utspelas ett nytt blodbad. Bönderna blir slagna och svenskarna noterar efteråt att de lämnat 24 döda på platsen och att de i skogen och husen funnit många döda som sårats i bataljen och sedan avlidit av skadorna. Bland liken har svenskarna identifierat "12 snaphaner" som de hängt upp i fötterna vid vägen, medan sex infångade dödats och lagts på stegel och hjul.

Efter att en ny kallelse sänts ut till de tre socknarna, tvingar Gyllenstjerna och hans 300 knektar, ett kompani ryttare och ett svenskt allmogeuppbåd från Småland de överlevande till underkastelse vid prästgården i Jämshög. Det Gyllenstjerna nu kräver underskrift på är hårdare villkor än i någon annan socken i Skåneland. Människorna i dessa bygder har satt sig upp mot svenskarna med vapen i hand i samröre med friskyttar och danska soldater, och i Jämshög har man varit oförskämda nog att be om en egen Dannebrog, "röd med vitt kors, vilket dem så väl behagar". Svenskarna kräver total avväpning med hot om livets förlust, och att människorna inte mer under sina återstående livsdagar skall förvara eller bruka skjutvapen. Även här tvingas man också svära på att "gribe" eller "fasttage" omkringströvande motståndsmän. Om det sedan kommer fram att man brutit mot sin ed skall man böta 1 000 riksdaler och var "tiende Mand" kommer slumpvis utväljas bland befolkningen som kollektivt straff att "Justificeris och Hangiss".

Efter besöket i Jämshög skriver Gyllenstjerna i ett brev till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, vilket handlar om hans nu avslutade färd genom Blekinge, att vägarna från Kristianopel i öster till skånska gränsen är kantade med steglade, spetsade och upphängda "snapphanar".

Johan Gyllenstjerna låter skicka ut ett öppet brev till den skånska allmogen. I brevet kräver han total underkastelse, att man skall ställa sig till den svenska krigsmaktens förfogande och överlämna sina vapen. Brevet avslutas med: "Men skulle någon drista sig att gå mig emot och visa sig motsträvig, kommer den svenska militären dessa bönder att alldeles utrota och fördärva med eld och brand." Ett tragikomiskt inslag utgörs av undertecknandet: "Eder samptlige til all vänskap benägen Johannes Gyldenstierna".

Svenske fortifikationsofficeren Erik Dahlberg som blivit febersjuk och tvingats att med väpnad eskort ta sig hem till Sverige, ger i sin dagbok en skildring av sin färd från Vä mot den svenska gränsen i norr. Skildringen ger en bild av tillståndet och folkets kamp i både Blekinge och Skåne: "alltså reste jag från Vä den 16 mars till byn Förslöv. Den 16 till Broby. Men emedan vägen till Loshult var alldeles osäker och alla broarna av snapphanarna avkastade, måste vi förändra vår väg, gingo alltså tillbaka. Den 17 till Stoby, Vankiva, Vittsjö, Emmaljunga och till Snärshult, hela dagen genom tjocka skogar och den allra farligaste snapphanebygden. Den 18, sedan vi hela natten för snapphanarna måst hålla vakt, fortsatte vi resan i djup snö och obanad väg igenom ett stort kärr i en skog samt en av snapphanarna fälld bråte, Frisholmen (Frösboholma) förbi, varest den förnämste skälmen och snapphanen Ubbe bodde, till Yxhult (Yxenhult), och så vidare till Köbalt (Köphult i Småland) och efter avlagd stor farlighet, igenom Guds hjälp till Markaryd."

Gyllenstjernas edkrävartåg kommer till Oppmanna prästgård och omnejdens befolkning tvingas svära på att döda eller infånga omkringströvande motståndsmän. "Skulde det nu saa hende, at dette enten aff ondskab eller forsömmelse och iche effter dette voriss löffte bliffuer effterkommet och saa nedertöstett, at snaphanerne her ved finge tilfelde at giöre nogen svensk mand hinder eller forderff paa godtz eller liff, da skulde vi være forplichtede at udlegge aff huert sogn 1,000 rxdlr, och huer tiende mand aff oss skal hengiss."

Gyllenstjernas edkrävartåg drabbar nu Bäckaskog där bygdens människor tvingas underteckna en ed med samma villkor som skett på Oppmanna prästgård.

Svenske kaptenen Gabriel Hillethon skriver i ett brev från Markaryd: "Emellertid församlar sig allmogen med bössor och vapen på alla vägar, som därigenom bliva osäkra. I förrgår var det snapphanar en liten mil härifrån, som anföllo våra. Tvenne saknas och om de är skjutna eller fångar, vet jag icke. Två hästar och två klöv saknas såsom förda härifrån. I går natt säges samme snapphanetrupp hava varit inne i socknen, men icke vågat sig hit upp. Om vi nu i natt bliva anfallna vete Gud."

Gyllenstjernas edkrävarfärd genom Skåneland har nu kommit till Glimåkra, där bygdens människor under livshot avkrävs att de inte skall "Lijda" (tåla), hysa eller dölja några s k snapphanar, och att de skall "ahngiffwa" och "fasttaga" dem. Om inte eden efterföljs, skall man böta 1 000 riksdaler och var tionde man kommer urskiljningslöst uttagas för hängning. Dagarna senare hemsöker hans edkrävartåg Broby och tvingar bygdens allmoge att underteckna ett edsbrev med liknande innehåll.

Gyllenstjernas "razziatåg" kommer nu till Hovdala där han tvingar omnejdens befolkning att underteckna ett edsbrev med samma innehåll som i Glimåkra

Gyllenstjerna kommer till Snelleröd och tvingar människorna att sätta sina bomärken på hans edsbrev, med samma innehåll som på föregående ställen.

Örkelljunga drabbas nu av Johan Gyllenstjernas edkrävartåg, där allmogen i Norra Åsbo härad tvingas avge samma ed som på föregående ställen, under samma villkor.

Invånarna i Bjäre härad tvingas undeteckna Gyllenstjernas edsbrev i Förslöv. Återigen tvingar han människorna svära på att "inte tåla" någon s k snapphane hos sig, och med hot om böter på 1 000 riksdaler och att var tionde man skall hängas.

Gyllenstjernas kommer till Ängelholm, som är slutet på hans edkrävarfärd. Längre anser han sig inte hinna "fordii kongen aff Danmarch imod forhaabning kom paa Skaane igen med en considerabel armee."

Svenske kommendanten i Helsingborg beklagar sig över att svenska herregårdar plundrats i Bjäre härad och att Eskild Nielsens friskytteskara besatt Ängelholm.

Svenska soldater bränner Uggletorpet i norra Glimåkra socken, som är de beryktade fredlösa Uggleherernas (here = pojke) hem. Uggleherarna är de sju bröderna Trued, Per, Svend, Niels, Erik, Oluf och Karl Monsen. De är söner till Mons Giselsen som kan ha varit en av dem som svenskarna spetsat vid Glimåkra kyrka i samband med upprorstendenserna efter Roskildefreden. Per har tvångsutskrivits till svenska armén på andra sidan Östersjön 1674, men rymt till skogs och därmed blivit fredlös. När Skånska kriget utbrutit 1676 har de övriga bröderna följt med i de fredlösas kamp. Därför ger Johan Gyllenstjerna order om att bränna Uggletorpet som en hämndaktion.

De av svenskarna uppsatta s k snapphanedomstolarna påbörjar sin verksamhet. De leds av riksrådet Ebbe Ulfeld, generalmajor Mortaigne samt åtta officerare och fyra fogdar. Ulfelds domar är fruktansvärda och istället för att vara avskräckande väcker hans avskyvärda metoder folkets raseri. Bönder som uppträder på svenskarnas sida belönas med skattefria, konfiskerade gårdar osv, medan motståndarna torteras till döds med spetsning, rådbråkning och stegel. I Färs härad steglar t ex svenske fogden Jöns Bengtsson fyra s k snapphanar sedan han plågat dem till döds: "En af dem satte de et kors for og bag på og pinte maven ud af halsen; en anden slog de hul på siden og lod ham selv løbe tarmen af livet".

Svenska armén inrättar ett förskansat fältläger på Rönneberga (Rønnebjerg) backar vid Landskrona, för att invänta den danska arméns utmarsch från staden. Under nattetid utsätts de för ihärdiga anfall från danska partier från Landskrona tillsammans med partisan- och friskytteförband.

Ett parti friskyttar under Peder Stensen infångar Karl XI:s livmedicus Sack i biskopsgården i Lund. På samma gång stöter de på en stor svensk proviantkolonn vid Vallkärra (Valkær) med 162 vagnar, och utanför Lund en svensk artillerikonvoj med 14 kanoner, båda på väg till det svenska fältlägret i Rönneberga. Doktor Sack, artillerikonvojen och proviantkolonnen förs under Stensens bevakning till Landskrona.

Eskild Nielsens friskyttar plundrar gården Dömestorp i södra Halland och lägger vantarna på 20 tunnor havre som varit avsedda för gårdens vårsådd. En händelse som med Eskild Nielsens egna ord "ej var vel betenkt".

Danska hären på 11 000 man lämnar Landskrona. Förskräckt och för sent upptäcker Karl XI och hans lilla häravdelning på ca 1 300 man i Rönneberga att fienden är i antågande. Men dessvärre, inte minst ur det skåneländska folkets ögon sett, försätter danskarna chansen till ett snabbt slut på kriget. Christian V:s generaler vill gå till omedelbart anfall, men en enda generallöjtnant Arensdorf lyckas övertala kungen att vänta tills nästa dag, bl a med motiveringen att man inte krigar på en söndag, och Karl XI hinner dra tillbaka sina trupper österut. T o m samtida svenskar erkänner att om de blivit anfallna i sitt läger, "da haffde de Danske pidskett oss saalediss at vi aldrig hafde glem det".

Samma dag kommer svenske greven Carl Otto Stenbock, överste Sparre, hovrådet Liljenflycht m fl i spetsen för en svensk fora bevakad av 150 ryttare ur livgardet på väg från Ängelholm till det svenska fältlägret i Rönneberga. När de ser krigsfolket på Rönneberga backar rider de glatt in i hopen, men blir mindre glada när de upptäcker att de är omgivna av skrattande fiender. Hela sällskapet tags tillfånga utan strid, och med dem deras bagage med rent guld för inte mindre än 6 000 riksdaler.

Friskyttar ur Eskild Nielsens kompani tillfångatar en svensk inspektör och en svensk köpman i Laholm. Stadens svenska borgare blir tvungna att friköpa dem. På kvällen samma dag är en avdelning ur Eskilds kompani i Barkåkra där de skjuter en kvartersmästare och fem ryttare ur en svensk avdelning och medför sex eller sju fångar. Det är tydligen "fina herrar" eftersom det i rapporten från Eskild Nielsen till danska högkvarteret nämns ett kammarråd med grevetitel, en överste och hovrättsassessor.

När Ebbe Ulfeld med en del av sitt regemente är på väg från Osby mot den svenska riksgränsen överfalls de av ett stort partisanförband då de skall passera bron över Drivån. Svenskarna blir totalt överraskade och många, såväl ryttare som hästar, blir kvar på valplatsen. De överlevande har måst fly i skenande galopp. De båda arméerna har rört sig mot nordöst, och på kvällen lägrar sig svenskarna i Västra Vram (Vester Wram) och danskarna i Linderöd. De danska förtrupperna tillsammans med friskytteskaror kommer ständigt i handgemäng med svenska eftertrupper, och vägen mot Kristianstad kantas av lik.

Kristianstads tappra försvarare kan äntligen öppna portarna, när Christian V och hans armé nu kan undsätta den belägrade staden. Segerpredikan och tacksägelse hålls i Heliga Trefaldighets kyrka och salutkanonerna dånar.

Friskyttar ur Niels Andersens kompani överrumplar och besegrar en svensk trupp vid Billinge prästgård.

Partisaner överfaller och plundrar Johan Gyllenstjernas bagagetransport mellan Åkarp och Vittsjö.

Christian V ger förnyade order till "voriss Frichötter och Tienere" att till varje pris leta reda på allt svenskt gods som kan finnas dolt och arrestera alla svenskar och svensksinnade, och utan förbarman införa dem till fästningarna i Skåne. Denna order kan friskyttarna tolka på olika sätt och leder till plundringar på blotta misstanken att någon hyser svenskt gods eller är s k "svensksinnad". Detta leder till högljudda klagomål om övergrepp m m.

Danska överkommandot försöker komma tillrätta med problemen när man nu förstår att att ordern missuppfattats. Därför utfärdar man order om att inga "snapphanar" får uppehålla sig i Ingelstads, Herrestads och Ljunits härader, pga de många klagomålen från folk i dessa områden. En liknande order utförs för Kristianstadsområdet. "Snapphanarna" skall gripas och avrättas, och sannolikt gäller det enskilda omkringströvande plundrare och tjuvar som nu bönderna i dessa områden får rätten att infånga och föra till närmaste danska fästning. Åtminstone en som även danskarna betecknat som "snapphane" har fått plikta med livet för sina brottsliga handlingar; hans namn var Hendrik Jurgensen och avrättades i Landskrona.

Johan Gyllenstjerna beordras till ett nytt tåg genom häraderna i form av räfst och rättarting för de byar som inte erlagt de anbefallda kontributionerna. Han får vidsträckta befogenheter mot de tredskande, "på den måde han finder for godt". Enl ett brev från prästen i Hästveda till hans kollega i Broby har Gyllenstjerna i Farstorp låtit bränna ner tre - fyra gårdar "och det menas, att de skjutit ihjäl Lasse i Gammalstorp". Prästen förtäljer också att Gyllenstjerna kallat honom till ett möte i Farstorp och "då sade han, att om jag inte kommer med sockenmännen till Verum i morgon, då skall bägge socknarna ligga i aska inom tjugofyra timmar". Hotet har tydligen utökats till att även gälla Osby och Loshult och "Vittsjö socken ligger i aska".

Dessutom låter Gyllenstjerna under sommaren bränna ned de "värsta snapphanenästena", och då bl a hela Röke socken.

Partisaner faller in i Sölvesborg och rövar bort svenske kungens post och tar den med sig till Kristianstad, där man överlämnar den till de danska myndigheterna.

Danskarna går till massiv stormning mot Malmö, men misslyckas totalt. Tre tusen danskar stupar, och däribland många av de högsta officerarna.

Danske sjöhjälten Niels Juel vinner en av danskarnas största sjösegrar någonsin, då han vid Køge bugt med 28 skepp besegrar svenskarnas 54. Noterbart är, att Juel inte förlorar ett enda skepp, medan 19 svenska skepp antingen stryker flagg eller går helt förlorade.

Danskarna under holländaren Tromp vinner ett sjöslag mot tre svenska skepp utanför Malmö.

Pga den misslyckade aktionen vid Malmö att försöka återta staden, är svenskarna i numerärt underläge då de nu räknar omkring 14 000 man mot danskarnas 11 000. Därtill har Karl XI "strengeligen" uppbådat 6 000 svenska bönder från Östergötland och Småland med löfte om, att danska hären lämnat Skåne (!), och att de endast skall hjälpa till med närmast ofarlig s k snapphanejakt i den skånska skogsbygden, ty om de fått veta att de var på väg mot danska armén "haffde de löbett hiem igien". Svenske ryttmästaren Alexander Hummerhjelm skriver i sin dagbok om det svenska bondeuppbådets marsch genom Göingeskogen: "1677 Julii den 7 slogs af oss en hop Snapphanar neder wid Ekebro, som hade lagt sig i förwäg för wåra Bönder, som kommo med Ulfelt, Lilljecrona och Leyonskiöld neder: jag hade För-Troupperne och träffade och brakte dem in. / .../ Den 8 blef jag commenderad med 8 Ryttare, att uppsöka wåra Bönder och träffade jag dem 1/2 Mil allenast från Broen, och de hade ingen kundskap om Snapphanarne, som där för dem legat i förwäg, att om de har drögt 1/2 dag längre, har alla wåra Bönder blifwit slagne."

De danska och svenska härarna drabbar samman i ett stort slag vid Lanskrona, som slutar med svensk seger. Efter fem kvart ligger omkring 5 000 man döda på slagfältet, därav ca 3 000 danskar, tyska legosoldater och skåneländare och på den svenska sidan resterande ca 2 000 man. Pga den fruktansvärda hettan denna dag, har många inte dött av sår, utan av värmeslag!

Svenske översten Fritz Wachtmeister bränner ned fogden Jens Tygesens gård i Hishult i södra Halland, och dödar "5 av skälmarna" och rapporterar dessutom "2 innebrända" och "5 fångade hitsända" till Markaryd i Sverige, däribland Jens Tygesen själv. Omkr en månad senare döms Jens Tygesen och två av hans kamrater, Svend Olufsen och Oluf Jørgensen, till döden av svenskarna för att de hjälpt danskarna.

Peder Reuchter och hans friskyttekompani går över svenska gränsen och erövrar svenskarnas matreserv i Småland på omkring 1 300 nötkreatur. Den svenska bevakningsstyrkan skjuts ihjäl i en blixtattack och kompaniet driver, på bästa cowboymanér, hjorden söderut över riksgränsen mot den danska fästningen Landskrona. Ett svenskt regemente under översten Ramswärd försöker återta matreserven, men trots att några friskyttar stupar och Reuchter själv såras, lyckas friskyttarna komma till Landskrona med hela hjorden i behåll!

En svensk rättegång hålls på Helsingborg slott mot infångade "snapphanar". De tilltalade "tvingas", sannolikt under tortyr, att erkänna att de "varit med s napphanarna". Bonden Mogens Nielsen, stalldrängarna Peder Andersen och Anders Pedersen, bonden Niels Pedersen samt ytterligare en icke namngiven "snapphane" döms till skärpt dödsstraff, med de styckade kropparna på stegel och hjul.

Karl XI beslutar, att hela den tredskande skånska adeln skall landsförvisas till "det gamla Sverige". Alla skånska adelsfamiljer skall under tvång samlas på Krageholm den 6 oktober och därifrån "eskorteras" till sina respektive förvisningsorter.

Svenske kaptenen Simon Bengtsson, som i början av månaden fått i uppdrag attta en rad adelsgårdar i besittning i sydöstra Skåne, och även bedriva "snapphanejakt", skriver i ett brev bl a att han i närheten av Gärdslöv fått tips "af een", att där för ett par timmar sedan satt 12 st s k snapphanar, som "sutho och drucko i Gierslöff". Bengtsson och hans svenska trupper har då genomletat byarna runtomkring, och till sist kommit till en gård som folket tydligen lämnat vind för våg i en hast, då man funnit deras tobakspipor och en ölkanna på bordet. Svenskarna har lagt gårdens djur, 11 nötkreatur och 22 får, i beslag och stuckit gården i brand. I ett PS skriver kapten Bengtsson också, att man från de brinnande husen hört ett bösskott. Om det var en uppgillrad bössa, eller om det varit någon som gömt sig i husen och valt att hellre dö för egen hand än falla i svenskarnas händer, visste man ej.

Svenske befallningsmannen i Färs och Frosta härader berättar att han är i behov av förstärkning med ytterligare 60 man utöver de 60 han redan disponerar, för att över huvud taget kunna skaffa fram och föra ut den proviant som behövs till de besatta gårdarna, "ty här är vissa kunskaper att i de härader finnas över 300 snapphanar, som var efter mig i förrgår då jag var på vägen och ville gå åt de härader och undkom med största livsfara och retirerade under Getinge plank".

Då tre svenska drabanter tagits tillfånga i Mjölkalånga, ger svenske kungen Karl XI order till fältmarskalk von Ascheberg, om att skicka 40 dragoner och 100 ryttare "att genast fasttaga alla där i Finja befintliga bönder, sedan vidare begiva sig till Matteröd kyrka, för att där göra på samma sätt och genom prosten i Finja och prästen i Matteröd skola de laga så att de tre drabanterna genast bli utlevererade. I vidrigt fall och om sådant icke står att erhålla, eller de redan blivit ombragta, då kan detta parti, för att statuera exempel, och vidare hämma sådan elakhet icke allenast sätta Mjölkalånge och några gårdar i Matteröds socken i brand, utan ock, sedan omnämnda lindriga utväg blivit brukad, och icke vill hjälpa, nedgöra dem de finna av där boende bönder, och föra med sig tillbaka såväl prosten som prästerna i Matteröd."

Svenske löjtnanten Alexander Hummerhjelm har sannolikt fått uppdraget att verkställa straffexpeditionen i Mjölkalånga och Matteröd, då han i sin dagbok denna dag skriver: "Den 28 gick jag på Partie med 100 hästar åt Finia och så åt Mattery och lätt begrafwa några Drabanter som af Snapphanar woro slagne af dem som lågo i Milkelånge, jag lätt bränna några Gårdar och lått skjuta neder några Snapphanar på Åsen, där Drabanterna lågo döde vid Isakstorp, och tog Herr Hans i Brunstad med mig till Armén." Sannolikt beskriver han sin expedition med överslätande ordalag och utelämnar vissa fakta. En dansk beskrivning säger att "en stor Hob af Almuen" satt sig till motvärn, och de "som nu ikke have faaet Tid at søge Skjul i Skovene, fald for Fjendens Sværd." Förutom själva Matteröd bränner svenskarna i socknen även ned byarna Isatorp och Tågeröd. Förstnämnda by kommer byggas upp igen efter kriget, men Tågeröd kommer stå öde i ca 50 år framåt. Människorna har sannolikt dödats av svenskarna, annars skulle de säkert återvänt till sin by och byggt upp den. Dessutom "lod Ascheberg Landsbyen Finje afbrændes og Indbyggerne nedhugge."

Karl XI beordrar von Ascheberg om en ny straffexpedition till Mölleröd och Röke för att "få länsmannen och alla som de träffar vid huvudet".

Samma dag skriver Holger Thott ett nödrop till Jørgen Krabbe i sin ängslan inför den skånska adelns deportering till Sverige: "Monsieur mon trés honoré Frére, Jeg sender dig et breff til Sperling, hworudi jeg suplicerer, att jeg matte tilladis ned min elendige hustru att komme till Malmöe och icke till Sverrig med dette parti, om icke lengre, da indtil hund bliffwer frich aff sin barselsäng. Mag det selff eller ogsaa ved andre for Jesu naffn skyld, at dett maatte os bliffwe tilstedet, att jeg icke schall wære saa ulychelig och see min stachels hustru döed for mine födder; jeg vill spendere derpaa hwad i verden kand begieres. Hielp, hielp for Jesu döeds schyld. Vale."

Svenske kungen Karl XI och Johan Gyllenstjerna beger sig norrut från Norrvidinge med 2 000 ryttare. När de kommer till Ängelholm finner de att bron över Rönne å är raserad och att det i staden finns "et partie snaphaner", förmodligen Eskild Nielsens friskyttekompani, som öppnar eld mot dem. När svenskarna lyckats laga bron och kommit in i staden skjuter de ihjäl två friskyttar medan de övriga tar till flykten inför övermakten. Johan Gyllenstjerna föreslår att man skall bränna staden eftersom invånarna är motståndare, men kungen säger "kand vi med voriss armee indtet ödelegge de skielmere, langt mindre kand landtmanden giöre det, och naar vi ere borte, saa kommer de jo hid igien".

Svenske kaptenen och befälhavaren på Krageholm, Simon Bengtsson, får under en rekognosering från Krageholm mot Kristianstad veta att det finns "ett parti snapphanar" någonstans mellan platserna. Men när han kommit halvvägs med sin svenska ryttartrupp blir de överfallna av partisanstyrkan man blivit informerade om. De tvingas "i all hast" återvända till Krageholm, och bland förlusterna skriver Bengtsson att "några voro dock borta och förmenar dem vara i snapphanarnas händer". Den skånska adeln samlas på Krageholm för att förvisas till Sverige. Den först utsatta dagen för deportationen 6 oktober, har fått uppskjutas, då generalguvernören Göran Sperlings kallelsebrev uppsnappats och av beslagtagits "af snaphanarne". Bröderna Holger och Tage Thott har dock lyckats skaffa sig uppskov, och mot slutet av oktober kommer danske översten Barsse med omkring 100 ryttare och 300 friskyttar till deras gårdar och för att eskortera dem till Landskrona. Vid Getinge bro överfalls de av svenska trupper som lyckas lägga vantarna på en del av det gods bröderna Thott fört med sig. Svenskarna dömer senare bröderna Thott samt Ove Rommel och Hans Valkendorf, vilka också flytt till Danmark, till döden och beslagtar deras egendom. Eftersom ingen av dem är närvarande avrättas de "in effigie" - symboliskt - i Malmö, och bilder av de dömda sätts upp över Malmös stadsportar. Bröderna Thotts lösöre och gårdar blir på generalguvernören Sperlings bön, skänkta till honom som "arv og eje" och andra svenska ämbetsmän och officerare är inte sena att mot liknande bakgrund ansöka om att få del i bytet. Generalauditören Buschovius får Hans Valkendorfs gods Brönneslöv och Holger Thotts hus i Malmö, generalmajor Kock von Crimstein får Marsvinsholm, generalmajor von Buchwald Eriksholm, fältmarskalk Henrik Horn Näs och överste Axel Wachtmeister hela Ove Rommels egendom, osv.

Danske krigskommissarien i Landskrona Jens Harboe skriver att friskyttekompanierna under fyra veckor oskadliggjort inte mindre än 600 svenska fouragörer, dvs folk som haft i uppgift att anskaffa foder och mat till svenska hären.

Svenska hären under fältmarskalk von Ascheberg lämnar Norrvidinge och drar österut mot Kristianstad. Armén attackeras under hela marschen av friskyttekompanier och lokala partisanförband som finns utmed den svenska härens marschväg. I olika notiser berättas att "mange svenske" försvinner på väg mot Kristianstad. Enbart i Anderstorp i Riseberga socken dödas 50 svenska soldater.

Svenskarna besegrar danska soldater och skånska partisaner på väg från Ystad till Landskrona.

Då många klagomål har framförts både mot friskyttar och partisaner, befaller Christian V att alla friskyttar som kommer till Landskrona, varifrån de skall taga sig över till vinterkvarter i København, skall svära trohetsed för att erhålla underhåll.

Samtidigt förklarar Karl XI att Färingtofta (Feringtoft) är den värsta socknen och Örkelljunga (Ørkellyng) den näst värsta, vad gäller upproriskhet, och beordrar därför 100 soldater att läggas in som garnison på kyrkogården. Här har friskyttarna under kapten Jens Nielsen Vismand opererat med stor framgång, och tidigare under denna månad "caputerat" mer än "500 man af fjenden og forfulgt resten til Smålandsgränsen".

Professor Kasper Jakobsen Weisers hyllningskväde till Christian V bränns av bödeln på Stortorget i Malmö. Efter danska härens landstigning i Råå har professorn lyckönskat Christian V med orden "Spes jacentis terrae Perge Triumphator reliquas submittere terras; Sic redut ad Dominum, quod fuit ante, suum;" (Saa kommer Ejermanden til sitt) Weiser har dessutom dömts till döden för sitt tilltag, men benådats "i elfte timmen" efter hustrun Lisbeths förböner till förlust av äran och livstids landsflykt.

En svensk trupp som är utsänd för att furagera anfalls av friskyttar vid Andrarums alunbruk.

Ett partisanförband besegrar en svensk trupp vid Getinge bro i Gårdstånga och tar tillfånga en löjtant och 78 meniga.

De skånska friskyttarna satte skräck i svenskarna. Man opererade över hela Skåneland, men framförallt i gränsbygderna och den vilda terrängen vilken var som skapt för gerillakrig. Friskyttarna kunde plötsligt dyka upp ur skogarna, överfalla kurirer, transporter och mindre truppavdelningar - och försvinna lika plötsligt igen. När en svensk soldatstyrka skulle färdas genom skogstrakter svävade den i ständig fara att bli skottavla för de väl dolda träffsäkra friskyttarna.

Bag de skovklædte bakker i Skåne,
i gøngernes vildsomme land,
der blæste den lille trompeter,
når bavnerne kaldte hver mand.

Han red bag den rødhvide fane
og blæste sit sølvblanke horn,
højt gjalded' hans kække fanfare,
når svenskerne kom som tilforn.

Han tumled' sin trofaste ganger
i hårdeste våbengny,
han blæste de æggende toner,
som smeldede højt imod sky.

En dag da striden var som hårdest
og svenskernes kugler bed på,
da ramtes den lille trompeter
og segned' for skud fra de blå.

I nattens dybeste mørke
red gøngerne tavse mod nord,
de bragte den lille trompeter
hjem til hans sørgende mor.

Nu hviler han tyst under mulde,
forstummet er sølvhornets klang,
men skovene synger ved Kullen
den lille trompeters sand. -

Johannes Hainau Christensen

"Den lille hornblæser", ett epos
från Skånska kriget

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien", "Skåneland ur det fördolda"