Man får ofta höra att Skånska kriget avgjordes i slaget vid Lund 1676, där Karl XI på bilden ovan stegrar sin häst över en sårad dansk soldat. I så fall är det egendomligt att kriget skulle komma att pågå i ytterligare tre år. I verkligheten var ställningen fortfarande oavgjord efter slaget vid Lund och Danmark hade faktiskt ett visst övertag tre år senare när freden slöts. Istället var det "Solkungen" i Frankrike, den ledande stormakten i Europa, Ludvig XIV, på bilden nedan, vilken var Sveriges förbundsallierade och på slottet Fontainebleau dikterade en tvångsfred 23 augusti 1679. Han brydde sig inte om att höra den svenska statsledningens åsikt, och som grund för tvångsfreden använde han Roskilde- och Københavnstraktaterna från 1658 resp 1660. De stridande parterna fick tre månader på sig att ratificera, dvs bekräfta krigsslutet. När tvångsfreden ratificerades i Lund framförde ett av de danska ombuden att man åtminstone borde få behålla något av det man erövrat, men den franske ambassadören svarade torrt "Mon pauvre monsieur, pas un village!" - Min stackars herre, inte ens en by!
Strafftal"- I stället för den ed och trohet som I
allesammen eder förpliktigat men dessvärre skamligen
missbrukat och alldeles slagit i vädret, i intet mål
tänkt eder själs salighet, utan levererat eder till den
eviga fördömelsen. Några rader ur svenske generalen Georg Henrik Lybeckers strafftal till Göingefolket i Hjärsås 14 april 1679. |
1 januari
Svenskvänlige prästen Christen Fundanus i Finja tas tillfånga och förs till Landskrona till förhör.
18 januari
Svenska Ordinarie Post-Tijdender skriver i en notis från (Trolle-)Ljungby: "Nu på stunden hava underrättelser ingått, att överstelöjtnant Rehnbinder med ett parti av femtio hästar på andra sidan Kristianstad fått fatt etthundratrettio snapphanar och största delen där nedergjort; många hava sig själva där ombragt, och några skall han tillfångatagit hava, varandes få undankomna."
22 januari
Svenska Ordinarie Post-Tijdender skriver i en notis från Kristianstad: "I dag var ett alarm här i staden, så att alla brigader till fot och häst efter några kanoners avlossnande kommo tillhopa, vilket några snapphanar förorsakat, som sig vid Åhus församlat, tvivelsutan sinnade att bortföra de tvenne kaptener och en löjtnant, som av deras hop jämte några andra förlidne måndag på Wanneberga avrättade och steglade blevo."
26 januari
Friskyttekaptenen Hans Severin blir tillfångatagen av "snapphanejägaren" Sven Erlandsson i Slimminge. Severin har nog vetat vem han haft att göra med, då han kämpar till det yttersta mot övermakten. Sven "Banketröja" berättar själv om händelsen: "Sedan fick Sven Erlandsson weta, at snapphanar skulle wara i Slimminge sokn i et torp, som hete Tolbonn, men det war ey mer än en, som hette Hans Severin, som war anförare alt med de så kallade grönningarna, war utskrefwen att gå till Lifland men hade rymt hem. Han försvarade sig desperat, och iblandt andre blesserad han ryttmästar Klingsporre i knäet." Hans Severin, en bondson från Skivarp (Skiverup) blev som många andra unga skåneländare tvångsutskriven till svenska armén på andra sidan Östersjön. Severin lyckades rymma från det veritabla helvetet i Livland (Lettland) där rymningar och myterier hörde till dagens ordning för de tvångsutskrivna skåneländarna. Efter tretton år och många underliga öden och äventyr, lyckades han också ta sig tillbaka till Skåne! Väl hemkommen år 1677 anmälde han sig genast till krigstjänst hos danske generalmajoren Arensdorf och fick som infödd skåneländare ansluta sig till friskyttarna. Så småningom blev han kapten i Börringe friskyttekompani.
slutet av januari
Friskyttekaptenen Lille Mads parti överraskas vid Blentarp av en svensk trupp, och tvingas trots tappert motstånd, fly österut. Under flykten blir Lille Mads häst skjuten vid Sövde Möllebro, och Lille Mads sista stund är därmed kommen. Lille Mads kamrater lyckas senare få tag i hans kvarlevor och i hemlighet jorda honom på Blentarps kyrkogård. Men när detta når svenskarnas öron gräver de upp kistan och forslar den till det svenska fältlägret vid Kristianstad, där Lille Mads på Stejlabacken i Kjuge by sätts på stegel i kistan, sedan man tagit av locket.
8 februari
Svenska Ordinarie Post-Tijdender skriver i en notis från Kristianstad: "För några dagar sedan har överstelöjtnanten Rebinder, som ligger vid Lundbyholm, anträffat där nere i orten ett parti snapphanar, tjugo av dem nedergjort och åtta tillfångatagit, ibland vilka en gammel kapten, Sören benämnd, som varit deras anförare."
10 februari
I en rapport från det svenska fältlägret i (Trolle)Ljungby noteras: "Nyligen utgick ryttmästaren Oluf Gisler från Kristianstad. Han tog 7 snapphanar. Tre av dem skar av sig halsen hellre än falla i de våras händer.
Samma dag sker skärmytslingar mellan mindre svenska och danska styrkor vid Landskrona.
15 februari
Friskyttekaptenen Hans Severin avrättas i Åhus av svenskarna. Hans dom är "att spetas levande, inte invärtes utan mellan rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn på galgen". Tillsammans med honom spetsas den här dagen 18 andra s k "snaphaner", däribland en trettonårig pojke som under tortyr erkänt att han varit med om att döda två svenskar.
8 mars
En mindre träffning mellan danska och svenska styrkor utspelas vid Malmö.
mitten av maj
"Snapphanejägaren" Sven Erlandsson stöter på friskyttar i Månstorp på Linderödsåsen där de flesta av dem stupar. "Ledaren" Jep Bosen förföljs ända till Stenshuvud där han dränker sig.
Svenskar omringar Jon Jonsens torp i Fagerhult, vars familj är "arga skälmar och snapphanar". Man bränner ned deras hem, och lyckas tillfångataga svärsonen Tuve Bengtsen, som steglas. Hans avhuggna huvud sätts på påle medan kroppen läggs hel på steglet.
16 juni
Vid Landskrona står en mindre träffning mellan danskar och svenskar, som slutar med dansk seger. 18 svenskar dödas och 42 tags tillfånga. Resten av dem, ett trettiotal, räddar sig genom flykt.
12 juli
Svenske översten Mellin kommer från Kristianstad med 700 ryttare och bränner mer än 1 000 höstackar i Landskronatrakten och beslagtar boskap. Han beslagtar dessutom mer än 200 vagnar som skulle kört in hö till Landskrona "och iche en bunde fich deriss ög igien". Danske översten Swanvedell går då ut från Landskrona med några få ryttare och friskyttar, och en mindre skärmytsling utspelar sig vid Örja där två svenskar dödas och en såras. Ingen dansk kommer till skada.
31 juli
I Svenska Ordinarie Post-Tijdender, står följande notis från Kristianstad: "Snapphanarna agera nu häromkring mycket starka, de hava bemäktigat sig en liten herregård därpå en underofficer och fem gemena lågo, av vilka de tre kaputerat, men de andra bägge skonats till livet."
1 augusti
Småstrider mellan svenskar och danskar står vid Helsingborg, där en svensk löjtnant och "nogle faae andre" dödas.
12 augusti
Svenske översten Nils Gyllenstjerna med 300 man träffar vid Landskrona danske översten Svanwedell med 60 man. 23 danskar tags tillfånga och några såras, men ingen stupar på platsen.
19 augusti
Svenske majoren Lybecker skriver i en rapport från Kristianstad att "I går sände jag hit till staden den store mördaren och snapphanekaptenen Casper Duva med tvenne fångar av hans parti. Jag skall göra en kort process med dem. Vid pass 70 personer är av detta Caspers parti mördade, däribland 70 drabanter. Detta är skett igenom bönders och sex hans egna snapphanar. Med mitt eget parti har jag inte kunnat fått honom." Det handlar således om friskyttekaptenen Casparus Due som sedan spetas levande mellan ryggraden och huden.
17 september
Generalmajoren Lybecker skriver i ett brev till svenske kungen, att han utrotat alla "snapphanar" i Gammalstorp, Jämshög, Näsum, Oppmanna och Vånga. Han skriver också att han fångat "någre och tiugo" av dem levande som han fört in till Kristianstad, och att där också "är en dehl småå påijker iblandh, men ock arge bofwar, som stegel och huihl mehr än en gångh förtiendt och en synd att pardoneras".
19-20 september
17 motståndsmän döms till döden och rådbråkas i Osby.
23 augusti
Sveriges allierade, den franske solkungen Ludvig XIV, föreskriver en tvångsfred på slottet Fontainebleau i Frankrike, för att avsluta kriget mellan Danmark och Sverige. Han dikterar att Roskilde- och Københavnsfrederna skall stå vid makt. Danmark tvingas, trots ett visst övertag vid krigets slut, återlämna alla landvinster som gjorts under kriget.
26 september
De danska och svenska förhandlarna ratificerar Ludvig XIV:s tvångsfred i Lund. När en av de danska förhandlarna framför att man borde få behålla något av det man erövrat, svarar den franske ambassadören torrt: "- Mon pauvre monsieur, pas un village!" (Min stackars herre, inte ens en by!). Christian V lyssnade inte på den begåvade ämbetsmannen Griffenfelds böner före kriget om att inte öppna något fälttåg så länge Sverige är lierat med Europas ledande stormakt Frankrike, men nu visar det sig att Griffenfeld har fått rätt i sin profetia. Christian V har dessutom under kriget hunnit döma den klarsynte Griffenfeld till döden. Skånelands fri- och rättigheter från frederna i Roskilde och København garanteras dock återigen i fredstraktaten.
KÄLLOR:
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien", "Skåneland ur det fördolda"
Knud Fabricius "Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige, band III-IV"
Jonny Ambrius "Skånes Historia i Årtal", "Att dömas till döden"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333 årsboken"
K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken"
Kjeld B Nilsson "Vort glemte land"
Anders Hedwall "Skånska Friskyttechefer", "Tullsagra Simon"
Malmö Museer "Spelet om Skåne"
Sthen Jacobsen "Den Nordiske Kriigs Krønicke"