Skåneland är ett begrepp professor Martin Weibull lanserade på 1800-talet som den moderna beteckningen för "Skånelandene", dvs hela det gamla östansundska Danmark, som bestod av Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm.
Danmark var fram till 1600-talet federativt, och bestod av tre mer eller mindre självständiga landsdelar; Jylland, Sjælland och Skåneland (dessa tre landsdelar tros också vara symboliserade i det danska riksvapnet av de tre lejonen). Varje landsdel hade sin egen lagstiftning: den Jyske Lov, den Sjællandske Lov och den Skånske Lov. En dansk kung behövde krönas tre gånger: i Viborg i Jylland, Ringsted på Sjælland och i Lund i Skåneland osv. Därför var t ex Danmark delat i tre riken år 1157.
Vid avståelsen till Sverige garanterades Skåneland självstyre inom Sveriges politiska gränser i fredstraktatens 9:e artikel, att man skulle få bli vid sin vanliga rätt, lag och gamla privilegier. Det skulle emellertid senare visa sig att den nya överhögheten åsidosatte alla avtal.
Här följer några av de viktigare händelserna i Skåneland fram till avståelsen 1658.
enl några forskare utgår vid den här tiden danerna till de nuvarande danska öarna från Skåne.
I sägnerna sägs den skånske kungen Ivar Vidfavne ha gjort danernas rike till Nordens första storrike. Han lägger under sig Sveaväldet, Saxland (Nord-Tyskland), de baltiska kustländerna som då kallades "Österriket", samt Northumberland i England.
Skåneländare deltager tillsammans med övriga danskar i vikingatågen, och som nybyggare i Normandie och den skånskbefolkade delen av Danelagen i England. Åtskilliga ortnamn i Normandie och i England har skånskt ursprung.
I den engelske kung Alfred den Stores geografiska beskrivning av Nordeuropa är det en engelsman, Wulfstan, som gör en färd över Östersjön från södra Jylland. Han berättar att om babord har han Langeland, Lolland, Falster och Sconeg (Skåne), "som alla hör till danernas land". (Om Blekinge säger han visserligen att det lyder under Sveakungen, men det har i så fall snart ändrats)
Första gången en skåning nämns vid namn i skriftliga dokument, är när politiska förhandlingar förs i början av 800-talet mellan representanter för det väldiga karolingiska riket i söder och det danska väldet, och bland de danska underhandlarna nämnes bl a en Osfrid av Sconaowe, dvs Skåne.
Danska stormän och sändebud från Karl den Store möts vid Ejderen. Här undertecknas ett dokument, och bland de danska sändebuden uppträder en man, som uttryckligen anges som skåning: Osfrid av Sconaowe, dvs Åsfrid från Skåne. Detta är första gången en skåning nämns vid namn i skriftliga dokument.
Skåne härjas enligt en isländsk text av isländske vikingen Eigil Skallagrimson.
Norske kungen Håkon den Gode härjar Skåne
Danmarks förste dokumenterade kung Gorm den Gamle dör. Hans drottning Tyra Danebod sägs ha varit den som lät uppföra den stora vallen Dannevirke tvärs över Sønderjylland som ett värn mot tyskarna. Enligt sägnen skall skåningarna ha byggt den västra delen av vallen.
Harald Blåtand blir Danmarks förste kristne kung. Han låter döpa sig i Helligbæk år 950. Efter honom är alla danska regenter kristna. Harald Blåtand är också den kung som slutligen enar Danmark. Han erövrar dessutom Norge, eller som det står på den stora runstenen i Jellinge i Jylland: "som åt sig vann Danmark allt och Norge och gjorde danskarna kristna".
I slaget på Fyris vallar vid Uppsala/Ubsola, besegrar sveakungen Erik Segersäll jomsvikingahövdingen Styrbjörn Starke. I Styrbjörns hird ingår även skånska vikingar. Det finns runstenar i Skåne som bekräftar denna historia, nämligen i Hällestad och Sjörup. Stenen i Hällestad bär texten: "Askil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin huldne drott. Han flydde ej vid Uppsala (ub salum). Kämpar satte efter sin bror sten på bjäret, stödd av runorna. Gorms son Toke gick de närmast." (Denne Toke är sannolikt son till Gorm den gamle, och broder till Harald Blåtand.) Runorna i Sjörup berättar att "Saxe satte denna sten efter Asbjörn, sin kamrat, Tokes son. Han flydde ej vid Uppsala, men stred så länge han hade vapen".
Harald Blåtand såras dödligt av en pil på Helgenæs och förs till Jomsborg, där han slutligen avlider. Enligt vissa källor är det en av Harald Blåtands upproriske son Svends män, Palnatoke, som skjuter iväg pilen. Svend, med tillnamnet Tveskæg efterträder sin far på tronen.
Norske kungen Olav Tryggvasson landstiger i Skåne och segrar i ett slag mot en skånsk vikingahär.
KÄLLOR:
Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien"
Folke Hellberg "Skånes Historia"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Jonny Ambrius "Skånes Historia i Årtal"
Stiftelsen Skånsk Framtid "333 årsboken"
Skånska Akademien "Skånska galningar"
K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken"
Kjeld B Nilsson "Skåne - Vort glemte land"
Sällskapet Skånsk Samling "Säasä 1996"