Ockuperat land!

"Liksom en bomb slog jobsposten om freden
i Roskilde bland skåningarna ned,
bestörtningen blev stor men också vreden
och sorgen över denna vrånga fred.
Och så gick solen ner i varje sinne,
och allting blev med ens så gränslöst grått,
martyriets markabra tid var inne,
och den begynte både bryskt och brått
med tunga skatter och kontibrutioner,
som aldrig syntes vilja taga slut,
och därtill med sannskyldiga demoner
till tyska ryttare, som utan prut
prompt inkvarterades i skånska bygder,
där detta gudlösa och fräcka frat,
som icke kände några andra dygder
än våldtäkt, rån och rofferi och hat,
bemötte bygdens folk med slag och slängar
och bonden på hans egendom bestal.
Och svensken tog hans söner och hans drängar,
som deporterades i tusental
till slaveri och annat slags elände
i någon gudsförgäten granison
i Baltikum - och ingen återvände
från denna fruktade deportation."

från Anders Hedwalls Törnekransen

Peder Vinstrup - Skånelands egen Vidkun Quisling? Den siste danske biskopen i Lund hälsade Karl X Gustav välkommen i mars 1658, med svulstiga verser på latin, när erövraren landsteg i Helsingborg och för första gången beträdde sina nya provinser. Vinstrup hade inte tagit liknande ord i sin mun sedan han tio år tidigare var med och hyllade Frederik III under kröningsceremonierna i København. Karl X Gustav förstod att löna en landssvikare efter förtjänst och överräckte genast en kraftig guldkedja som Peder Vinstrup här finns avbildad med hängande runt halsen, och adlade honom under namnet Himmelstierna. Det var också många andra prelater som följde sin biskops exempel och försökte skaffa sig förmåner genom medlöperi. Prästen i Malmö Niels Sørensen var upphovsman till en av de hyllningsdikter, Karl X Gustav mottogs med vid landstigningen. Han hade på latin sammanställt tirader som: "Carl, du enestående, mægtig blandt Skandias konger. Carl, hvem Jorden, havet og stjernerne har udvalgt. Skandia hilser dig, storladne drot. Carl, vær hilset. Kong Frederik, farvel." En okänd poet gjorde sedan en parodi på den svulstiga hyllningen: "Malmøske præst, du enestående, uduelige digter. Niels, hverken af sol eller stjernerne udvalgt. Dania håner dig, troløse skjald! Kong Frederik, alt vel! Lurvede digter, farvel!"

Försvenskningen av Skåneland före 1676 och Skånska Kriget

I fredsfördraget mellan Danmark och Sverige i Roskilde den 26 februari 1658, garanteras Skånelands folk att "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade". Men fr o m mars 1658 bryter svenskarna mot fredstraktatens fri- och rättigheter för människorna i Skåneland. Man beslutar att försvenska Skåneland.

1658

Svenske kungen landstiger i Helsingborg för att inspektera sitt nyerövrade land. Han tas emot på kajen av Danmarks förre biskop i Lund Peder Vinstrup och en delegation av stiftets präster i fullt ornat, vilka med svulstiga verser på latin hälsar erövraren välkommen. Peder Vinstrup har inte tagit liknande ord i sin mun sedan han var med och hyllade Frederik III under kröningsceremonierna i København. Svenske kungen överräcker en kraftig guldkedja till sitt nya lydiga redskap, Skånelands egen Vidkun Quisling, biskop Vinstrup, och adlar honom under namnet Himmelstierna.

Karl X Gustav gör sitt intåg i Malmö, där han samma dag utnämner sitt "hemliga råd", vilket blir startskottet till försvenskningsprocessen. Det består av några av kungens närmsta män: Corfitz Ulfeldt, Gustav OttoStenbock och Johan Gyllenstjerna, vilka utses till "Kommisarier till statens inrättning" i Skåneland. Deras instruktioner består i att "strax sigh om landetz wilckor informera, så j det, som angår Landzens Intrader och den civiliesampt Iustitiaeadministrationen som och Militar staten och det andlige Ståndetz wilckor och beskaffenheet, och therom icke allenast giöra Kgl. May:tt tjdigh och pertinent rapport, vthan och gifwe Kgl. M:t sine vunderdånige förslagh, huruwida ett och annat vthan landetz store beswär och tunga sigh giöra låter, sampt huru alt står till att adaptera (= foga, anpassa) och lämpa till Sweriges Stadgar och Sedwane, förwäntandes der på Kgl. M:tz nådige Resolution och förklaringh." För de svenska makthavarna behövde uppenbarligen ord och avtal inte räcka längre än för stunden; redan tre veckor efter man undertecknat avtalet i Roskilde dikterar den svenska regeringen i hemlighet, att Skåneland skall anpassas "till Sweriges Stadgar och Sedwane".

Snart får folket också uppleva att de lever i ett våldtaget land. Inkvarteringstvång för svenska knektar i de skåneländska gårdarna införs snart. Soldaterna drar sig inte för att plundra och misshandla befolkningen. De vandaliserar och grisar ner. På många ställen hör våldtäkt mot byarnas kvinnor till dagens ordning. Om någon vågar sätta sig till motvärn blir dennes liv kortvarigt. Hos generalguvernören hopar sig klagomålen i väldiga högar - men inget eller lite görs från ockupationsmaktens sida för att straffa de skyldiga. Överallt i de skånska och blekingska skogsbygderma förekommer upprorstendenser, i Blekinge sprids t o m rykten om en blekingsk överrumpling av fästningsstaden Kristianstad. Man vill helt enkelt jaga ut svenskarna ur landet. Sverige börjar också snart deportera skåneländare genom tvångsutskrivningar till den svenska hären i Baltikum. För skåneländarna är dessa utskrivningar detsamma som dödsdomar - man transporteras iväg under rent omänskliga förhållanden, för att i nästan varje fall aldrig återse sitt hemland eller sina nära och kära. De olyckliga föses ihop på utskrivningsorterna för att sedan under sträng militärbevakning med fjättrade händer, sammanbundna med rep eller länkar, föras till uppsamlingsställena. Trots livshotet tar man varje tillfälle i akt att rymma till skogs eller att ta sig över till Sjælland, innan man når fram till utskeppningshamnarna. I Skåneland är överallt tålamodet på bristningsgränsen, också pga att skattetrycket och att exporttullarna höjts så pass, att Skåneland har de högsta tullarna i Norden - rena katastrofen för hela den skåneländska regionen som är beroende av handelsutbytet med övriga Danmark. Missnöjet framgår bra av vad som skedde i Sölvesborgs kyrka 1659, då byskrivaren mitt under den anbefallda förbönen för svenske kungen, vrålar "Gud förbanne honom och alla hans herrar!"

Generalguvernementet Skåneland upprättas, då suveräniteten över ett nyförvärvat område med egen nationalitet och rättsväsende i Europa sedan 1500-talet är förenat med upprättande av ett generalguvernemente. Gustav Otto Stenbock blir den svenska ockupationsmaktens förste generalguvernör i Skåneland. I enlighet med fredstraktaternas självstyreklausuler, kallas de skåneländska landskapen officiellt till år 1683 "desse nye utanför riket belägna provinser" och 1684-1693 "ett utländskt men inrikes land". Fram till 1719 finns fyra erkända nationaliteter i Skåneland: skånsk, svensk, tysk och dansk. Sannolikt skiljer svenska ockupationsmakten mellan skånskt och danskt med avsikten att utplåna allt danskt i Skåneland och därmed bereda väg för den totala försvenskningen.

Inställelseorder sändes till alla skånsk-danska herremän till Malmö för att där avlägga trohetsed till svenske kungen. Enbart ett fåtal hörsammar kallelsen och de som kommer visar sig inte särskilt intresserade av någon närmare förbindelse med Sverige. De föreslår istället en lösning i form av den fria ställning Katalonien hade gentemot Spanien, såsom Skånelands framtida ställning mot den nya överheten. Kungen menar hädanefter, att då adeln ej kan vinnas för Sverige bör de antingen tvingas att utvandra eller deporteras till Ingermanland. Hans intention är ju att försvenska Skåneland, eller som han själv skrev: "- och alltså efter handen rensa den provinsen av utlänningar och henne igen med svenskt folk besätta."

Karl X Gustav landstiger utan förvarning eller krigsförklaring med en invasionsstyrka i Korsør, med avsikten att utplåna Danmark både till namn och rike. För honom var Roskildefreden bara en parantes. I strid med fredsfördraget har svenske kungen låtit sina trupper stå kvar i Danmark, och i ett brev till presidenten i svenska statsrådet Mathias Björnklou, förklarar han att hans avsikt är att göra ett försvenskat Malmö till huvudstad i sitt nya storskandinaviska rike, och på så vis bli Europas mäktigaste furste och fortsätta med nya erövringar i Ryssland, Polen och Tyskland. Direkt efter fredsslutet har Karl X Gustav börjat komma med en massa tilläggskrav för att finna en orsak till ett nytt krig: landavträdelser i Norge, Öresunds stängning för utländska flottor etc. På så vis tilltvingade sig svenske kungen också ön Hven, som var en del av Sjælland och tillhörde Kronborgs amt. Han lär ha sagt "- Får jag inte Hven bryter jag freden!". Han fick Hven, men bröt freden ändå. I brist på annat fick danskarnas invändningar mot tilläggskraven duga som krigsorsak.

Staden Korsør intags av svenska hären som nu lagt hela Sjælland under kontribution. Svenskarna plundrar Korsør på i stort sett allt där finns, så att staden och människorna blir totalt ruinerade. Enligt Axel Juul var allt så ruinerat att "saa de, som nu leve, kunne aldrig komme til Rette igen, men maa med Hjertesorg leve i Armod, dø med Forbannelse udi Borg og Gæld".

Svenskarna erövrar Roskilde, som sedan får stå för flera regementens underhåll: Upplands regemente och artilleriet, general Banérs tre kavalleriregemenen, greve Oxenstiernas, överste Mostons, överste Essens, överste Sparres, greve von Waldechs, greve Nils Brahes, överste Fersens, greve Jacobs, överste Smidts och fursten av Gottorps regementen samt amiral Wrangels styrkor. Den arma staden får dessutom stå för den svenska överklassens familjer och det kungliga hovets underhåll, vilka skall försörjas på ett ståndsmässigt sätt. Ovanpå allt detta tillkommer en brandskatt på 4 000 Rd. Efteråt har stadens totala utgifter beräknats till den då astronomiska summan av 108 796 Rd! Man får då också sätta summan i relation till invånarantalet, som 1661 beräknades till 289 personer. Efter svenskarnas påhälsning är 78 invånare fullständigt ruinerade, 24 har flytt från staden sedan de inte stått ut med pålagorna, och 34 är hemlösa sedan svenskarna bränt upp deras hus.

Svenskarna erövrar Ringsted, där man hånfullt avvisar de danska riksråden Christen Skeel och Mogens Høeg, vilka utsänts av Frederik III för att erbjuda förhandlingar. Istället marscherar Karl X Gustav och svenskarna mot København och försöker betvinga staden med kanoneld. Samtidigt bygger de en militärstad i Brønshøj - "Carlstad" som är större än den danska huvudstaden. Strax faller också Vordingborg i svenskarnas händer, där skadegörelse, stölder och våldsbrott gör att invånarna får svenskarna invånarna i staden att "gøre Anvisning om Snaphaners Tilhold eller Ophold." Enligt Axel Juul är "Det fattige Borgerskab, som her endnu er, er saa udarmet og gældslagen, saa denne By kan aldrig betale sin Gæld, som de udi denne Krig er udi geraaden." Præstø erövras också, och tvingas underhålla de styrkor som belägrar Møen, plus kungen, hovet och de höga officerarna. Ovanpå allt detta kommer en brandskatt på 1 000 Rd. Kvar finns sedan inte mer än "fire Mænd, som haver de Midler at kunne nære sig med." Svenskarnas ödeläggelse i Præstø beräknas efteråt till 19 000 Rd.

I samband med fredsbrottet, passar svenskarna på att konfiskera alla de gods i Skåneland, vars ägare vägrat att avlägga hyllningsed till svenske kungen, dvs ungefär 2/3 av hela godsbeståndet. Karl X Gustav dikterar för sitt riksråd att "nu bästa tijdh att bringa Skåne till conformitet med Swerige att icke hafwa stat in statu". En av de viktigaste hörnstenarna i ockupationsmaktens försvenskningspolitik är att föra över den skåneländska jorden på svenska händer, och på olika sätt förminska den skånsk-danska adelns godsinnehav. Jordägarna är opinionsbildare i samhället på den här tiden, och kan man topphugga detta skikt och på så sätt röja undan betydelsefulla motståndare är man redan halvvägs mot mot målet att göra Skåneland svenskare än Sverige. Med kriget som täckmantel kan nu den skånsk-danska adelns ägodelar doneras och förlänas till svenska högadeln eller höga utländska militärer som tjänat svenska kronan.

Den gamla fästningen Kronborg erövras och plundras av svenskarna, och på så vis får bl a svenska drottningen Hedvig Eleonora tag i Frederik II:s tronhimmel, det dyrbaraste väveriarbetet som någonsin utförts i Norden. Medan hennes man Karl X Gustav belägrar København "turistar" hon runt i landet och förser sig med guld och silver, värdefulla målningar, dyrbara tapeter och draperier, gobelänger, ljuskronor, möbler, böcker i oändlighet och t o m utomhuskonstverk som springbrunnar m m. Allt är gratis tack vare ockupationsmakten av svenska, baltiska, polska och tyska krigsfolk hon har till sin uppvaktning. Men kungaparet är inte ensamma utan följes av många i sin omgivning. Magnus Gabriel de la Gardie, Corfitz Ulfeldt, Peter Julius Coyet, Carl Gustaf Wrangel m fl såg till att danskar idag måste resa ända till Stockholm eller Uppsala för att finna bl a första utgåvan av Jyske Lov, Henrik Harpestrengs lægebog, Roskildebispernes jordebog med Københavns äldsta matrikel, Næstved Bys Jordebog, Odense Rette Ordinans och många, många fler kostbarheter som utgör en del av danskt kulturarv. (intressant att notera, kan också vara att 1983 gjordes en omröstning i FN:s generalförsamling, där 123 stater röstade för resolutionen att konstskatter, t ex vissa "krigsbyten" skulle återlämnas till sina upphovsländer. Sverige tillhörde en liten grupp på 13 länder som avstod från att rösta.)

Medan Karl X Gustav bombarderar København med kanoneld landstiger han på Amager med 2 000 man för att ödelägga öns förråd. De drivs dock, trots manskapsmässigt överläge, på flykten av danska elitstyrkor där bl a göingar ur Gyldenløves dragoner ingår. Då svenske kungen under flykten angrips av blekingske örlogskaptenen Mikkel Skov, driver han ut sin häst i Öresund där han blir uppfiskad av ett svenskt uppbåd.

En holländsk undsättningsflotta anländer till Öresund och bryter den svenska blockaden av København. Snart kommer även hjälp från Brandenburg, Polen och tyske kejsaren. Detta är ett streck i räkningen för svenske kungen, men han vägrar ändå ingå fredsförhandlingar. Karl X Gustav förklarar istället för franske ambassadören vid det svenska hovet, att han vill "give Frederik III og Sophie Amalie til at leve andstændigt, men icke unde dem Spor af Kongemagt."

Halva svenska invasionsarmén under Gustav Otto Stenbock tillintetgörs vid Nyborg på Fyn av de förenade tysk-danska härarna.

Storheddinge som ett par månader tidigare har intagits av svenskarna och tvingats betala brandskatt får nu ytterligare en påhälsning av greve Pontus de la Gardie och hans tre regementen, som tvingar invånarna att sörja för deras underhåll. Axel Juul skriver sedan "Herforuden har Fjenden stjaalet Heste og Kvæg for nogle hundrede Rigsdaler, og i Byen ere 9 Gaarde og Huse blevne øde og ruinerede, item ere 28 Borgere ganske forarmede."

I Blekinges predikstolar uppläses stränga order från Stockholm om hur blekingarna skall förhålla sig till motståndsmännen: "alla som dylika hysa och dölja hava förverkat deras gårdar, egendom och välfärd, såväl som de förut fängslade och släppte, vilka sig icke med godoinställa." Men senare på våren konstaterar man att en svensk korpral och sex svenska ryttare skjutits i Blekinge och att Óde ryttare, som skola hava sitt kvarter uppe vid gränsen, många icke vågat sig dit, emedan de fruktat för folkets opålitlighet".

Bornholmarna, förstärkta av skånska och blekingska friskyttar, reser sig mot den svenska ockupationsmakten, bl a blir den svenske länsherren på Bornholm, överstelöjtnant Pritzensköld, ihälskjuten på en gata i Rønne. Efter att man tvingat ut den svenska besättningen på Hammershus är Bornholm fritt från svenskarna. I samma veva återerövras Trondhjems län av norrmännen, och större delen av Pommern och de preussiska fästningarna faller i de allierades händer.

1659

Svenske översten Georg Henrik Lybecker, beryktad och ökänd som en av de brutalaste officerarna i den svenska armén, blir chef för det nyuppsatta s k "Kungliga Skånska husarregementet" eller som det senare kommer att kallas "Lybeckers skånska ryttare". Kung Karl X Gustav utfärdar snart kategoriskt förbud mot att skåningar antags som ryttare vid regementet. Det skall istället bestå av pålitligt folk av svensk nation. Men de skall underhållas av skånska bönder.

Stormen på København natten mellan 10-11 februari 1659, där även skåningar kämpade på vallarna. Till häst kung Frederik III och drottning Sophie Amalie.

Svenskarna beslutar sig för att storma København denna februarinatt. I en proklamation förklarar Karl X Gustav, att de ryttare "som godvilligen stiger af deres Heste, och vill fäkta och löpa Storm", ger "Kgl Majestät af Sverige" dem "Frihet, at de haver Lov till, så snart Fästningen er berendet, at plyndre otte Dage i Rad, och handle, som dem gefaller, med Ädelfruer och Jomfruer, Kvindepersoner och Piger, Unge och Gamble. Men de må på inget vis give någon Mansperson pardon, af Holländerne ej heller af Borgerskabet, undantagen de unge Adelige af Krigerstanden". Den 9 januari har svenskarna tvångsuttagit 400 bönder på Amager som man förser med bilor och yxor och driver dem mot København för att bygga palissader. Det påstås också att de svenska trupperna drivit dem framför sig under stormningen som en levande buffertmassa. Københavns försvarare och invånare har på olika sätt underrättats om vad som väntar dem, och denna natt finns alla som kan på sina platser. Även skåneländare kämpar på vallarna mot svenskarna: Frederik III:s livregemente består till större delen av skåningar från Göinge (Gønge) och Villands härader. Frederik III har utfärdat bestämmelser om att hans livkompani skall bestå av göingar, förmodligen mycket eftersom man i dessa danska gränsbygder är mest krigsvana. Niels Pallesen Rosenkrands, själv skåning till börden, har utnämnts till major i "Kongens Livkompagni, kaldet Gønger". Även en del av "Gøngehøvdingen" Svend Povlsens friskyttar och andra skåneländare som inte önskar byta överhet, finns bland försvararna och kämpar för sin huvudstad. I gryningen slutar angreppet i flykt, svenske kungen har inte kunnat förmå sig att blåsa till reträtt förrän nu, trots att angriparna slagits tillbaka över hela linjen. När februarisolen går upp skiner den över 3 000 blodiga lik. Men den inringade staden är långt ifrån befriad; svenskarna fortsätter kriget på öarna. På Møn, Langeland och Lolland försvarar man sig länge och väl. På sistnämnda ö slutar det med att fästningen Nakskov erövras i juli, där folket på Lolland, Falster och Langeland deponerat sina värdesaker, vilka alla nu faller i svenskarnas händer.

Nio av deltagarna i den s k "Malmösammansvärjningen", vilka vid årsskiftet 1658-59 ingått en överenskommelse att överrumpla den svenska besättningen på Malmöhus, men blivit förrådda av en "Judas" och gripits, döms nu till döden. Bakom sammansvärjningen står ägaren av Limhamns (Limhavn) kalkbruk Bartholomæus Mikkelsen, borgarna Johan Jørgensen och Joakim Brun, vilka var initiativtagarna. Planen stöddes av borgmästaren Evert Wildfang, kyrkoherdarna Hans Allesen i Bunkeflo och Søren Fransen Hegelund i Fosie, toldern Niels Pedersen, fd slottsskrivaren på Malmöhus Rasmus Andersen och borgarna Oluf Svendsen Brock och Jakob Nielsen. Bartholomæus Mikkelsen, Johan Jørgensen och Joakim Brun halshuggs på Stortorget i Malmö den 22 december, medan de övriga benådas på schavotten. Dödsdomarna ändras till landsförvisning. Mikkelsens, Jørgensens och Bruns avhuggna huvuden sätts upp på pålar utanför stadsporten "androm till varnagel". Oluf Svendsen Brock återfinner vi senare som köpman och borgmästare i Rønne, Hans Allesen blir kyrkoherde i Slagelse och Søren Fransen Hegelund detsamma i Skjold i Norge.

1660

Fred sluts i København, efter en lång rad motgångar för svenskarna. En engelsk flotta som stationerats i Öresund till svenskarnas bistånd, har dragits därifrån utan att ingripa. En österrikisk armé har angripit de svenska besittningarna i Pommern och sedan förenat sig med de allierade på Jylland. De allierade har också återerövrat Kurland (Litauen). Därefter misslyckas också svenskarna helt med sitt anfall mot Norge från Bohuslän. Efter alla de svidande nederlagen har Karl X Gustav dragit sig tillbaka till Sverige, där han dött i Göteborg endast 38 år gammal. Men ändå får Sverige lov att behålla Skåne, Halland och Blekinge, eftersom Danmarks allierade, sjöfartsnationen Holland och andra stormakter tycker det är förträffligt att Skåneland förblir i svenska händer, så att Öresund är ett internationellt farvatten. Danmark får på nåder behålla Bornholm som en bekräftelse på att man trots allt har vunnit denna omgången. Men man tvingas lämna ett vederlag för att få tillbaka ön, på 18 större godsenheter i Skåne med omkring 1 000 underlydande hemman, som danska staten löser löser från de gamla dansk-skånska ägarna för detta ändamål. Detta passar bra in i den svenska regeringens planering, att föra över den skånska jorden på svenska händer. I den nya fredstraktaten i København bekräftas Roskildetraktatens bestämmelser i 9:e artikeln på nytt, om att Skåneland skall ha rätt till egen lagstiftning, sina dansk-skånska seder, bruk och språk, sin dansk-skånska kyrkoordning, och nu t o m i utökad form, genom tillägget "gårdsretter, birke-, hals- og håndsret samt jura patronalis". Severin Kjær berättar, att då kriget på de danska öarna är över, ser det ut som en dödens ängel gått genom landet. Hela byar ligger öde och övergivna. Döda människokroppar ligger ute här och var och fåglar och djur kalasar på kvarlevorna.

Efter Københavnsfreden drar svenska regeringen bort sina trupper från Sjælland, och då skall det tyska och polska kavalleriet inkvarteras också de, i de skåneländska gårdarna. Så fort det ges möjlighet överfalls dessa förhatliga legoknektar av motståndsmän. I Glimåkra sammangaddar sig 100-200 bönder och skjuter ihjäl 7 av dessa legosoldater. Samma saker händer på flera andra håll i Skåneland. Allt pga ryttarnas omänskliga framfart mot befolkningen. Mord, våldsdåd, stölder och våldtäkter hör till det dagliga livet. I Blekinge placeras de allra värsta ut, Yxkulls och Fersens regementen. Dessa ruinerar flera byar i grunden. På vissa håll blir bönderna så blottställda att de inte ens får behålla sina sängkläder eller "kåber at kogge deris Mad udi", och på många håll har knektarna stulit böndernas hästar och oxar i sådan omfattning att de inte kan bruka jorden. Framför allt hästar vandrar i stora skaror norrut över den gamla riksgränsen, och en notis förtäljer "att ingen har kunnat behålla något dugligt hästkreatur på marken längre, än han hållit vakt derom". De skåneländska friskyttarna försöker lösa problemen med parollen öga för öga, tand för tand. De friskyttar som blir infångade går en grym, brutal död till mötes. Vanligen spetsas de på pålar - en spetsig träpåle förs in mellan ryggraden och huden så att den sticker ut bakomnacken. Därefter styckas ofta kroppen och läggs på stegel och hjul. Pålarna reses längs vägarna "androm till varnagel", där offren får hänga 4-5 dygn innan döden äntligen kommer. Artur Lundkvist skildrar i romanen "Snapphanens liv och död" det öde som väntade en infångad motståndsman:

"Knektarna kommer och hämtar honom, men lossar inte hans fjättrar utan bär bort honom emellan sig, en trupp står uppställd med musköter i händerna, en trumslagare står beredd med en stor trumma hängande ner mot knäna. En påle av ek ligger där färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid.

Trumman börjar dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken ska tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen genom huden.

Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna så hårt att han hör dem krasa sönder, men han hör inget skrik från sig själv, bara sjunker i ett djup och allt blir mörker.

Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen,hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna angrepp, han har munnen full av blod."

Detta bestialiska straff är särskilt framtaget för skåneländska motståndsmän. Det tillämpas ingen annanstans i Sveriges erövrade länder.

Prästerskapet i Lunds stift gör en framställning till den svenska förmyndarregeringen "att dhe måtte få blifwa wijdh den danske ordinantien, recessen och andra documenter". Med detta avses den mer än 500-åriga Skånske Kirkelov, den skånska kyrkorätten, given av de båda stora ärkebiskoparna i Lund, Eskil och Absalon, på 1100-talet. Den svenska regeringen svarar efter framställningen att fredstraktaternas bestämmelser om Skåneland skall iakttagas. Man förutser uppenbarligen utrikespolitiska konsekvenser, framförallt från dansk sida, om man öppet bryter mot den skåneländska självbestämmanderätten. Ändå avskedas präster underpåföljande år på löpande band, vilka vägrar att predika på svenska. Detta trots att fredstraktaten garanterar Skånelands befolkning att man i kyrkan fortfarande skall få höra sin predikan på danska (skåneländska) av en prästman i den danska prästdräken med pipkrage och att man fortfarande skall få sjunga sina danska (skåneländska) psalmer och följa sin danska kyrkohandbok - den Skånske Kirkelov.

Svenske generalguvernören i Ingermanland, Simon Grundel, skriver till krigskollegium i Stockholm att de tvångsutskrivna skånska soldaterna i Nyens skans (numera S:t Petersburg) är så opålitliga att han måste låta dem vara obeväpnade. Kungen beslutar då att de tvångsutskrivna skåneländarna skall fördelas i mindre grupper på olika garnisoner i Ingermanland. På så vis får man dem under bevakning av svenska och finska trupper, så de inte gör myteri och gemensam sak med den "lede fienden".

1661

Särskilda "dödslistor" upprättas av svenska ockupationsmakten, med namn på skåneländska moståndsmän och belöningar för deras infångande, och kungörs av svenska kronans befallningsman Nicolaus Almenius. Motståndsmännen beskrives som "slemma skälmar", "mördare" och "rebeller". Kungörelsen kompletteras med hotet om att alla som hyser någon "snapphane" eller "deras anhang" skall få samma straff som de infångade, dvs dödsstraff.

Överste Lybeckers regemente som haft sinaförläggningar i Ronnebyområdet, men förflyttats till Sverige efter våldsamma klagomål, beordras nu att återvända till Skåneland. När Skånelands befolkning fått kännedom om detta, sprider sig sådan rädsla "som om själva fienden vore kommandes dem ganske att ödelägga och fördärva", skriver landshövding Skytte i ett brev till generalguvernören.

1662

Den av svenska ockupationsmakten tillsatta s k "skånska kommissionen" sammankallar en skåneländsk lantdag i Malmö, vars beslut sammanfattas i Malmö recess. För att praktisera fredstraktaternas bestämmelser om självstyrelsen skall en skåneländsk lantdag, en lokal riksdag, sammansatt av delegater från Skånelands olika härader, inrättas i Malmö, vilken skall styra landet inom Sveriges råmärken. De svenska kommissarierna under Gustav Otto Stenbocks ledning, drar här upp vissa riktlinjer för de skåneländska ständerna genom önskemålet att skåneländarna skall "förbinda sig med Sweriges crono och detz ledhamöter, incorporera sig med dem och så mycket möijeligit lämpa sig effter deras constitutioner, lag och stadgar". I princip svarar skåneländarna jaså till detta förslag. Adeln uttrycker det således: "Ridderskaph och adelen blifva vidh sitt ståndh och vyrde och vidh the immuniteter och privilegier, som the af ålder niutet hafva, så vijda the icke strida emooth Sveriges fundamental lagh och stadgar och dess välfärdh och ineresse;" Prästerskapet säger: "Belangande clericitet och thet andelige ståndet, så förblifver thet sammaledes vid sin respect och heeder och vidh the stadgar och ordinantier sampt lofligit bruuk och sedhvana, them och theras ståndh och kyrckioväsendet angående, som the här till öfvat hafva". Borgarståndet säger för sin del att man önskar behålla den gamla kyrkoordningen. Biskopen och quislingen Peder Vinstrup Himmelstierna, börjar även han streta emot när svenskarna vill lagstifta på hans eget område, och uttalar i egenskap av prästerskapets ordförande, att den danska "Ordinantian" skall hållas "stricte" och "punctuellement" (efter bokstaven). Representanterna för bönderna (99% av befolkningen) på lantdagen, en särskilt utvald "beskedlig" bonde från varje socken, har naturligtvis inga möjligheter att föra folkets talan.

Med stöd av Malmö recess tar skåneländarna plats i Sveriges riksdag för första gången 1664. Självstyrelseprincipen för Skåneland enligt fredstraktaterna får laga kraft, då besluten som den skåneländska lantdagen fattat under namn av Malmö recess stadfästs på denna riksdag.

Svenskarna lyckas dock få in en fot för nya försvenskningsattacker. Ständerna tvingas nämligen antaga en kompromiss bestående av att svenska lagen skall göras "bekant" i Skåneland och vid enstaka tillfällen tillämpas subsidiärt vid sidan av den skånska lagen, ifall denna saknar tillämpningsföreskrifter.

Överste Lybecker föreslår att ryttarna skall få övertaga och bruka en fjärdedel av kronoböndernas hemman. Generalguvernören Stenbock godkänner framställningen mot att ryttaren avstår en fjärdedel av årslönen och kompenserar bonden med en fjärdedel av årets arrende. Förslaget fastställs av den skåneländska lantdagen i Malmö med tillägget att ryttaren själv skall få välja antingen kosthåll och uppehälle som förut eller att få del i gården. Därmed mister bönderna en del av gårdens nytta, men får oftast själva svara för hela hemmanet. Med beslutet har också ryttaren rätt till en fjärdedel av gårdens byggnader, och ofta blir dessa om vintrarna användna som ved. Kanske behöver man inte förundra sig över landshövding Hammarskjölds ord, när han förtäljer om en icke namngiven präst som vid en slakt skar huvudet av en gris och yttrade "Jag vill att kungens av Sverige huvud vore såsom detta svinhuvud nu är".

1664

Trycket ökar på Skånelands bönder, när årets svenska riksdag beslutar att ryttarna får arvsrätt på de gårdar de är inkvarterade i. Vid bondens död skall de få tillträda halva hemmanet. Änkan får på nåder behålla den andra halvan under sin livstid, men när hon avlider eller gifter om sig skall ryttaren även erhålla den resterande delen av hemmanet. Sönerna får ingen del i detsamma, ifall ryttaren önskar bruka det. Ofta slår ryttaren ihjäl bonden och kommer på så sätt i besittning av gården. Detta riksdagsbeslut tillkom efter att överste Lybecker pläderat för att officerare och soldater vid bondens död skulle fågårdsrätten utan arrende. Svenska krigskollegium biträdde förslaget och riksdagen tog beslutet. Bakom detta ligger svenskarnas strävan att till varje pris främja svensk invandring till Skåneland. I överste Lybeckers memorial till krigskollegium heter det att ryttarnas övertagande är "den förnämsta plikt, varuti regementets högsta välfärd består", och Lybecker använder samma ord när han ständigt förfäktar att fler svenskar skall uppmuntras att bosätta sig i Skåneland "vilket mycket nödigt synes vara", som han uttrycker det.

På samma riksdag föreslår de skåneländska ombuden inrättandet av en hovrätt för Skåneland och deklarerar ännu en gång att man vill ha kvar sin skånska lag. Men det går inte alls för sig, svenska statsledningen finner det nämligen "av särdeles skäl betänkligt".

1665

I ett brev från överste Lybecker till landshövding Hammarskjöld illustreras skåneländarnas hat mot de svenska erövrarna, då han skriver "Det lär väl en gång gå löst. Jag är rädd, att de på en gång på en natt slå mina mesta ryttare och officerare döda, och ehuruväl sådant kunde förekommas, törs jag dock intet taga mig före, efter jag inte vet huru det tydes. Men kommer den ringaste misstanke, sitter jag ej stilla och låter slå halsen av mig och de mina, det må tydas som det kan."

1666

Då allmogen klagar högljutt över ryttarvåldet, och bevisen blivit så överväldigande att myndigheterna inte längre kan blunda för vad som sker, tillsätts därför en ny kommission, med uppgift att undersöka de värsta övergreppen. Men många tar inte kontakt med kommissionen i fruktan för repressalier. Och även om man vågar anmäla sina plågoandar, är det inte säkert att det blir något av målet. Som exempel kan man nämna bonden Niels Abrahamsen från Hästveda, som berättar att den inkvarerade svenske ryttaren i hans gård en dag kommit ridande mot honom med "spänd pistol, begärande penningar att dricka på". Då Abrahamsen trots hotet inte givit ryttaren vad han ville ha, sköt denne honom i axeln med två kulor, så att Abrahamsen blev vanför och sängliggande "år och dag". Därefter har ryttaren försvunnit med den häst och mundering som Abrahamsen fått bekosta. Abrahamsen hade därefter tilldelats en ny ryttare, "værre än den förste", vilken terroriserat hela gården, och hotat Abrahamsen till livet då han försökt skydda det lilla han ägde. Ryttaren hade jagat ut Abrahamsen ur hans eget hus, pryglat pigan "så hon blev sängliggande", brutit sig in i källaren och hållit skjutövningar i huset. Därefter hade även denne svenske knekt försvunnit med sin ryttarmundering vilken Abrahamsen precis som den förra, fått bekosta. Kommisionen tar upp klagomålen i protokollet, men om någon åtgärd hör man inget.

1667

I en rapport från Wismar under våren till krigskollegium omtalas att de tvångsutskrivna skåneländska adelsknektarna rymmer i hoptals från sina kompanier. De sägs också vara odugliga till exercis och arbete och dessutom allmänt opålitliga. Därefter överföres de som inte lyckats rymma, till Ingermanland.

1668

Lunds universitet invigs. Malmö recess föreskrev att ungdomen i Skåneland skulle studera vid svenska skolor, men detta diktat möts inte av någon större entusiasm. De unga fortsätter enligt gammal vana att dra till universitetet i København. Men biskop Peder Vinstrup Himmelstierna menar att om Skåneland skall vara svenskt, måste landsdelen utbilda sina egna präster, och därför upprättas Lunds universitet efter hans förslag. Inget kommer bli så betydelsefullt för försvenskningen som universitetet i Lund, eftersom det är helt säkert att de fjärran liggande läroanstalterna i Uppsala och Stockholm inte skulle dragit många skåneländare till sig. Antalet studenter uppgår första tiden till omkring 200, varav omkring hälften är skåneländare. Motsättningarna mellan de skåneländska och svenska studenterna är starka. Men särskilt råder osämja mellan Lunds borgare och de svenska studenterna. Slagsmål mellan svenskarna och de skånska "Læredrengene" hör till vardagen och när de svenska studenterna går på gatan får de ofta höra skällsord susa kring öronen. Särskilt ordet "Hundsvot" skall ha nyttjats på svenskarna. Ibland förföljs t o m de svenska studenterna med långa stänger. Konsistorium tvingas ingripa mot "det nationela odium, sc. inter nationem danicam et suecicam", men med föga resultat. Man häver också förbudet man tidigare haft mot landskapsföreningar, och svenskarna organiserar sig i Östgöta-, Vestgöta- och Smålands Nationer, medan skåneländarna får sin egen Nation, den skånska. Dock tvingas hallänningarna tillhöra den småländska nationen, med motiveringen att stiftsgränserna ej får överskridas. Halland har redan år 1645 fördragsvidrigt inkorporerats med Göteborgs stift.

1669

21 augusti I svenska riksrådet säger rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie att "Aldrig lära de båda nationerna (dvs Skåneland och Sverige) konsolideras, förr än en lag och en kyrkoordning bliver gjord för oss och dem tillhopa". Trots att fredstraktaten föreskriver att Skåneland skall vara utrikes land inom Sveriges gränser, är svenskarnas målsättning uniformitet till varje pris. Rikskansler de la Gardies yttrande läggs som grund för en framtida omarbetning av den svenska lagen och den svenska kyrkoordningen, och med det hoppas man att de lättare skall kunna antagas i Skåneland.

3 - 23 december

Skåneländska lantdagen hålles i Malmö. Efter att den svenska förmyndarregeringen på föregående års svenska riksdag framhållit att det vore mycket värdefullt om man kunde nå likformighet mellan Skåneland och Sverige vad gäller lag och kyrkoordning, och man beslutat att genomförandet får vila tills den minderårige kungen Karl XI blivit myndig, tillsätts en ny kommission i Skåneland med hemliga förhållningsregler. De tre kommissarierna Gustaf Baner, Claes Rålamb och Johan Gyllenstjerna skall undersöka eventuella danska stämplingar i Skåneland och om de skåneländska ständerna är pålitliga mot Sverige. Kommissionen skall också undersöka möjligheterna för införandet av gemensam lag och kyrkoordning, eventuellt i formen av en kompromiss som kan underlätta att få igenom frågan med de skåneländska ständernas samtycke. På lantdagen intar adeln och borgarna en försonlig hållning till kraven på uniformitet beträffande lag och kyrkoordning, prästerna till viss del. Bönderna däremot, deklarerar trots övertalningsförsök, att de vill behålla sin dansk-skånska lag och kyrkoordning. Ändå beslutar lantdagen att bifalla den svenska regeringens förslag om att försöka åstadkomma en gemensam lag och kyrkoordning för Skåneland och Sverige. Beslutet är ingalunda förankrat hos den skåneländska befolkningen. Tills gemensam lag och kyrkoordning åstadkommits skall Skåneland dock i princip förbli vid sin vanliga rätt. Skånska kriget 1676 kommer emellertid avbryta försvenskningsplanerna, och då kommer svenskarna inte längre känna sig bundna av några fredstraktater. Svenske kungen kommer då använda den skåneländska motståndsrörelsen som intäkt för att införa svensk lag i det ockuperade landet.

Den nya kommissionen i Skåneland har också som uppgift att undersöka olika missförhållanden, och från hela Skåneland hopar sig klagomål över de svenska ryttarnas framfart. Men ointresset från myndigheternas sida gör också att klagomålen minskar. När kommissarierna kommer till Blekinge blir de bestormade med klagomål från bönder vilka med hugg och slag blivit bortdrivna från sina egna gårdar av ryttarna. Man får emellertid samtidigt som svar vid undersökningen av förhållandena i Blekinge att ÓGud give, man visste, var man skall klaga, och för vem; ej heller törs vi, för vi fruktar befallningsmannens hat och vredeÓ. Många föredrog att tiga och lida istället för att utsätta sig för repressalier från de svenska plågoandarnas sida.

1670

1675

Danmark-Norge förklarar krig mot Sverige och det s k Skånska kriget inleds. Samma år kröns Karl XI till Sveriges kung i Uppsala.

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning", "Skåneland II - på jakt efter historien", "Skåneland ur det fördolda"

Knud Fabricius "Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige, band I-II" Folke Hellberg "Skånes Historia"