Carl von Linné "upptäckte" en av naturen gynnad provins 1749.
Carl von Linné "upptäckte" en av naturen gynnad provins 1749.
År 1749 företog naturforskaren Carl Linnæus i Uppsala, sedermera Carl von Linné, på uppdrag av ständerna, en resa till Skåne för att hitta ekonomiskt användbara ting. Reseskildringen Linné gjorde är viktig för våra kunskaper om forna tiders Skåne. Hans många notiser har varit intressanta bl a för folklivs- och dialektforskarna.
Provinsen som Linné "upptäckte" 1749, var gynnad av naturen, eller som Linné skrev: "Alltså kan ett land av så förträffeligt klimat ej annat än vara det härligaste; ja det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige." Och senare: "Alltså är oförnekligen intet land i Sverige att förlikna emot Skåne och intet i Europa, som det med rätta kan föresättas, då alla dess förmåner bliva vägde emot varandra"
Men samtidigt var detta land, som var välsignat med alla Söderns härligheter, något efterblivet. "Järnridån" Karl XI infört i Öresund sedan Sverige erövrat Skåne och (med dåtida supermakten Frankrikes bistånd) vunnit det s k Skånska kriget 1676-79, när Christian V försökte återföra Skåne till Danmark, är inte oviktig i detta hänseende. De avbrutna förbindelserna över Sundet, kravet på att inneha pass för att få lämna Skåne, och de långa, besvärliga förbindelsevägarna norrut, hade lett till stor isolering. Linné beskrev det skånska bondelandskapet som ålderdomligt vad gäller teknik, bruk och seder. När han kommit till Lund, upptäckte han t ex att gärdesgårdarna "emellan Lund och Malmö äro allt vallar, uppkastade så höga, som en karl kan räcka. På yttra sidan äro vallarne nästan perpendikuläre med en grav bredevid, men på inre sidan sluttande, att ogräs kan växa därpå. Dena lervall förefaller om vintren, då tjälen går ur jorden, måste alltså årligen förnyas i april månad. Händer så, att någon stark regnskur kommer om sommaren (såsom förleden pingstafton skedde), så sköljes vallen mest bort, att folk å huse måste ut till vallarnas iståndsättande, vilket är ett otroligt arbete för lantmannen. Vore inbyggarne vande vid utlänningarnes häckar, som här lättare än på någon annor ort i riket kunde anläggas, och fyllde dem med sina vallar, så sluppo de mången tröttsam stund. Nere mot havssidan voro vallarne uppkastade av tång, som låg kritvit, sedan hon i flere år blivit blekt av solen."
Han fastslog också att "Åkerbruket i Skåne, då det anses av oss som bo kring Stockholm på långt håll, faller det oss så obäkeligt, som deras plog är lång. Vi se en bonde spänna 4 á 6 par dragare för en plog, som väger så mycket ett par hästar kunna draga, och huru bondens folk skrika, sjunga och köra fåren ofta av hela 1/4-milens längd, och huru de så sin råg dagarne för jul, och änteligen på slutet få därefter fjärde och sjätte kornet uti det härligaste klimat; men bonden i Skåne är så trägen vid sina förfäders sätt, som vår tids ungdom är prompt att den förändra. De hålla sig så fast vid gammal förfarenhet, som våra vid nya projekter. De äro säkra på dem, som vi osäkre om våra. En svår sjukdom häves aldrig utan av lyckskott, om icke doktoren gör sig noga underrättad om sjukdomens art. Jag har budit att uppteckna sjukdomen. Få se sedermera, om så tillräckelige som nye projekter kunna hjälpa honom."
Vid Sinclairsholm noterade Linné också de skånska kvinnornas speciella klädedräkt: "Hustrurna hade över huvudet en linneknut, av vilken de två konträre hörnen, som gingo på sidorna, voro förökte med jämnbreda listor eller ändar, vilka slutades med spetsar och hopbundos över tippningen. En sådan klut brukas på intet ställe i Sverige ovan Skåne, så att skånska kvinnfolken merendels med denna lätt skiljas från alla andra." I Simris skrev Linné att böndernas klädedräkt där "kom mycket överens med den danska", att "Huvudet täcktes dels med runda hattar, dels med kullriga mössor, dels med svarta karpuser, som liknade båtar. Tröjan var svart och mycket kort med karm om armen vid axeln samt nedantill hopdragit bakstycke. Kanten på tröjan, med vilken hon frammantill hophakades, var merendels röd. Under denna tröja hade de en annan, som var något längre, och alltså lyste den med den nedre kanten under skörtet. Stora, svarta byxor, som ej hopknäpptes vid knän och under dem merendels linbyxor. Små stövlar på fötterna."
Många av ortnamnen tycks Linné skrivit såsom de uttalats i Skåne, Tommarp kallar han "Tommarup", och han skriver om "Vigs fiskeläger" (Viken), "Höjanäs" (Höganäs). "Mölleläje" (Mölle), "Arillsläje" (Arild), "Torreko" (Torekov), "Östra Lyngby" (Östra Ljungby) osv. Linné visar också ibland ganska tydligt att Skånes ursprung är danskt och inte svenskt. När han kommit till Ravlunda skrev han t ex: "Albo härad kallades denna trakten, som fått sitt namn av ål, vilken på danska heter Aal, för den myckna och stora ål, som här fångas."
När det gällde skånska språket, tecknade Linné ned ord han inte förstod. Vid Sinclairsholm noterade han: "Uyvat" (ögat) "bälslag" (alla slags rev) "ljorda" (lördag), "uka" (vecka, jfr danska "uge") "sterna" (se stint på en) "pjälta sig" (kläda sig). Vid Åkarp antecknade Linné några ord "som brukas besynnerligen i Skåne". "Kelen", skrev han, var på svenska "nästan som klemig". Att vara "Ke" vid någonting, betydde att vara ledsen, jfr danskans "ked".
När Linné kom till Gunnarslöv skrev han ned "limme" som betydde kvast, "sters" som på svenska var ett brygghus, och att tofflor kallades för "klittiker". I Everlöv fastslog han att "Målet eller dialekten, som allmogen här talar, stötte mindre på danska än vid Skanörssidan." Vid Helsingborg beskriver Linné hur man "stampade orm". Att "Stampa orm" skrev han, "var ett fiske att fiska maskar, vilka på danska kallas ormar. Här vadade halva tjogen personer vid havsstranden till knäs, så djupt de kunde se botten, att skönja, varest på bottnen voro liksom högar efter daggmaskar. De hade i handen ett långt träskaft, på vilkens ända satt en raka eller avlångt och halv alns långt och ett kvarters brett tvärbräde. Detta förde de fram och tillbaka på den lösa sandbottnen, intill dess de kommo så djupt i sanden, att maskarne lågo på sandbottnen bara. Sedan hade de en kam av trä, vilken var fästad vid en smal käpp, varmed de togo upp maskarne, dem de lade uti ett litet ämbar, som flöt på vattnet och var bundit med ett tåg vid bältet. / .../ Masken brukades till agn på kroken vid torskfisket." Linné kallar också herdar för "hyrar", och noterar samtidigt när han är i Källarp, att "here kallades här en pojke."
Den skånska "historiska medvetenheten" skriver inte Linné mycket om. Men ca 30 år senare, på 1780-talet, när kammarrådet Johan Elers begärde upplysningar av alla magistrater och häradsrätter i riket till sitt arbete om vägarnas historia i Sverige, kan vi kanske skönja hur långt indoktrineringen gått. De skånska magistraterna visste för det mesta inget om hur gamla vägarna var, och inga traditioner om deras tillkomst fanns bevarade. I Luggude, Rönneberga och Onsjö sade man, att vägarna där troligtvis tillkommit efter ett riksdagsbeslut i Västerås 1544. Blott omkring 60 år efter svenska centralmakten brutit självstyreavtalen med Danmark 1720, och helt införlivat Skåne med Sverige, hävdar alltså en skånsk myndighet på fullaste allvar, att Skåne varit svenskt redan på Gustav Vasas dagar.
August Strindberg - en annan uppsvensk resenär i Skåne.
Under påföljande århundrade kan vi skönja en helt annan medvetenhet i
"Skånska landskap med utvikningar" som August Strindberg skrev under en resa
till Skåne 1883. I Ringsjöbygden skriver Strindberg:
"Bosjökloster, skönt i sommardräkt, kan icke bli fult om vintern, det blir
endast en naken skönhet. Här, framför portalen, märker uppsvensken redan av
släktvapnet att han är i främmande land. Och i arkitekturens lapidarstil ser
han herrgårdens historia ristad. Kyrkan, vägg i vägg med slottet, erinrar om
klostret, ur vilket herrgården vuxit. Försökande i minnet rekonstruera
åtkomsthandlingarna, framkastar en av sällskapet att klostergodset måtte
ha blivit förlänat åt någon herreman vid Gustav Vasas kyrkoreduktion...
- Gustav Vasa? invände skåningen med en viss obetydlig förvåning, att icke
säga förtrytelse.
- Ja väl!
- Men du store, Gustav Vasa har väl aldrig haft sin hand med Skåne?
Sådana misshugg begår uppsvensken ofta, och vid sådana tillfällen känner
han vad som står emellan honom och sydsvensken. Halvsyskon, med samma mor,
men en annan far; sekelgamla fiender som måste vara vänner; det erövrade
landet, som på tvåhundra år icke kunnat glömma sitt moderland och aldrig
skall göra det. Det cis-marina Danmark med Lund som Metropolis Daniæ, med
sin domkyrka, där Valdemar Seier kröntes, där Absalon var ärkebiskop; Lund,
där Knut den helige anlagt universitet; där än idag man i bondstugan läser
Kristian den fjärdes bibel på grundspråket och där en huvudstadsresa för
till Köpenhamn och icke till Stockholm. 'Svearna hava en historia som ej
är sydskandinavernas. Den måste bli lika främmande för de senare som Vasas
historia är för skåningen.' Detta insåg Per Wieselgren redan på 30-talet
och svearna ha fått bekräftelsen därpå efter 1865. Att erövra länder, som
äga hög kultur och självständig historia har alltid varit förenat med vådor
för erövrarens eget självbestånd. Polens delning har skaffat åt Ryssland
en opålitlig gränsvakt i väster, alltid färdig att förråda sin herre åt
Preussen, en ständig opposition i riksdagen och åt Österrike en skola där
polska statsmän uppfostrats för att leda tjecker och ungrare i fälttåg mot
det erövrande kejsardömet.
Vad 'Danmarks delning' angår, synes välsignelsen vunnen åt erövrarna vara
något tvivelaktig i icke ekonomiska fall, och den Siegesäule, som står
rest utanför Lund kan en gång få en helt annan betydelse än nu."
Alla uppsvenska resenärer i Skåne har dock inte varit lika vänligt inställda som Linné och Strindberg. En "Handbok för resande i Sverige" utgiven 1838 i Uppsala av en icke namngiven författare, förtäljer bl a: "Sjelfva språket är raskare i norra än södra Skåne. Eljest är Skånska bonddialekten gemenligen obehaglig, i vissa trakter vedervärdigt ful; mera Danska än Svenska, eller rättare sagt ett mischmasch af dräggen ur de begge grannspråken". Boken fastslår också att "ingen allmoge i Sverige är så beryktad som den Skånska för tröghet, envishet, misstro och en mängd andra fel". Den tröstar dock läsaren med att "den vanryktade Skånska egenkärleken ej mer är densamma som fordom, utan gifvit plats för ett verksamt andligt lif". Tack för det!
KÄLLOR
"Carl Linnæus skånska resa år 1749"
"333årsboken" Stiftelsen Skånsk Framtid
"När Skåne blev svenskt" Alf Åberg
"Skånska vägar och avvägar" Skånska Akademien
"Kulturkrock?" Artikel i Sydsvenska Dagbladet 1997-07-01