[På svenska] [På danska]

Snapphanar - frihetskämpar eller skurkar?

"Snapphanar" kallas vi för
av svensk militär
ett skällsord för alla
i skogarna här
men banditer och mördare,
tjuvar och andra
hör inte till oss
(Ur "Friskytt" av Lars Fernebring)

Den berömda s k göingerefflan, som tillverkades av göingebygdens skickliga bössesmeder, var det sedvanliga handeldvapnet som brukades bland friskyttarna.

Under de dansk-svenska krigen i Skåneland drog många skåningar, blekingar och hallänningar ut i skogarna och förde ett gerillakrig mot svenskarna. Den svenska militären benämnde allt motstånd de mötte i form av beväpnade bondskaror som "snapphanar". Men under detta begrepp döljes egentligen en mängd olika sorters motståndsmän.

År 1658 hamnade Skåneland (Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm, dvs hela gamla östansundska Danmark) plötsligt under svenskt herradöme. Svenske kungen Karl X Gustav hade anfallit Danmark och besegrat den gamle arvfienden. Danmark tvingades till den hårdaste fred landet någonsin tvingats sluta; Skåneland som sedan urminnes tid varit gammalt danskt land, samt de norska områdena Bohuslän och Trondhjems län fick avträdas till Sverige.

Skåneland garanterades självstyre
I Skåneland var inte svenskarna särskilt populära. Landet hade mellan 12- och 1600-talen drabbats omkring trettio gånger av "de svenskes" härjningar under de många dansk-svenska krigen. Skåneland hade ständigt varit härjat, hotat och hemsökt av svensken. Och de nya herrarna i Skåneland gjorde inte mycket för att öka sin popularitet. Fredstraktaten garanterade Skånelands människor att "blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheter". Således skulle Skåneland vara ett självstyrt land inom Sveriges politiska gränser. Men erövrarna bröt mot fredsavtalet och beslöt att försvenska Skåneland. Prästerna förbjöds att predika på danska (skåneländska) och snart tillsatte kungen svenska kyrkomän och förbjöd danska (skåneländska) böcker och skrifter. Mot vite tvingades befolkningen lära sig svenskt ABC. Den som inte ville betala utdömda böter fick gå från hus och hem. Skånelands människor som var varmt fästade vid sitt fädernesland Danmark, såg naturligtvis inte på detta med blida ögon.

Stark militär kontroll
Den svenska ockupationsmakten kom också med många nya tunga pålagor. Nya skatter utkrävdes och tiotusentals unga skåneländare tvångsutskrevs till svenskarnas krig på andra sidan Östersjön. Dessa ersattes med uppsvenskar. Ödegårdarna övertogs gratis och franco och man slapp betala skatt. Dessutom infördes inkvarteringstvång i de skåneländska gårdarna för svenska knektar. När en knekt bodde där fick han också arvsrätt, och ofta slog han ihjäl bonden och kom i besittning av gården. Befolkningen satte sig till hårt motvärn och ett folkkrig mot Sverige startade i Skåneland. Allt motstånd mot den svenska ockupationsmakten kriminaliserades varvid motståndsmännen, oberoende av status, gavs den förnedrande beteckningen "snapphanar".

Snapphane skällsord
Snapphane var på 1600-talet en beteckning för de allra sämsta elementen i samhället som rövare och banditer mm, vilket svenskarna också kallade skåneländska motståndsmän som friskyttar och partisaner. Genom denna beteckning var dessa fredlösa och svenskarna kunde avrätta dem utan rättegång.

Betydelsen av ordet snapphane kan härledas från tyskans "schnappen" (snappa bort, röva). I Tyskland var ordet snapphanar en benämning på fredlösa och landsvägsrövare. Det fanns t o m i Tyskland och Nederländerna på 15- och 1600-talen ett silvermynt, som i folkmun kallades "Schnapphahn", eftersom dess bild av Sankt Georg, en ryttare med höjt svärd, såg ut som en rovriddare, en snapphane.

Det har hävdats att "schnapphahn" egentligen ursprungligen var ett tyskt folknamn på fågelarten nötskrikan (på danska och skånsk dialekt: "skovskade", dvs skogsskata). Första gången svenskarna började använda ordet i Skåneland var redan under det nordiska Sjuårskriget på 1500-talet, då de i nedsättande mening kallade Mikkel Pedersen Gønges skåneländska hakeskyttar för snapphanar. Hakeskyttekompaniet under Mikkel Pedersen Gønge var en föregångare till 1600-talets friskyttekompanier, en frivilligkår till hembygdens försvar. Namnet hakeskyttar hade de tagit efter den tidens hakebössor.

Ordnade och uniformerade frihetskämpar
Friskyttarna var militärt organiserade kompanier som kämpade för ett danskt Skåneland under 1600-talet. Namnet friskyttar hade man tagit från folktrons "friskytt", som var en skytt i förbund med djävulen, vilken alltid träffade sitt villebråd. Det fanns omkring 30 friskyttekompanier i Skåneland. Tusentals människor gick frivilligt ut i kriget för Skånelands och Danmarks sak. Enbart i Jämshög (som då hette Gemsø) lyckades Ole Bjørnsen värva 500 man. Friskyttekåren bestod av män i sina bästa åldrar, bönder, hantverkare, bondsöner utan jord och studenter. Man var hästburna och vapenutrustningen skulle bestå av knivar och en bössor, de berömda göingerefflorna som tillverkades av göingebygdens skickliga bössesmeder. Man var uniformerade och organiserade på militärt vis; befälhavaren titulerades i allmänhet för kapten och sedan fanns den militära rangordningen med löjtnant, fänrik, kvartersmästare osv.

Partisanerna
Men då friskyttarna själva fick bekosta sin utrustning inklusive hästarna, kunde många av ekonomiska skäl inte låta sig värvas som "Kongens Frijschøtter". Den fattiga delen av befolkningen liksom skogarnas fredlösa och kriminella saknade möjlighet att bli antagna vid kompanierna. Dessa opererade också i kriget, ibland med samma uppsåt som friskyttarna, men ofta i rent kriminella former, mot lojala skåneländare, medlöpare, svenskar och danskar om vartannat. Sedan hade också varje socken sina lokala partisanförband som inte var direkt organiserade i friskyttekåren, men enbart opererade mot de svenska ockupanterna och deras medlöpare.

Snapphane betecknade ett sammelsurium av människor som svenskarna förklarat som fredlösa. Tendensiösa svenska historiker har ofta svartmålat friskyttarna genom uppfinna en myt om att snapphanar var ett enhetligt, väl avgränsat begrepp ("snapphanerörelsen"), och på så vis lyckas belasta friskyttarna för övergrepp som banditer och rövare gjort sig skyldiga till.

Grym död för motståndsmän
Om en "snapphane" infångades av svenskarna var han dömd till en grym, brutal död. Vanligast var att man förde in en spetsig träpåle mellan ryggraden och huden så att den stack ut bakom nacken. På så vis kunde dödsprocessen vara i upp mot en vecka. Pålarna restes längs vägarna "androm till varnagel". Ibland var Skånelands vägar, enligt ögonvittnet den svenske generalguvernören Magnus de la Gardie, kantade med spetsade "snapphanar".

Efter Skånska krigets slut 1679, då Europas ledande stormakt Frankrike dikterat att Roskildefreden skulle bli vid makt, tvingades Skånelands motståndsmän att följa med den danska hären när den lämnade Skåneland, och tillbringa resten av sina liv i landsflykt i Danmark. De som stannade kvar utsattes för en grym och skoningslös förföljelse. Sista avrättningen av s k "snapphanar" skedde 1683.

"Vi bygga, vi så och vi skörda i frid.
Vi nästan glömt att det gavs en tid,
då dagens göra var blodig strid.

Förglömt har skåningen forna dar,
förgätit det namn han då ofta bar.
Han vet ej mer, vem han en gång var.

För niding hållen, blott för han tog
till svärd och bössa för Dannebrog,
besegrad, hopplös i kampen dog.
Nu stoder resas åt dem, som rev
uti vårt urgamla härkomstbrev
och hundra tusendens bane blev.

Se, därför är det jag stiger fram.
Min släkt jag leder från bondestam
och jag är skåning och ropar:
"Skam"!

Skam åt var skåning, som icke tror
sig skyldig hedra far och mor,
För det att gräset på graven gror."

AZ Collin

Källor:

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning",
"Skåneland ur det fördolda"

Kjeld B Nilsson "Skåne - Vort glemte land"

Jonny Ambrius "Skånes historia i årtal",
"Att dömas till döden"

Hans Wåhlin "Boken om Skåne"

K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken",
"Slagfält i Skåneland"

Folke Hellberg "Skånes historia"

Osby hembygdsförenings årsbok 1963

[Tillbaka till huvudsidan]