Knud den Store var kung över såväl Danmark som Norge och England, och ville göra Lund i Skåne till Danmarks centrum. Han finns här avbildad tillsammans med sin drottning Emma (Aelfgyfu) i "Liber Vitae", New Minster, Winchester, 1031.

Skånelands regenter -
från Gorm den Gamle

???-ca 950
GORM den GAMLE
Danmarks (och därmed också Skånelands) officiella kungalängd börjar med Gorm den Gamle, men sonen Harald Blåtand anses emellertid som den förste egentlige riksbyggaren. Det sägs vara under Gorms regeringstid som den väldiga vallen Dannevirke tvärs över Sønderjylland (vilken förmodligen redan började uppföras under kung Godfreds strider mot Karl den Store) tog sin slutliga form som ett värn mot saxarna (tyskarna). Det förtäljes också att skåningarna byggde den västra delen av vallen, vilket ger underlag för spekulationer om vilken status Skåneland kan ha intagit i Danmark vid den här tiden.

ca 950-986
HARALD GORMSEN BLÅTAND
son till Gorm den Gamle, som skall ha regerat över Danmark redan under sin faders livstid, men nämnes dock först i källorna 962 som kung. Harald anses vara Danmarks egentlige riksbyggare, och han erövrade dessutom Norge, eller som det står på den stora Jellingestenen, med runtexten: "Harald konung bjöd göra dessa gravhögar efter Gorm, sin fader, och efter Tyra, sin moder, den Harald, som åt sig vann Danmark allt och Norge och gjorde danskarna kristna." I Jellinge finns förutom de två gravhögarna och Harald Blåtands runsten, rest någon gång under århundradets mitt, ytterligare en runsten rest av Gorm den Gamle, till minne över sig själv och hans drottning Tyra "Danmarker bod" - Tyra Danabod i betydelsen av att hon förbättrade Danmark.

ca 975-ca 986
STRUTHARALD
sägs ha varit son till Gorm den Gamle, och sitt namn skall han enligt "Jomsvikingasagan" ha fått efter att han på sin "hatt" (dvs hjälm) bar en strut av rent guld som vägde inte mindre än tio mark, dvs tio kilo. Strut-Harald omtalas som jarl i Skåne, men sägs ha försökt hävda ett självständigt Skåne mot såväl Harald Blåtand som dennes efterträdare Svend Tveskæg.

ca 986-ca 989
TOKE GORMSEN
omtalas som Gorm den Gamles son, och sägs ha varit kung eller jarl i Skåne. Det är dock historiskt bevisat att han stupade i spetsen för en dansk hjälphär åt jomsvikingahövdingen Styrbjörn Starke, som förlorade mot uppsalakungen Erik Segersäll i slaget på Fyris vallar. En runsten i Hällestads kyrka vittnar därom med texten: "Askil satte sten denna efter Toke Gormsen som var en huld herre som flyktade icke vid Uppsala (ub salum).ÊSatte modiga män efter broder sten på marken stadiga runor. Där Gorms Toke gick närmast." Två andra runstenar i Hällestads kyrka talar också de om striderna vid Fyris. En förtäljer om Åsgaut, som reste stenen efter sin broder Erra, som var Tokes hirdman. Den tredje stenen bär texten: "Åsbjörn, Tokes hirdman, satte denna sten efter sin broder Toke."

ca 989-ca 1000
TORGILS SPRAKALÄGG
sägs ha varit en vän till Toke Gormsen vilken förgäves försökte hävda ett självständigt Skåne gentemot Svend Tveskæg.

963-1014
SVEND TVESKÄGG
Harald Gormsen Blåtands son, som tog makten i riket i strid med sin fader som han fördrev från Danmark 985. Slaget vid Svolder utanför Hven eller Saltholm i Öresund år 1000, där Svend i förbund med Olof Skötkonung iÊSverige och den norske jarlen Erik besegrade norske kungen Olav Tryggvasson, resulterade i att Norge erövrades och lades under dansk överhöghet. Efter de beryktade "danamorden" i England anföll Svend den engelske kungen Ethelred och erövrade det fullständigt. Här utkrävde Svend danagäld och mängder med engelska mynt från denna tid har påträffats i den skånska jorden i samband med arkeologiska utgrävningar, främst i sydvästra Skåne. Under Svends regeringstid sägs gränsen mellan Sverige och Danmark ha upprättats; de berömda gränsstenarna mellan Halland/Västergötland, Skåne/Småland och Blekinge/Småland. Detta om man skall tro den äldre "Västgötalagen" med inledningen: "Emundær slemæ var conongær i Vpsalum ok Sven tjuguskiæg i Danmark. -"

1014-1018
HARALD SVENDSEN
Svend Tveskægs son efterträdde sin fader på tronen men avled efter en blott fyraårig regeringtid.

1018-1035
KNUD den STORE
hyllades som kung på Sankt Libers hög efter brodern Haralds död. Han blev kung över både Danmark och England och även över Norge från 1028. Detta efter att Knud hade gått segrande ur striden mot kung Olav i Norge och den svenske drotten Anund Jakob, vilka gaddat sig samman mot honom. Ett viktigt slag i dessa strider stod i Helge å vid nuvarande Åhus, där Knud besegrade deras samlade härar. Isländske skalden Ottar Svarte berättar därom att "Där fick ulvinnan mycken ulvamat". För att stärka den kristna missionen i landet som påbörjats redan under Svend Tveskægs tid sände Knud engelske biskopen Bernhard till Lund, huvudorten i Skåneland, som Knud ville göra till ett centrum i det danska riket, och lät bl a inrätta ett myntverk i staden. En uppgift från 1000-talets slut säger att "Englands besegrare Knud bjöd Skånes huvudstad att vara en medtävlerska till det britanniska London".

1036-1042
HARDEKNUD
Knud den Store efterträddes av sin tredje son, som blev kung över Danmark och England, där han for så hårt fram att han fick namnet Hardeknud. I Norge valdes Olav den Heliges son Magnus till till ny kung efter Knud den Store vilket ledde till förvecklingar med Hardeknud. Detta slutade emellertid med en förlikning och fostbrödralag mellan de båda kungarna 1040, vilket innebar att den som levde längst skulle ärva den andres rike.

1042-1047
MAGNUS DEN GODE
Hardeknud dog redan två år efter avtalet med Magnus och denne gick segrande ur kampen om riket mot Svend, Knud den Stores systerson.

1047-1075
SVEND ESTRIDSEN
Knud den Stores systerson blev hyllad som kung på Sankt Libers hög vid Lund av skåneländarna och därefter även i de övriga delarna av Danmark. I Norge valdes Magnus farbror Harald Hårdråde till kung, och en lång period av maktstridigheter mellan Svend och Harald inleddes. Omkring 1060 tillsatte Svend två biskopar i Skåneland, som då delades i två stift, ett med säte i Dalby och ett med säte i Lund. Lundabiskopen, engelsmannen Henrik har främst Halland och västra Skåne som sitt missionsområde, medan biskop Egino i Dalby främst verkar i östra Skåne, Blekinge och på Bornholm. 1067 dog Henrik och efterträddes av Egion på biskopsstolen i Lund vilken blev förste biskopen över det östansundska Danmark. Enligt den tyske magistern Adam av Bremen (omkring 1070) har Egino kristnat flera folk "som hittills varit avgudadyrkare, nämligen de barbarer, som kallades blekingar och de som bo på ön Holm" (Bornholm). Adam av Bremen beskrev också landet där Egino verkade: "Skåne är det vackraste landskapet i Danmark, varför det också har ord om sig att vara väl försett med män, rikt på markens frukter, gott försett med köpmansvaror och är numera även fullt av kyrkor. Skåne är dubbelt så stort som Sjælland och har 300 kyrkor, medan Sjælland blott lär ha hälften så många och Fyn en tredjedel av detta tal. -"

1076-1080
HARALD HEIN
en av Svend Estridsens fjorton söner, av vilka de fem äldsta kom att bli danska kungar. Den förste av dem blev Harald med tillnamnet Hein, som lär betyda mjuk slipsten. Han dog efter en blott sexårig regeringsperiod och gravsattes i Dalby kyrka. Harald lämnade ett gott eftermäle på båda sidor om Sundet, "en meget retfærdig hersker", förtäljer Roskildekrönikan.

1080-1086
KNUD DEN HELLIGE
Valdes redan 1076 till kung i Skåneland av skåneländarna och hyllades på Sankt Libers hög, men Knud valde då att överlämna kungavärdigheten till brodern Harald Hein. Efter sin död fick Knud tillnamnet "den hellige". Men han var en allt annat än from man. Knud påtvingade folket en ny skatt kallad "nefgjald", vilket ledde till att de jylländska bönderna gjorde uppror och fördrev honom därifrån. Knud flydde då till Odense, men upphanns av rasande bönder och höggs tillsammans med 17 av sina hirdmän ned framför altaret i S:t Albani kyrka. Hans nya skatter ledde till ett omhändertagande av en stor mängd gårdar vilka skänkte till prästerskapet i Lund, som underlag för Domkapitlet. År 1085 lade han också grunden till domkyrkan i Lund.

1086-1095
OLUF HUNGER
den tredje av Svend Estridsens söner på Danmarks tron lämnar inte något gott eftermäle. Oluf fick det föga smickrande tillnamnet "Hunger" pga en nioårig fruktansvärd hungersnöd i hela Danmark. Han beskrivs själv av sin samtid som "liten, ful, trött och svag". Man vet inte ens var han begravdes när han dog, och det får anses som en smula unikt i dansk historia.

1095-1103
ERIK EJEGOD
Svend Estridsens fjärde son Erik med tillnamnet Ejegod (vänsäll) efterträdde Oluf Hunger på tronen. Den nioåriga hungersnöden vilken uppfattats som högre makters straff för mordet på kung Knud, övergick till bättre tider under Erik Ejegod. 1098 lyckades han under ett besök i Rom få sin bror Knud kanoniserad varefter denne, en av de mest hatade monarkerna i Danmarks historia, upphöjdes till "den hellige". Inför påven framförde Erik Ejegod även önskemål om inrättandet av ett nordiskt ärkebiskopssäte i Danmark, och påven skickade då iväg en legat till Danmark för att sondera terrängen för lokaliseringen av det nya ärkebiskopssätet. Lund i Skåne utses, och den förste som fick bekläda det nya ämbetet var ärkebiskop Asser. Under en period härskade ärkebiskopssätet i Lund över ett område som sträckte sig från nordtyska kusten ända upp till Nordkalotten. Under de kommande 400 åren skulle ärkebiskopen i Lund inta en särställning bland Nordens kyrkofurstar, även efter att Norge 1153 och Sverige 1164 fått sina egna ärkebiskopar. År 1103 begav sig Erik Ejegod iväg på pilgrimsfärd till Jerusalem med sin drottning Bodil, men han insjuknade och dog på Cypern.

1104-1134
NIELS
Svend Estridsens femte och yngste son valdes till ny kung efter Erik Ejegod. Inbördesstrider bröt ut redan under kung Niels regeringstid om vem som skulle efterträda honom på tronen. Striderna stod mellan kung Nils son Magnus och Erik Ejegods son Knud Lavard. Niels blev ihjälslagen i Slesvig, som hämnd för hans son Magnus' mord på Knud Lavard (härom i senare avsnitt).

1134-1137
ERIK EMUNE
Erik Ejegods son Erik med tillnamnet Emune (= den minnesvärde) hyllades som kung i Skåneland på Sankt Libers hög vid Lund och erkändes strax även som kung i Danmarks övriga delar. Erik satte sig i Lund och gjorde staden till Danmarks huvudstad. Roskildekrönikan anger att han befäste den nya huvudstaden med murar och vallar. Erik regerade med järnhand och utvecklades till en blodtörstig och härsklysten tyrann. Han mördades Urnehoved ting i Ribe på Jylland av adelsmannen Sorteplov, som aldrig straffades för dådet.

KNUD LAVARD
Erik Ejegods son med tillnamnet Lavard (= lord/herre) var visserligen aldrig kung i Skåneland, men blev ändå på ett särskilt sätt knuten till vår historia. Knud Lavard skapade sig ett stort förtroende i Skåneland och i Sønderjylland, och kung Niels son Magnus befarade, att Knud Lavard skulle bli en övermäktig medtävlare om den danska kronan. Trettonafton 1131 hände mördades Knud Lavard svekfullt av Magnus i Haraldsted skov på Sjælland. Knuds broder Erik Emune ropade på hämnd och ett blodigt inbördeskrig inleddes med kung Niels, dennes son Magnus och de flesta av Danmarks biskopar på den ena sidan mot Erik Emune, den mäktiga hvidesläkten och skåneländarna på den andra. Efter inledande motgångar för Erik Emune ställde sig ärkebiskop Asser på Eriks sida, och inbördeskriget kulminerade i slaget vid Fotevik nära Skanör på pingstdagen 1134. Där stupade Magnus och med honom inte mindre än fem biskopar, 60 präster, ledungsflottans befälhavare och många stormän. Erik och Asser stod som segrare, och efter att kung Niels mördats i Slesvig av några av Knud Lavards handgångna män var Erik Emune obestridd herre i Danmark. Minnet av Knud Lavard lever kvar på båda sidor om Sundet i form av de s k Knudsgillena i Lund, Malmö, Landskrona, Ystad, Skanör, Östra Tommarp och i Flensborg i Sønderjylland.

1137-1142
OLUF HARALDSEN KESJA
Erik Emunes brorson valdes till kung över Skåneland och regerade ett självständigt Skåneland från Lund. På eget bevåg utnämnde Oluf en egen ärkebiskop som fick säte i Dalby. Han anlade också ett kungapalats i Dalby. Men 1142 förlorade kung Oluf i kampen mot Erik Lam kampen om den skåneländska kungakronan och i två fältslag, det första vid Glumstorp öster om Lund och det andra vid Tjuteån en bit från nuvarande Landskrona förlorade Oluf såväl sin här som sitt liv.

1142-1146
ERIK LAM
Erik Emunes systerson med tillnamnet Lam (spak) var en monark av helt motsatt kaliber än sin morbror. Erik Lam var en extremt religiös man och såg det som sin livsuppgift att uppföra nya kyrkor, och under hans regeringstid invigdes Lunds domkyrka 1145. Påföljande år abdikerade Erik Lam och gick i kloster och dog under samma år.

1146-1157
SVEND GRATHE
son till Erik Emune valdes till kung över Skåneland och hyllades på Sankt Libers hög efter att ett uppror brutit ut i Skåneland då Erik Lam abdikerat. Svend Grathe blev även kung över Sjælland, medan jylländarna istället valde Knud Magnusen, en sonsonson till Svend Estridsen som kung. Danmark var därmed delat i två kungadömen, och följden blev långvariga inbördesfejder mellan Knud och Svend om makten över Danmark. 1157 ingicks en överenskommelse mellan parterna som nu blivit tre - Valdemar, son till Knud Lavard, fick Jylland medan Svend fick Skåneland och Knud Sjælland. Blott tre dagar efter överenskommelsen höll Svend "blodsgille" i Roskilde där hans hantlangare överföll och mördade Knud medan Valdemar svårt sårad lyckades undkomma till Jylland. Därefter möttes Svend och Valdemar i en strid på Grathe hed där Svend stupade i kamp om tronen och makten.

1157-1182
VALDEMAR DEN STORE
son till Knud Lavard, döptes av sin moder den ryska furstedottern Ingeborg till Valdemar efter sin farfar, storfursten Vladimir. När han besteg tronen 1157 tog han med sig sin fosterbror Absalon till maktens tinnar. Dessa kom sedan tillsammans att sätta sin prägel på resten av 1100-talet i Norden. Absalon, som bl a grundlade København, blev ärkebiskop i Roskilde och sedan även ärkebiskop i Lund. Absalon blev inte populär i Skåneland där hans järnhårda styre ledde till Nordens första kända folkresning. Missnöjet riktade sig bl a mot att Absalon vill införa celibat för prästerna, men framför allt mot de tunga pålagorna i form av biskopstionden. Upproret kulminerade i slaget vid Dösjebro 1181 där Valdemars trupper med Absalon i spetsen besegrade bondehären. Det beräknas att omkring 1000 bönder stupade i detta slag. Kung Valdemar fick dock inte tillnamnet den Store för att han krossade det skåneländska upproret, utan för att han lyckades besegra de vendiska sjörövarna som varit ett gissel för Danmark under många år, genom erövringen av Arkona och Rügen 1169.

1182
HARALD
med tillnamnet Skrænk (även kallad Skreng eller Skram) dök upp som gubben i lådan med svenskt stöd, när skåneländarna efter kung Valdemars död vägrade acceptera dennes fosterson Knud, vilken Absalon manövrerat upp på tronen, som ny kung. Det sägs att den skåneländska allmogen självsvåldigt hyllade Harald som kung av Skåneland på Sankt Libers hög. I ett slag vid Lomma å (Höje å) mot de skåneländska stormännens och ärkebiskopens här besegrades Haralds trupper. Enlig vissa uppgifter stupade även Harald själv och vissa källor uppger att omkring 3 000 bönder förlorade sina liv på Lommaåns stränder. I så fall den dittills största förlusten Skåneland vad gäller människoliv.

1182-1202
KNUD VI (IV)
efterträdde sin fosterfader på Danmarks tron med Absalons hjälp. Det är under Knuds regeringstid som Skanörhalvön genom sillfisket utvecklas till hela Nordeuropas handelscentrum genom sin Skånemarknas som vid varje marknadstillfälle besöks av upp emot 80 000 personer.

1202-1241
VALDEMAR II SEJR
efterträdde sin barnlöse bror Knud på tronen och kröntes i Lunds domkyrka. Valdemar Sejr är kanske den mest folkkäre av våra medeltidskungar. Han bär med rätta tillnamnet Sejr (seger). Under hans regeringstid befästes nämligen den danska makten ytterligare i Nordtyskland och 1219 lades Estland under Valdemars krona. Ärkebiskop Absalon dog 1202 och efterträddes av sin släkting Anders Sunesen, som bl a kodifierade Den Skånske Lov - Skånelagen. Det var för övrigt under det s k Volmerslaget i Estland Anders Sunesen såg Dannebrog dala ned från himlen som ett tecken från Gud och Dannebrogen har sedan dess varit Danmarks nationalsymbol.

1241-1250
ERIK IV PLOVPENNING
son till Valdemar Sejr. Öknamnet "Plovpenning" uppkom sannolikt i Skåneland, och han fick det därav att han var långt före sin tid med idén om skatter på produktionsmedel - de skåneländska bönderna opponerade sig våldsamt mot att de skulle betala skatt för varje plog som de ägde. Lundaannalerna förtäljer, att då Erik kom till Lund för att utkräva skatten "blev han med stort manfall slagen på flykten". Skåneland blev i och med upproret den enda del av Danmark som slapp betala plogskatten. Erik fick ett tragiskt slut; han halshöggs av sin bror Abels män i Slesvig och hans huuvudlösa lik kastades i sjön Slien.

1250-1252
ABEL
Valdemar Sejrs andre son efterträdde Erik på tronen och kröntes i Lunds domkyrka. Han möttes av folket med avsky för mordet på sin bror, men han svor sig fri från delaktighet med 24 riddares ed på Viborgs ting. Abel stupade under ett krigståg mot friserna, där en frihetskämpe övermannade honom och med en yxa klyvde skallen på kungen.

1252-1259
CHRISTOFFER
Valdemar Sejrs tredje och yngste sons regeringstid präglades av maktstriden med ärkebiskopen Jakob Erlandsen i Lund. Ärkebiskopen försökte på olika sätt manifestera kyrkans ställning mot kungamakten vilket det ledde till strid med kungen. Det mynnade ut i att ärkebiskopen fängslades och fördes under bevakning till Fyn och att påven därefter lyste interdikt över Danmark. Mitt under ärkebiskopsstriden dog Christoffer, enligt rykten sedan han förgiftats av biskop Arnfast av Ryd i Ribe.

1259-1286
ERIK KLIPPING
kung Christoffers son. Tillnamnet Klipping lär komma därav att han gav ut klippingmynt av mindre god halt. Erik Klipping blev kung redan vid tio års ålder, och han ärvde striden mot ärkebiskopsstolen. Till det kom Rügens furste Jarimars (Jarmer) härjningar i västra Skåne och förtryck av fogdar och skatteindrivare vilket mynnade ut i öppet uppror. 1276 drabbades Halland och Skåne av svenske kungen Magnus Ladulås mordbrännartåg. Tvisterna och striderna slutade med att Erik Klipping mördades i en lada i Finderup på Jylland.

1286-1319
ERIK MENVED
Erik Klippings kröntes som kung av Danmark i Lunds domkyrka vid blott tolv års ålder. Efter mordet på Erik Klipping kastades Danmark in i ett inbördeskrig då nio ledande stormän på Danehoffet anklagats för delaktiga i mordet och dömts till landsflykt och fredlöshet, varefter norske kungen Erik Prästhatare gav dem Kongahälla i Bohuslän som militär bas. Härifrån utförde de, understödda av norrmännen, fruktansvärda härjningståg mot sitt eget land. Som om inte detta var nog fortsatte även striderna mellan kungen ärkebiskopsstolen i Lund. Ärkebiskopen hette nu Jens Grand, vilken precis som Jakob Erlandsen ansåg sig lyda direkt under påven utan kungens inblandning. Dessa strider plus äventyrliga krigsföretag och expansiv utrikespolitik ledde till att stora delar av riket pantsattes till holsteinska grevar och tyska och danska adelsmän. Ärkebiskopen Jens Grand sattes i fängsligt förvar på Søborgs slott på Nordsjælland med åtföljande påvligt interdikt över Danmark. Därefter fortsatte strider mot den nye ärkebiskopen Esger Juel i Lund och nya krig mot Sverige. När Erik Menved dog 1319 stod hans rike på undergångens brant.

1319-1332
CHRISTOFFER II
Erik Menveds bror, fick makten till priset av kommande eftergifter för kyrkan och adeln. Han övertog ett rike i på väg mot den totala ruinen. Blott Sjælland och Blekinge och en del av norra Jylland var oförpantat. Inre stridigheter med kyrkan och adeln ledde till nya skulder och nya pantsättningar. Till sist när hela riket var satt i pant, fick Christoffer bo på nåder hos sina fordringsägare tills döden befriade honom.

1332-1360
MAGNUS ERIKSSON SMEK
svenske kungen Magnus Ladulås' sonson. Efter Christoffers död valdes ingen ny kung i Danmark - riket hade då upphört att existera! Istället låg makten nere i Tyskland hos de båda holsteinska grevarna Gerhard och Johan. Gerhard styrde över sina pantområden väster om Öresund och Johan över sina öster därom. Dessa började med en systematisk utsugning av Danmarks befolkning. I Skåneland ledde detta till uppror vilket kulminerade med att de uppretade bönderna trängde in i Lund och slaktade 300 holsteinare, som tagit sin tillflykt till domkyrkan. Med ärkebiskopen Karl Eriksen Røde i spetsen sökte man beskydd hos Sveriges och Norges kung Magnus Eriksson Smek. Magnus Smek var inte nödbedd utan löste ut det skåneländska pantbrevet och utropade sig till kung av Skåneland. Därmed instiftades personalunionen mellan Sverige, Norge och Skåneland. Magnus Eriksson Smek ändrade helt följdriktigt också sin titel till "Rex Sveciae, Norvegiae et terrae Scaniae". Med andra ord kung av Sverige, Norge och Skåneland.

1360-1375
VALDEMAR ATTERDAG
Christoffer II:s son, med honom blev det "atter dag", dvs åter dag, i Danmark - och därav tillnamnet Atterdag. Han lyckades med den smått enastående bedriften med att utifrån ingenting återskapa ett totalt upplöst rike i Norden när omvärlden var full av maktfulla motkrafter. Han köpte och pressade ut tyskarna ur det västansundska Danmark steg för steg och Skåneland stod därefter i tur och den återerövringen kom som en frukt av det svenska inbördeskriget mellan Magnus Smek och hans son Erik. Valdemar sände en här till kung Magnus hjälp och snart hade Valdemar erövrat hela Skåneland i kung Magnus namn. Magnus fick överta Skåneland 1359, men påföljande år gick Valdemar på nytt över Öresund och återerövrade Skåneland som ett sista led i sin strävan att befria och samla det pantsatta riket. Det blev således åter dag i Skåneland också.

1376-1387
OLUF
son till Norges och Sveriges kung Håkon Magnusson i dennes äktenskap med Margrethe, dotter till Valdemar Atterdag. Vid blott fem års ålder valdes Oluf kung i Danmark efter Valdemar Atterdags död. Vid tio års ålder ärvde Oluf Norges krona. Vid blott sjutton års ålder påträffades han plötsligt under mystiska former död på Falsterbohus 1387. Omständigheterna kring Olufs död har aldrig kunnat klarläggas. Med honom utslocknade Svend Estridsens ätt, som i mer än 350 år suttit på Danmarks tron och likaledes den svenska Folkungaätten.

1387-1412
MARGRETHE VALDEMARSDATTER
Valdemars Atterdags dotter hyllades endast några dagar efter sonen Olufs död av det skåneländska tinget som "deres Frue og Husbonde og hele Rigets fuldmægtige Formynder". Även i övriga Danmark följde snart samma hyllning, liksom i Norge. I Sverige hade man fördrivit Magnus Smek och ersatt honom med den tyske Albrekt av Mecklenburg. Men snart blev de svenska stormännen missnöjda med Albrek och lovade Margrethe Sveriges krona mot att hon kastade ut Albrekt och hans tyskar ur landet. En förenad dansk-norsk-svensk här besegrade Albrekt vid Falköping 1389, där såväl Albrekt som hans son Erik tillfångatogs och sattes i fängsligt förvar på Lindholmens borg i Skåne. På en herredag i Helsingborg sommaren 1389 valde Norges stormän den av Margrethe adopterade systerdottersonen Erik av Pommern till kung över Norge. Men den som hade makten var Margrethe i egenskap av förmyndare. Hårda tider följde för folket längs Skånes södra och västra kuster genom de s k "vitalianernas" härjningar, vilket var hertigen av Mecklenburgs svar på att Albrekt och Erik tagits till fånga. Efter att stilletståndet undertecknats på Lindholmens borg i juni 1395 frigavs Albrekt och Erik i september samma år. Margrethe övertog Albrekts sista fäste Stockholm 1398 och genom det blev hon Nordens "fullmäktiga fru och rätta husbonde". Under sommaren 1397 samlades Nordens stormän i Kalmar och valde den nu femtonårige Erik av Pommern, till kung över Nordens riken. Men i kröningshandlingen står det att även om det är Erik som är kung är det Margrethe man skall lyda! Margrethes regering anses ha varit en i stort sett lycklig tid för Nordens folk. Hon dog av pest ombord i sitt skepp i Flensborgs hamn 1412, och sörjdes och saknades av hela Norden. Hon ligger begravd i Roskilde domkyrka.

1412-1439
ERIK AV POMMERN
skulle undergräva unionens resurser med ständiga krig, en äventyrlig utrikespolitik och ett förtryckande fogdevälde. I Sverige ledde det till avsättning från tronen genom Engelbrekt Engelbrektssons uppror 1435, med ty åtföljande svenska härjningar i Blekinge och Halland, där som vanligt Skånelands civilbefolkning fick utstå oerhörda lidanden. 1439 tvingades Erik att lämna även Danmark-Norges krona. Men det kanske allra sämsta Erik åstadkom var den kontroversiella s k Öresundstullen, vilken skulle skaffa Danmarks många fiender. För att stärka sin makt över Öresund lät Erik bygga Malmöhus fästning och grundlägga den nya staden Landskrona samt att göra København till huvudstad. I Skåne har vi ännu ett minne av Erik av Pommern i den heraldiska Gripen i Malmös och Skånes vapen. Stadfäst på Visborg den 23 april 1437 med texten som följer:

Wij Erick, meth gudhs nadhe Danmarks, Swerighes, Norghes, Wendes oc Gotes konung oc hertugh j Pomeren, gøre witerlicht alle the thette wort opne breff see eller hø, at wij aff wor serdeles nadhe oc gunst swa oc for troscap oc willich thieniste sculd, som ware elschelige borghmestere, radh oc ganze meenheet j Malmøye oss oc rikin her til giort haue oc the oc there effterkommere j til komende tiide willichlighe gøre oc beuise scule ewynnelica oss oc wor fatherbrotherssøn hertugh Bugsclaff aff Pomeren, vm wor herre thet swa forseet haffuer, at wij vtan echte børn eller barn aff gangende wurdhe, oc wore arwinge oc effterkommere konunge aff wor fæthernes slecht oc rikin, giffue oc vnne them oc there effterkomme, them til ære oc werdicheet, til ewich tiidh thesse vnderscreffne wapn oc clenodia vti jucigle oc schiold af føre, swasom er et røt grips howith meth rødh hals oc rødhe øren oc owen på howithet een forgult krone vti et hwit feld. oc vpa hielmen sammelethis eet røt grips howith meth een forgylt krone meth een busk strudzfiedhre myt aa kronen, hwidh oc rødh, effter thy som the her for nædhen maledhe bescreuen stande. Til witerlicheet oc stadhfestilsse thenne gaues oc wapns haue wj wort secret jncigle budhet henges for thette breff. Datum Gotalndie jn castro nostro Wisborgh anno ab jncarnacione dominj nedxxxseptimo die beati Georgij martiris gloriosi.

1430 fastställde Erik även den Nordiska unionsfanan med rött kors på gul botten: "Rikesens Baneer swa som Är eth roth kors uti eth gult feld - ." Tyvärr har denna gamla nordiska symbol senare fallit i glömska.

1439-1448
CHRISTOFFER AV BAYERN
efterträdde sin morbror som unionskung 1439, men den egentliga makten låg egentligen hos ärkebiskopen i Lund, Hans Laxmand och senare Tue Nielsen. Hungersnöden under Christoffers regeringstid gav honom öknamnet Barkekonge. Efter ett uppror bland allmogen i norra Jylland, utfärdade Christoffer, för att lättare få konroll över befolkningen, en ny lag som förbjöd bönderna i Danmark att bära vapen - deras livförsäkring!

1448-1481
CHRISTIAN I
den förste kungen ur den Oldenburgska ätten på Danmarks och Nordens tron. Valet av Christian som Christoffers efterträdare som kung tilltalade folket, ty han var en ståtlig ung man som dessutom var så stark att han kunde krama ihop en hästsko med bara händerna. I Sverige valdes Karl Knutsson Bonde till ny kung efter Christoffers död vilket ledde till krig då Christian hävdade sin och unionens rätt mot denne och följden blev svåra härjningar och oerhörda lidanden för Skånelands folk. Svenskarna härjade i hela Skåneland. Helsingborg brändes, enligt en svensk krönika "lät kungen eld i staden tända, och brände upp den i alla ändar".Landskrona klarade sig tack vare att man underkastade sig, men Vä, Borgeby och Lund brändes med undantag för domkyrkan och biskopsgården, som under ärkebiskopen Tue Nielsens ledning försvarade sig framgångsrikt. Malmö lyckades hålla svenskarna stången, men i Dalby massakrerade svenskarna ett skånskt bondeuppbåd där 200 skåningar stupade och 2 000 togs tillfånga. I Blekinge brändes Sölvesborg och Lyckå slott med bygderna runtomkring.

Men Karl Knutsson Bonde visade sig dock vara en hård skattekrävare i sitt eget land vilket ledde till att han blev avsatt i Sverige 1457 och ersatt av Christian I och så var Norden åter en hel union i sju år eller tills Karl Knutsson Bonde på nytt lyckades torpedera unionen 1464, dock bara för att tvingas nedlägga kronan 1465, men han återkom även en tredje gång som kung i Sverige nämligen 1467-1470, då han blev avlöst av en ny motståndare till unionen nämligen Sten Sture d ä. Christian I valdes 1460 till hertig av Slesvig och Holstein, som med fredliga medel lades under Danmark. Värt att komma ihåg vad gäller Christian I är att under hans tid grundades Danmarks första universitet i København.

1481-1513
HANS
Christian I:s son lyckades efter flera års stridigheter med den svenske riksföreståndaren Sten Sture d ä, lappa ihop den nordiska unionen 1497 och blev då vald till kung även i Sverige. Sedan unionskungen lidit ett förnedrande nederlag i ett krigståg mot bonderepubliken Ditmarsken 1501 såg emellertid unionsmotståndarna i Sverige sin chans och gjorde nytt uppror. Sveriges lösbrytning ur unionen ledde till nya våldsamma härjningar, när svenska härförare invaderade Skåneland såväl 1506 som 1510.

1513-1523
CHRISTIAN II
kung Hans son, i Danmark och då inte minst i Skåneland kallad Christian den Gode eller Bondekär, men i Sverige har skolbarn i generation efter generation fått lära sig att hans namn var Kristian Tyrann. Det är sannolikt tack vare den borgerliga uppfostran kung Hans lät honom få som Christian II blev en svuren fiende till adel och aristokrati och böndernas och borgarnas vän mer än någon annan. Christian avskaffade vornedskabet dvs livegenskapen i Danmark och ville förbättra skolundervisningen. I Skåneland uppträdde han till försvar för bönderna och deras talesmän mot den mäktiga skåneländska adeln. Christians nyordningar blev också den verkliga anledningen till hans fall och avsättning från den svenska och danska tronen 1521 resp 1523. Många förblev dock Christian trogna trots största fara för sitt eget liv och egendom t ex borgmästaren Hans Mikkelsen i Malmö och malmöfödde lundakaniken Christian Pedersen som översatte Bibeln till danska. Med detta som bakgrund kan man kanske också förstå varför så många svenska stormän motsatte sig Christians anspråk på en pånyttfödelse av den Nordiska unionen. I Sverige var man inrikespolitiskt åtminstone delade i två läger - unionspartiet under ärkebiskop Gustaf Trolle och det nationella självständighetspartiet under Sten Sture, eller om man så vill, Sturepartiet. Efter flera anfall mot Sverige lyckades emellertid Christian bli krönt även i Stockholm 1520 och så var på nytt den gamla Nordiska unionen i kraft. De svenska stormän som motarbetat unionen fick plikta med sina liv på Stortorget i Stockholm, - en händelse som vimakthållits i århundraden som "Stockholms blodbad" - Tänk om alla blodbad i Skåneland fått samma publicitet! Men redan nästa år år bröt sig Sverige ur unionen med Gustav Eriksson Vasa som ny riksföreståndare. 1523 reste den danska och skåneländska adeln upprorsfanan under ledning av Christians egen farbror hertig Frederik av Holstein. Skåneländarna försökte i det längsta hålla kvar vid Christian under ledning av Søren Norrby vilken med allmogen bakom sig på Sankt Libers hög utropade Christian II som kung och lyckades bemäktiga sig hela Skåne med undantag för fästningarna. I två fältslag 1525 dels vid Bunketofta på Helsingborsgsslätten och dels vid Lund led den stora bondehären om cirka 20 000 man krossades emellertid Norrbys oövade bondehärar av adelshären.

1523-1533
FREDERIK I
kung Hans bror och adelns man på Danmark-Norges tron. Efter Frederiks trontillträde förklarades Christian II:s lagar som fördärvliga och hans lagböcker brändes högtidligen på bål. Adeln i förbund med Gustav Vasa i Sverige hade lyckats vrida klockan tillbaka för Danmarks bönder och borgare.

1534-1559
CHRISTIAN III
son till Frederik I. Efter kung Frederiks död motsatte sig adeln och biskoparna valet av hans son Christian av Holstein eftersom denne var lutheran. Borgarna och bönderna ville å sin sida ha tillbaka den fängslade Christian II, och i København och Malmö såg borgmästarna Ambrosius Bogbinder (Christian II:s barndomsvän) och Jørgen Kock sin chans och gick i förbund med hansestäderna och Lübeck för att få Christian II ut ur fängelset och tillbaka på Danmarks tron. Därefter följde svåra förvecklingar och inbördeskriget känt som "Grevefejden". Lübeckarnas överbefälhavare greve Kristoffer erövrade snabbt både Sjælland och Skåne i Christian II:s namn. På båda sidorna av Sundet slöt borgarskapet och bönderna med glädje upp för Christian II:s sak, och inför det förestående hotet hyllade den jylländska adeln Christian III som kung. Denne värvade ihop en stark här, som ställdes unde befäl av Johan Rantzau, och till Christian III:s hjälp kom dessutom svågern Gustav Vasa i Sverige med trupper och örlogsskepp. Christian III:s fältherre Johan Rantzau bragte snart hela Jylland till lydnad och vid samma tid bröt Gustav Vasas svenska trupper in i Skån och efter förräderi gick den skånska adeln över på Gustav Vasas sida för att hylla Christian III. På nyåret 1535 stod svenskarna och den skåneländska adelshären på höjderna utanför Helsingborg. I Helsingborg satt Tyge Krabbe som höll staden och slottet för greve Kristoffers räkning, men ett nytt förräderi av Krabbe medverkade till att svenskarna redan efter tre dagar intog den belägrade staden. Adelspartiet hyllade Christian III som kung den 16 augusti samma år i Lund, men städerna Malmö och København vägrade hårdnackat ge upp. Först i april 1536 föll Malmö och i juli månad København efter fruktansvärda umbäranden, hunger och lidande. Adeln i Danmark med bistånd av Gustav Vasa i Sverige satte Christian III på Danmarks tron och det blev inledningen till det adelsvälde som under de kommande århundradena halvt skulle förslava Danmarks allmoge och eliminera Danmarks hävdvunna roll som ledande nation i Norden. Christian III är i övrigt känd som den kung vilken genomförde reformationen i Danmark. Biskoparna häktades, kyrkogodsen drogs in till kronan och i biskoparnas ställe utsågs istället evangeliska "superintendenter" under kungens krona. På den gamla ärkebiskopsstolen i Lund sitter nu istället en maktlös protestantisk superintendent Frans Vormodsen och Lund mister nu sin status som andligt centrum och dess tillbakagång börjar.

1559-1588
FREDERIK II
son till Christian III. Under hans tid som kung utspelades det ur Skånelands synpunkt förfärliga Nordiska sjuårskriget 1563-70. Stora delar av Skåne, Halland och Blekinge lades öde. Framför allt anmärkningsvärd är kanske den sällsynt barbariska svenska planeringen för Blekinge som gick ut på att lägga hela landskapet öde, bränna allt och döda så många människor som möjligt. Svenske kungen Erik XIV ville hellre ha ett öde landskap nere i söder som gräns, än ett fientligt, dvs danskt. Därav blodbadet i Ronneby 1564 där tvåtusen (2 000) barn, kvinnor och män saklöst höggs ner. En krigsförbrytelse även på den här grymma tiden. Under detta krig började också en skåneländsk motståndrörelse uppträda i organiserade former. En nationell frivilligkår till hembygdens försvar, hakeskyttarna under Mikkel Pedersen Gønge.

1588-1648
CHRISTIAN IV
Frederik II:s son tillträdde Danmarks tron efter faderns död vid elva års ålder. Christians regeringstid varade i sextio år och därmed är han den kung som regerat längst över vårt land. Christians talanger låg snarare på det arkitektoriska planet än på det politiska. Under hans tid uppfördes åtskilliga kända byggnadsverk som Børsen, Rosenborg, Frederiksborg slott m m uppfördes under hans tid, men priset var en tom statskassa och ett förminskat land. Medan Christian ödslade med statskassan på sin hobby lämnades landets befolkning i princip ensam att sköta försvaret av hembygden. Det är egentligen egendomligt att Christian IV trots sina politiska försyndelser var så folkkär under sin tid som kung. Kanske en förklaring kan vara att han personifierade den bild folk i gemen hade vid den här tiden av hur en kung skulle se ut. Han var vital, stor och stark. Christians utrikespolitik bestod i princip bara av veritabla fiaskon. Han klarade sig visserligen ur Kalmarkriget 1611-13 med äran i behåll, men hans inblandning i Trettioåriga kriget och Torstenssonkriget/Horns krig 1643-45 blev rena katastrofer. Kalmarkriget 1611-1613 ledde bl a till Gustav II Adolfs och svenskarnas grymma härjningar i nordöstra Skåne och det slutgitiga utplånandet av staden Vä. Åter ställd inför rapporter om rykande ruiner, lemlästade människor och våldtagna kvinnor beslöt han att anlägga fästningsstaden Kristianstad (Christiansstad) som skulle bli "ett lås för Skåne" och värna landet mot de objudna gästerna. Utan att Blekinge för den skull blev avskrivet till fienden. Här hade han redan tidigare byggt en annan fästningsstad Christianopel. Torstenssonskriget på Jylland 1644 och Horns krig i Skåneland 1644-1645 betydde fruktansvärda lidanden för Danmarks befolkning - i Skåneland lades hela norra och västra Skåne i grus och aska. Det ledde också till att Skåneland delades då Halland avstods till Sverige på 30 år, men även Gotland, Jämtland och Härjedalen fick avträdas till "de svenske". Christian visade dock under detta krig stort personligt mod inte minst under sjöslaget vid Femern, då "Kong Christian stod ved højen Mast" sextioåtta år gammal.

1648-1670
FREDERIK III
Christian IV:s son tog över ett rike i försvagat tillstånd. Trots detta och varningar och invändningar från bl a "kongen af Skåne" riksrådet Tage Ottesen Thott, förklarade Frederik krig mot Sverige 1657. Sannolikt gjordes detta i preventivt syfte eftersom det ryktades om att svenske kungen Karl X Gustav ämnade vända sig mot Sverige efter sitt krig mot Polen. Ändå var detta en föga genomtänkt handling med ingen eller huvudlös planering, som ändade med tragedien i Roskilde den 26 februari 1658, mer känd i dansk historia som "Skånes Tab", vilket på denna sida av Öresund var en veritabel folktragedi.

Christian V, Skånelands siste danske kung, var fast besluten att återerövra östansundska Danmark. När han landsteg i spetsen för sin här i Råå 1676, var han så glad över att stå på skånsk mark igen att han likt en liten påg tjoade och skuttade omkring i den skånska sanden. Dåtida supermakten Frankrike, som var Sveriges bundsförvant, avgjorde emellertid kriget genom att diktera en tvångsfred. Trots att 90 procent av Skåne var i danska händer vid fredsslutet 1679, fick man inte behålla en enda skånsk landremsa.

1670-1699
CHRISTIAN V
Frederik III:s son skulle med en bättre krigsledning ha kunnat återförenat Skåneland med Danmark under det s k "Skånska kriget" 1675-1679. Emellertid inleddes ett nytt "Skånes Tab" redan den 11 mars 1676, då Christian lydde intrigmakarna och avskedade sin rikskansler Peder Griffenfeld, som var den drivande kraften för en franskvänlig politik eller med Griffenfelds ord: "Uden Frankrig faar vi ikke Skaane tilbage". Och freden som undertecknades i Lund ändrade inget. Den franske solkungen Ludvig XIV dikterade att Roskildefreden skulle stå vid makt. Han var Sveriges bundsförvant. Alla den begåvade Griffenfeld böner om att inte öppna ett fälttåg innan man hade diplomatisk förståelse hos Europas ledande stormakt Frankrike, klingade ohörda. Christian hann t o m under krigets gång med att döma den klarsynte Griffenfeld till döden, ett straff som ändrades till livstids fängelse först när det begåvade huvudet redan låg på bödelns huggkubbe.

[Till Skånelands kungar före Gorm den Gamle]