[På svenska] [På dansk]

Magnus Stenbock eller "Måns Bock" som räddade Skåne åt svenskarna och straffade helsingborgarna hårt eftersom de varit så danskvänliga, sattes dit på stadens stortorg 1901. De vadmalsklädda piltarna vid hans fot är de "skånska getapågarna" som man i kantaten vid statyns avtäckning lät säga:
"Vi taga från plogen vår järnhårda hand:
nu gäller det att värna vårt fädernesland.
Ej fordras därtill uniform eller ståt -
i bonddräkt vi gå för vårt Sverige framåt -
framåt då för Sverige - för Sverige.
Och stupa vi ock, där herr Måns har oss stält,
vi stiga som blåklint ur gyllene fält.
När ungmön oss hittar, nog tänker hon då:
där har jag de gossar - de trofasta blå,
som föllo för Sverige - för Sverige!"

Magnus Stenbock i Helsingborg

"Hell Magnus Stenbock på den plats, där han står vid Sundets strand, pansrad i brons, på sin äras mark.
Hell den ädle riddaren, som vi kalla honom framför andra hans århundrades män. Sprungen ur den nordiska medeltidens ädlaste blod, med en riddares tro utan vank intill döden mot sin Gud, sin konung och sitt fädernesland.
Hell honom, Magnus Stenbock!"

Med dessa ord invigde Martin Weibull Magnus Stenbocks staty i Helsingborg 1901. När det gällde statyresande var denne historieprofessor till synes outtröttlig. Dessförinnan hade han anordnat en insamling för uppförandet av en Karl XI-staty i Karlskrona som invigdes där 1897. Den här gången låg inte initiativet hos Weibull, men vid invigningen höll han ett tal, där han menade att även Stenbocks minne gagnade den nordiska sammanhållningen. Firandet gick emellertid ännu tydligare än i Malmö 1896 i svensknationalismens tecken, och Weibull, som var skandinavist och hade släktrötter i Sønderjylland, var orolig inför de danska och svenska reaktionerna på hans medverkan i Helsingborg. I ett brev till Corfitz Beck-Friis heter det: "Gud vet, om det egentligen behagade Danmark att se mitt namn vid Stenbocksstodens avtäckning - hela den danska pressen teg - och Gud vet, om det behagade i Sverige överallt heller". Förklaringen till det tvetydiga i Weibulls hållning, "talaren för de storsvenska minnena med kärleken till Danmark i sitt hjärta" som någon betecknat det, ligger sannolikt i hans engagemang för Skånelands danska historia och bl a utgivandet av Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning, senare Historisk tidskrift för Skåneland, vilket han fått en del "knäppar på näsan" för. Genom sin medverkan till uppförandet av svenska segerbeläten i Skåneland rehabiliterade han sig. Det är föga förvånande att en anonym dansk insändare redan 1897 häcklade Weibull: "Professoren er alltså Specialist som Monumentreijser. Da Skaane og Bleking altsaa blive forsynede, er der Halland tilbage." Insändaren påminde om jubelfesten man firat i Halland 1895 för att högtidlighålla årsdagen av Sveriges erövring av landskapet, och hånade monumentsresandet och festätandet, "Denne Raslen med de gamle rustne Sabler".

Ryttarstatyn i Helsingborg, Magnus Stenbock i kollosalformat som pekar utmanande med sin högra arm västerut mot Kronborg och syskonstaden Helsingør, var precis som monumenten i Malmö och Karlskrona utförd av konstprofessorn John Börjesson i Stockholm. Från början var det tänkt att han skulle hota med dragen sabel mot Danmark, men det blev till och med för mycket för de svensksvärmande helsingborgare som samlat ihop pengar till stoden. Statyns språk var tydligt vid den här tiden när folk var räddare för överheten: pula inte ihop något med danskarna. Och tidningsskriverierna gick i samma anda; t ex lät Öresunds-Posten publicera en dikt av "ain redi skaunsker bonnapaug" som bl a lyder:

"De va ju pau de vised ad vi såde
Den gången illa i'ed, ska ja si,
Å här i lanned va ain fali låde
For de ad kongen bara velle kri;
Å nor han sau blai sla'n der ve Poltava,
Sto' danskarne ve Rau å s'or å gava.

Dai trodde ju, begrips, dai skolle ta voss
Som ain pris snus, men der blai anned au!
Nor Stenbock kom å sa'e: 'Pauga! la voss
Gau man au huse å försöga pau,
Om inte vi inu ain gång kan qväsa'n
Sau allri mair han hid tor sticka näsan'.

Å jo gu geck de varre än ain trodde,
Fast paugana dai kom me träsko pau
Å pels å löna huer, for dai gnodde
Den vrene dansken baude gul å blau,
Sau allri si'n han mair trott se hidöfver.
De' faur ain si, va redi bra manöver!"

Den ovan citerade drapan byggde precis som alla andra artiklar och dikter i pressen på myten om att Stenbocks armé till större delen utgjorts av skåningar, "Måns Bock och hans skånska getapågar". Att Stenbocks armé i själva verket till ytterst liten del utgjorts av skåningar, och att de allra flesta av dessa tvärtom fanns på den danska sidan, förtegs. Istället gällde den officiella svenska historieskrivningen som utmålade Stenbock som "Skånes nationalhjälte", eller "räddaren" och "hjälten" som besegrat "Skånes fiender". I samband med invigningen beskrev domprosten Eklund Magnus Stenbock således: "Rent underbar är den rikedom af allt som tänkas kunde, som förenades hos denne man: Fältherresnille och ämbetsmannaduglighet, i krigets värf och fredens, folklighet, parad med konungskhet, hurtighet, dristighet i anfallet mot fienden, frikostighet och mildhet mot den som fäld var." Ryttmästare Wennerberg spädde på det hela liksom landshövding Dickson. På kvällen var det festmiddag i hotell Mollbergs stora sal, där matsedelns framsida var prydd av en medalj till Stenbocks ära, vars latinska inskriptioner i översättning lydde: "Genom Guds hämnd är Skåne befriadt. Den 10 mars 1710" och "Hvem skulle kunna tro, att odjuren på sådant sätt skulle kunna förjagas ur riket".

Alla var dock inte lika begejstrade. Fackföreningarna i Helsingborg beslöt att inte deltaga i Stenbocksfesten. Helsingborgs Dagblad sade härom, dagen efter invigningen: "Att detta demonstrativa beslut, hvilket överallt väckte ett obehagligt uppseende, ej kan betraktas som uttryck för den allmänna meningen bland Helsingborgs arbetare visade sig emellertid på ett glädjande sätt under gårdagen, hvarunder ett stort antal arbetare närvaro vid avtäckningshögtidligheten." Reaktionen från Stockholm kom också; Hjalmar Branting fördömde i Social-Demokraten detta "kortsynta" beslut: "Att skära alla 'nationella krigsminnen' öfver en kam och förkasta dem alla är en mycket primitiv och alldeles ohållbar ståndpunkt". Den "folklige" Måns Bock och hans getapågar hade räddat "i den högsta nöd vår nationella existens. För mindre har en tacksam eftervärld rest statyer. Sådan är den enkla historiska sanningen, och med den förfaller också allt tal om utmaning mot danskarne; ty de voro de anfallande, och icke behöfva vi väl drifva höfligheten därhän, att icke hylla en svensk hjälte därför att det öfverfall han slog tillbaka utgick från - visst icke det då i lifegenskap ännu trälande danska folket, utan från den danska kungen och adeln. Är det deras känslor vi skola vara så ömma om?"

Särskilt många känslor "ömmades" det heller inte om när man reste monumentet till Karl XI:s ära i Landskrona; läs vidare om det genom att klicka här.